Lydiagården!

Jag är nyss hemkommen efter en helt underbar vecka på Lydiagården i Höör!

Jag och 14 andra kvinnor i varierande ålder har bott ihop, promenerat, ätit, pratat, ältat och skrattat tillsammans de här 5 dygnen.

15 kvinnor i olika åldrar, med olika yrken och helt skilda bakgrunder, men med bröstcancern gemensamt.

Det har varit en vecka med god mat, trevliga omgivningar och helt fantastiska föreläsningar.

Jag rekommenderar er alla, som får frågan att deltaga och som har tillfälle - ÅK!

Kram på er alla!

A-K

Om ångest och rädsla

Jag är ju färdigbehandlad; cytostatikad, opererad och strålad. Nu är jag ju frisk, men inte helt friskförklarad.

De närmaste tre åren är jag livrädd när jag får ont i ryggen, ont i magen, hostar eller har ont i huvudet.

Det är jobbigt och ibland känns det som om man lever med en tidsinställd bomb; när som helst kan cancerskiten komma igen och det är bara slumpen som avgör om man är på ena eller andra sidan - återfall eller inte.

Ibland kan man glömma av skiten och det kan gå flera timmar utan att jag ens tänker på cancer, men ibland dyker tankarna upp och då måste jag gå igenom allt som hänt mig - om och om igen.

Från cancerbeskedet, igenom ångesten och rädslan, igenom cellgiften, illamåendet, tröttheten, håret som ramlade av i stora tussar, operationen, det beiga - huden som blev beige och avsaknaden av ögonbryn och ögonfransar, smärtan i skelettet.

Kvällen innan beskedet från röntgen, som skulle bestämma min framtid - kronisk cancer eller chansen att bli frisk, bröt jag ihop i duschen.

Då gick det upp för mig, på riktigt, att jag faktiskt kunde dö och vara tvungen att lämna mina barn.

Sorgen över att jag kanske inte skulle få uppleva mina söners nästa födelsedagar.

Sorgen över allt jag inte hunnit göra.

Sorgen över att mitt liv skulle sluta sådär; att dö i cancer.

Ångesten. Rädslan. Paniken. Förnekandet. Vägrandet.

Jag satt, på filmvis, på golvet i duschen - med vattnet strilandes över mig - och släppte ut all gråt, ångest och rädsla.

Sambons armar runt mig. Hans blöta tröja. Vattnet och tårarna.

Det är en betydelsefull scen av mitt liv, som förändrade mig totalt.

På min anslagstavla i köket hänger ett "rosa band". Det är ju tack vare forskningen som jag sitter här idag! Utan forskningen hade allt varit över.

Kram på er!

Hjälmhår med toning!

Till Marie och till alla er andra som har undrat hur det går för mitt hår!

Det växer som ogräs och just nu är jag, som sagt,

i hjälmfasen!

(Jag har t o m varit hos frissan och putsat till det lite vid öronen och tonat!)

Den uppmärksamme ser att jag har fått virvlar lite varstans på hela huvudet.

På morgonen för jag numera ett stolt krig med gelé och kam som enda vapen. Ibland vinner jag och ibland går jag ut som Stig-Helmer med tofsar på en bit och tuppkam på en annan.

Hjälmhår med toning, alltså!

Det kunde jag inte tro för några månader sedan!

Kram till er!

Ibland undrar jag.....

vem ni är som läser min blogg......

Ibland blir jag nyfiken på hur många ni är....

Inga cancergener här, inte!

Bra besked - inga mutationer alls!

Det verkar som om jag har haft en jäkla otur bara som fått bröstcancer - såhär pass ung!

Jag kommer att genomgå mammografi och ultraljud varje år för att undersöka så att inte cancerskiten sätter sig i det andra bröstet - jag har 20% risk att få det i andra bröstet, nämligen.

Doktorn undersökte mig idag också och kände på nyckelben, bröst, ärret och under armhålorna och det såg bra ut! Skönt!

Sen lyssnade han på lungor, kände på magen och tog blodtryck - allt medan han visslade.

Det känns bra! Nu väntar mammografi och ultraljud i december, men jag har fått VARDAG!

Inga fler operationer! Det är en bra dag idag! En "inga-cancergener-dag"!

Kram på er! A-K

Plötsligt händer det!

Ja, jag trodde väl aldrig att jag någon gång skulle gråta av lycka när mensen kom, men johodå!

Imorse dansade jag och sjöng och ringde och väckte mamma för att berätta den stora nyheten!

När jag tittade mig i spegeln så såg jag att jag hade tårar i ögonen!

Jag vet inte, men plötsligt så blir det så stort! Cancer! Cytostatika! Strålning! Inget bröst! Hård armhåla utan känsel! Ingen mens! Inget hår! MEN, så plötsligt.....plötsligt händer det!

Håret växer - och äggstockarna klarade sig! Lycka!

Härliga mens - härliga liv!

Kram på er!

På fredag!

På fredag ska jag äntligen få reda på gen-testet!

Jag har gått och väntat hela sommaren och tiden har sniglat sig fram. Nu kan jag knappt bärga mig!

Jag vill bara veta! Inte förrän jag vet, kan jag gå vidare. Just nu är jag i Ingemansland.

Har ingen koll på vad jag står inför - om jag ska opereras eller inte. Kanske kan jag faktiskt gå vidare i mitt liv. Kanske är vardagen här nu för att stanna.

Eller så måste jag opereras. Fast även om svaret blir att jag bär på någon av de där generna, så känns det ändå okej. För då vet jag åtminstone! Då vet jag vad som ligger framför mig.

Det här väntandet..... Jag blir galen.

Ingen mens ännu. Håret växer som attan - just nu är jag i hjälmstadiet! Föga smickrande, men ack så roligt!

Kram på er och håll tummarna för mig på fredag!

Näeeehh, finns det såna puckon!?

När jag satt på jobbet idag och var mitt inne i en projektavstämning så lyssnade jag med ett halvt öra på Lotta Bromé. Hon pratade om bröstcancer och rosa bandet! Hurra för det ! (rosa bandet, inte bröstcancer!)

Tydligen hade forskarna kommit fram till att vårt genomsökande av våra bröst är onödigt och skapar bara ångest. Många ofarliga knutor blir undersökta och ibland t om bortopererade! (Utropstecknet är ironi!)
Dödsantalet i bröstcancer har inte sjunkit sedan de gick ut med rekommendationen om att alla vi kvinnor ska känna igenom våra bröst.

För mig är detta så dumt att det är knappt att jag ens vill kommentera det. En kvinna från cancerfonden var i radiostudion och berättade - helt enligt min linje - att de flesta kvinnor som har bröstcancer, faktiskt själv har upptäckt knutan. Inte mammografin - utan kvinnan själv!

Det var inte detta som gjorde att jag höll på att koka över. Några projektavstämnings-sidor senare var de ute på stan (radioreportrarna inte projektavstämnings-sidorna (!)) och intervjuade folk.

Då stöter de på en kvinna och frågar henne om hon brukar undersöka sina bröst. Hennes svar får mig att hoppa av skorna.

- Nä, aldrig. Jag går inte ens på mammografi, säger hon stolt (!). Jag förstärker mitt immunförsvar och känner mig stark, äter bra och motionerar, så jag litar på min kropp och behöver inte känna igenom något. Sen om jag skulle få bröstcancer, så får det väl vara så.

Vad är det med folk? undrar jag (läs: skriker och se mig framför er med rök ur öronen och stampandes med foten)

Som om inte det var nog, så hördes en annan kvinna i etern svara på samma fråga.

- Nä, jag känner inte igenom mina bröst. Man ska inte in och rota i kroppen. Skulle man få cancer, så kan man självläka och bli av med cancern - förutsatt att man inte är inne och rotar.

Jaha, säger jag ironiskt - syns det inte, finns det inte.

Låt oss alla, likt strutsen, stoppa huvudet i sanden - och självläka! (ironiskt tonfall)

Kram på er! A-K

Det finns nog liv i mina äggstockar....

Den senaste veckan har jag haft lite misstänkt mensvärk. Lite ont i ryggen och lite ont i magen, men än har det inte hänt något....

Vi får väl se, men att vara i klimakteriet är inte så "axelryckigt" som man skulle kunna tro.
Det är helt jävla jobbigt! Både humörmässigt, svettningsmässigt och slemhinnemässigt....

Ärret efter mitt bortopererade cancerinvaderade bröst har läkt jättebra och om ett ärr kan vara fint och slätt, så är mitt det.

Jag har fortfarande ingen känsel i armhålan och på underarmen, men känseln på ärret har delvis kommit tillbaka! Alltid något!

Strålningen har dessutom hämmat tillväxten av armhålehår i den strålade armhålan och det är ju ingenting som man surar över precis!

Allt hår växer som tusan (förutom det ovan nämnda armhålehåret, som sagt....) och till och med det sabla hårstrået som växer i mitt ärr under hakan (som jag tillskansade mig när syrran tvingade mig att vara häst och hoppa över ett hinder, som i verkliga livet var en liten trälist, som när jag "The clumsy horse" skulle skutta över det, bröts i två vassa delar som beslöt sig för att borra in sig i ovan nämnda underhaka!) är tillbaka med full styrka!

Jag jobbar 75% och är helt slutkörd när jag kommer hem vid kvart i tre-snåret. Med facit i hand skulle jag naturligtvis börjat lite lugnare, men nu, för mig, är det bara rakt fram som gäller! Någon gång längre fram ska väl tröttheten ge med sig, eller?

Stelheten håller i sig och fingrarna gör ont på morgnarna innan jag har mjukat upp dem. Jag har börjat sticka och märker att det hjälper lite mot smärtan.

Jag har haft huvudvärk lite från och till - och naturligtvis ligger en hel hög med ångestfyllda blåa paket i den tänkta garderoben, men jag har beslutat mig för att låtsas som ingenting.

Fortfarande inget svar från gen-testet!

Kram till er alla därute!

Jag har förlorat motivationen och det skrivna ordet.

Så har den då kommit till mig; den där punkten där man känner att...nä, nu har jag faktiskt inte mer att säga om den här perioden av mitt liv.

Jag har inget mer att skriva, inga fler ord om cancerinvaderingen och just nu, så sätter jag punkt.

Jag återkommer när jag har lite mer att skriva om, när gentestet är färdigt, när jag har varit på Lydiagården och när/om jag blir bröstopererad.

Jag har börjat jobba idag. Det känns skönt. Det känns vardag - och jag älskar det!

Tills sen - ha det gott!

Kram A-K

Nu kommer alla känslorna på en och samma gång....

Det har nu gått en vecka sedan strålningsmuck och jag har fått lite problem med strålningsområdet.

Det är rött, kliar och ärret är svullet. Man ser väldigt tydligt var strålningsområdet är och innanför det kliar det och är ilsket rött.

Jag smörjer in mig med kortisonkräm och vanlig mjukgörande kräm utan parfym. Förhoppningsvis blir det snart bättre.

Dessvärre så kan jag inte i nuläget ha på en "klister-protes". Jag antar att jag får vänta med den ett tag.

Jag har blivit remitterad till Lydia-gården. "En återhämtning för själen" säger min senaste onk.läkare.

Där kan jag tydligen gå långa promenader, vila, måla och lyssna på föreläsare och roligast av allt; prata med andra i min situation! Jag ser fram emot detta jättemycket!

Och visst, det är som de säger..... Plötsligt så kommer alla känslorna på en och samma gång, för att citera Per Gessle....

Det här är ju inget man går igenom med en axelryckning....

Kram på er! A-K

Strålningsmuck!

Jag pustar ut - nu är behandlingarna över! STRÅLNINGSMUCK!

Nu återstår det "bara" återbesöken var tredje månad - ångest!

Men återbesöken ska jag inte tänka på idag!

16 dec - 4 aug

Massor av dagar, veckor och månader som jag har fått cellgifter, tagit blodprov, röntgats och strålats - nu är jag klar!

Den 1 september går jag tillbaka till jobbet! Jag ska börja på 75% och det ska bli sååååå härligt!

Innan dess ska Kärleken och jag ta med våra söner till Cypern en vecka. Där ska vi fira att vi har stått ut, att det har gått bra (ta i trä!) och att vi fortfarande har varandra!

Kram på er! A-K

Min strålningsfamilj

Det är märkligt, det där. Hur man så fort finner sig i situationer och skapar vanor och ritualer.

I väntrummet på strålningen, t ex.
I snart fem veckor har jag träffat samma personer varje morgon och sett hur vi har anpassat oss till varandra.

Precis där väntrummet börjar sitter en kvinna i min ålder. Hon har lite mindre hår än vad jag har, är lite mer kortisonsvullen i ansiktet och ser lite tröttare ut.
Varje morgon lägger hon sin väska på första bänken, går bort till kaffeautomaten och trycker på svart kaffe-knappen.
När hon går tillbaka mot bänken med sitt kaffe, tittar hon upp och möter oss andra med blicken och nickar halvleende som hälsning.

Rygg i rygg med kvinnan, sitter en invandrarfamilj. Mamman är i min ålder, har burka och ser orolig och uppkörd ut, pappan har en sån där mustig mustasch och ser lite barsk ut. De har två söner, en lite äldre och en yngre som är patient. Den lille killen har svart lapp för ögat och studsar runt till synes helt oberörd av ögonlappens allvar.

Två bänkar längre fram sitter ett äldre par. De brukar ta bussen till sjukhuset och får bråttom iväg när kvinnan är färdigstrålad.
Mannen är vithårig med en massa stänk av silver, har glasögon över ett par pliriga snälla ögon, och brukar studera mig i smyg när jag sitter och läser om Malin Berghagen i Se och Hör.
Kvinnan är i sjuttioårsåldern, har sjal för huvudet och stora mormorsglasögon. Hon är rätt så tunn i kroppen och brukar le och nicka till mig som hälsning på morgonen.

Mitt emot det rara äldre paret brukar jag sätta mig. Jag nappar åt mig en Se och Hör, Allers eller Hemmets Journal i förbifarten innan jag sätter mig. Dessförinnan har jag nickat till alla mina strålningskollegor.

När jag satt mig ner så kommer personalen nedrullandes med en sjuksäng med en man i sextioårsåldern. De ställer sängen på långsidan vid dörren. Jag undrar alltid hur det är med den mannen. Han ser så sjuk och trött ut, men hans nakna tår brukar röra sig, som min farmors gjorde när hon satt och såg på teve - lite trivsamt och nöjt liksom.

Ungefär vid den tidpunkten brukar en äldre man med en lapp som näsa bli inkallad för strålning. Han har alltså ingen näsa utan bara en vit kompress.

Vi är som en bisarr familj, på nåt sätt.

Igår när jag blivit färdigbehandlad gick jag förbi undersökningsrummen och ut från ett sådant rum kommer min äldre rara tant - hon med sjalen och de stora runda brillorna.

Jag skulle precis nicka igenkännande till henne när jag ser att hon var alldeles rödgråten. Hennes skakiga hand höll en vit näsduk och torkade bort tårarna under glasögonen. Hon mötte inte min blick utan fortsatte förbi mig, snyftandes och torkandes.

Mitt leende fastnade och jag gick ut på parkeringen med en klump i halsen.

Jag sitter i dödens väntrum emellanåt.

Kram A-K

4 strålningar kvar!

21 gjorda strålningar och det enda som syns är att jag har blivit lite solbränd på icke-bröstet och under armhålan.

Nu tyckte dock sköterskan att det var dags för mig att hämta ut min kortisonkräm på apoteket, så det får jag väl göra imorgon.

Håret växer fortfarande och om ca sex veckor ska jag klippa mig! Och nej, det har inte växt SÅ mycket, men bara för att jag har det på utväxt så behöver jag ju inte se ut som ett ras..... Så tänkte jag i allafall....

Om jag ska summera strålningen, så är det första jag tänker på att det är så drygt att ta sig till sjukhuset varenda vardag!

Jag får lite sura uppstötningar och kan känna mig lite illamående, men det är för att de strålar över matstrupen - så det är bara att svälja undan..... hihi.

Sen är jag, som jag skrev, lite röd och lite öm.

Det var liksom alla biverkningar som jag har råkat ut för - inte så dramatiskt, va?

Den 3:e augusti ska jag träffa strålningsdoktorn för samtal. Jag vet egentligen inte vad vi ska samtala om, men det får jag se.

Annars så väntar jag egentligen bara på mitt behandlingsslut-samtal med onkolog-doktorn. Där jag får reda på om jag är bärare till de här jäkla generna (tvi, tvi, tvi kattafan!), eller inte.

Efter det samtalet vet jag mer om hur vi/jag ska gå vidare. Om jag har någon av de här generna, så blir det väl operation av det andra bröstet och äggstockarna. Om inte, så ska jag väl "bara" på de här återbesöken med jämna mellanrum de närmaste 3 åren.

Kram på er! A-K

Om att inte förstå människans anatomi....

Lite lagom skakig (och trött....vi hade gäster igår och de gick vid ett på natten.... Fem timmar senare skulle jag upp.....och jag somnade inte förrän efter två timmar....) åkte jag iväg till strålningen imorse.

Det började inte så bra. Det hade varit strömavbrott och min strålningsmaskin var inte redo förrän ca 40 minuter senare....

Väl inne, så fick jag reda på att eftersom jag gjort hälften av strålningen (hurra! Viftar med flaggor och blåser i partytutor!) så skulle jag röntgas.

Det hade väl inte gjort så mycket om nu inte röntgenmojängen klöddade....och det gjorde den naturligtvis, så där låg jag blixtstilla med händerna ovanför huvudet i tio minuter extra.

För er som inte har strålats någon gång, så kan jag berätta att det inte är världens mest bekväma brits eller kroppställning heller för den delen.

När allt var färdigt, så bad jag en av sköterskorna känna på min "knöl". Hon kände också en "förhårdnad" och ville söka jourläkaren, så det gjorde hon och jag blev ännu mer skakig....

En timme senare körde jag därifrån betydligt mer lättad och glad! För det visade sig att jag inte vet ett knyst om människans anatomi och min "knöl" var i själva verket en del av bröstmuskeln!

Så det kan bli!

Kram på er! A-K

Om när livet börjar återgå till det normala.... och om rädslan

Nu har jag gjort över hälften av strålningarna och jag mår relativt bra. Lite röd och mycket trött.

Däremot har jag börjat bli öm på bröstbenet och jag tycker mig känna en svullen lymfkörtel (tvi, tvi, tvi kattafan!)! Tanken om återfall åker rätt ner i en blå paket och in i den tänkta garderoben.

Paketet får ligga där till måndag när jag får höra med sköterskorna på strålningen om det (hoppas, hoppas) är normalt och enbart en biverkning av strålningen!!!!

Den här rädslan irriterar mig och gör mig förbannad!

Det här med att inte ha hår och nu som jag, ha kort kort hår, gör att det är många som glor på en när man är ute bland folk. Innan har jag inte direkt blivit irriterad utan mer hoppats att jag snart har blivit färdig med handlingen så att jag snabbt kunnat sätta mig i bilen och åkt bort från nyfikna blickar, men NU.....

Nu är jag så irriterad på alla som "ballglor" att jag skulle vilja fråga de rakt ut vad de är för fel på dem.

Jag fattar inte hur man som vuxen kan stå och titta ut någon utan att skämmas. Att barn gör det är sin sak, men vuxna....

Vi var på ett sommarland för ett tag sedan och då stod ett par mammor lite längre bort och verkligen studerade mig länge och noga samtidigt som de pratade lite med varandra.

I början ignorerade jag dem, men ju längre tiden gick desto argare blev jag och till slut ställde jag mig någon meter ifrån dem och riktigt glodde på dem utan att vika undan med blicken och då verkade det som om de fattade att det kanske är lite ofint att stå och glo på folk som uppenbarligen är sjuka! Jävla människor!

Igår följde barnen och Kärleken med för att titta på när jag strålades. Sköterskorna var jätterara och visade runt familjen bland strålningsmaskin och manövreringsrum och sedan stod de där, hela familjen, i manövreringsrummet och tittade på när jag blev strålad.

Det kändes viktigt på nåt sätt att de får se vad det är jag gör på morgnarna och de tyckte att det var spännande.

Idag regnar det och jag ska passa på att städa undan alla dammråttor som gömt sig lite här och där i hela huset.

Kram på er! A-K

Jag väntar på min silikontutte!

Bomullsinlägg i all ära, men nu skulle jag vilja ha min protes i silikon!

Jag är redo att byta ut min specialsportbehå med kardborrknäppning fram mot nya fina specialbehåar med fickor (ni vet dem som jag köpte tillsammans med en bikini för 2000 kr....ja, bikinin var ju slut, så den fick jag inte, men...ja, det är de behåarna i allafall).

Jag vill komma tillbaka till vardagen! Jag är redo. Mitt hår har snart växt ut till en frisyr - en kort frisyr i och för sig, men dock en frisyr! Min arm funkar nästan som vanligt igen. Jag har fått tillbaka en del av känseln; inte i armhålan, men en del på undersidan av armen. Jag börjar mer och mer känna mig som en person igen.

Hela det här året har jag känt mig som en patient; sjuk, utlämnad och rädd. Rädd är jag fortfarande, men nu tycker jag att jag är redo att ta tillbaka mitt liv.

Så när som helst nu kommer väl en kallelse, så att jag kan få prova ut min nya silikontutte!

Lycka!

Kram på er!

Om att inte räcka till....

Jag har nu strålats fem gånger och jag börjar bli lite röd över strålningsområdet, mår lite illa och är trött, men annars funkar det bra.

Mina små telningar har sovit hos farmor mellan söndag-tisdag och idag direkt efter strålningen körde jag glad i hågen dit för att hämta hem dem.

Det var härligt att se dem igen och vi smidde upp planer på att de skulle få ringa varsin kompis när de kom hem, men redan i bilen hem började det.

L började protestera mot allt möjligt som jag sa. Jag ignorerade det de första gångerna, men rätt vad det var så började de fula orden komma och han fiskade efter att jag skulle bli arg och det lyckades till slut.

Den arga mamma kom fram och ju mer Den arga mamman var framme desto trotsigare blev Det arga barnet. Plötsligt blev allt det rosenröda bara svart och sunkigt och väl hemma åkte L upp på rummet så att det rök om det (läs: Den arga mamman fick dra upp honom).

När Den arga mamman drog sig tillbaka så fick jag så ont i min vänsterarm av allt dragande och all ork bara försvann och plötsligt satt jag med ansiktet i händerna och bara grät.

Det trotsiga barnet var fortfarande kvar och satt och skrek arga ord uppe från rummet - totalt omedveten om all uppgivenhet som fanns vid köksbordet.

Näeh, jag är definitivt inte tillbaka där jag var innan - stabil nog att handskas med trotsiga barn.

Det trotsiga barnet sitter kvar på sitt rum och surar - jag sitter här och surar. Ibland är det pissigt att vara mamma.....

Kram på er! A-K

Mensen överhoppad en tredje gång....

... och jag börjar mer och mer fundera över hur jag ställer mig till att hamna i ett alldeles för tidigt klimakterie.


Ja ja, det är ju inte helt kört ännu - kroppen är väl inte helt återställd efter cellgifterna, men visst börjar man fundera.


De här svettningarna, eller vallningar som man säger när man är i klimakteriet..... Mamma säger vallningar och hon har ju varit där... är skitjobbiga!


Jag kan sitta och hålla på med något och känna mig sval och fräsch för att i nästa sekund bli alldeles varm, röd i huvudet och kallsvettig i pannan.

Ibland gör det mig förbannad! Fan vad det är jävligt, kan jag tycka! Att bli av med ett bröst, kanske komma i klimakteriet, få strålningsskador på operationsområdet och att vara förlamande rädd för återfall i tre-fyra år framöver.

Jag kan tycka så jäkla synd om mig själv ibland.

Ibland gråter jag över mitt förlorade bröst och mitt jättekorta hår. Jag känner mig så oattraktiv och så gammal!

Jag kan bli förtvivlad över att jag ska behöva lägga i en protes i behån innan jag kan visa mig för folk. I nästa stund kan jag skratta över att jag måste springa runt i huset och leta efter bröstet (protesbröstet alltså. Det andra bröstet behöver jag inte leta efter - jag brukar hitta det hängandes och slängandes i nivå med knäskålarna ungefär...hihi)

Nu kom jag bort från ämnet.... Det jag skulle komma fram till var att det finns så många känslor kring det här med att vara/ha varit sjuk.

När jag var inne på strålningsbehandling uttryckte sköterskorna sitt missnöje angående de nya sjukresorna som gör det svårare att få ersättning när man, som jag, åker in till sjukhuset varenda vardag.

Jag nickade med och hummade, men sanningen är att jag är så tacksam över att de där sjukhusmänniskorna kan hjälpa mig och bota mig, så att om det hade varit så att jag skulle behöva åka till Kiruna varenda dag och få resa sista biten med hundspann med Roger Pontare som slädkamrat och slåss med vargar på vägen, så hade jag gjort det - gladeligen.

Så grejen är att jag är så mycket - arg, förbannad, ledsen, rädd, glad, tacksam, hoppfull, ängslig och allt det där huller om buller varenda dag.

Kram på er! A-K

..... 24 strålningar kvar....

Nu har jag gjort min första strålning! (Säger man så??)

Det var inte så farligt även om jag var spänd som en fiolsträng när jag låg på britsen!

Först lämnade jag mitt lilla tidkort i en behållare på strålningsavdelningen och satte mig ned och väntade - bland alla pensionärerna....

Efter ett litet tag kom en sköterska och visade in mig i ett litet rum där vi satte oss mittemot varandra. Hon tog fram min journal - med alla mina foton. Jag vet inte varför jag ser ut som fan på alla foton????? Där satt jag liksom, fastsatt med ett gem - och såg ut som om nästa anhalt var elektriska stolen.

Sen berättade hon lite om vad som skulle hända och hur jag skulle göra. Det visade sig att jag mest bara skulle ligga som en säck potatis och inte röra mig, så det var ju inte så invecklat.

Sköterskan visade mig rummet där de sitter när jag ligger i strålningsmaskinen. De tittar tydligen på en skärm och sköter strålningsapparaturen med hjälp av knappar. Inte så mycket att säga mer om det....

Jag blev invisad i strålningsrummet och fick klä av mig på överkroppen (igen!!) bakom en skärm.

Jag fattar inte varför man ska ha en skärm att klä av sig bakom när ändå hela Sverige, verkar det som, kan se mig när jag är naken på överkroppen!!!! De sitter för tusan i ett angränsande rum och tittar på mig där jag ligger i bara mässingen med armarna ovanför mig och blottar mig för glatta livet. Varför i hela världen ska jag då ta av mig bakom en skärm?????

MEN, jag tog av mig bakom skärmen. Lade mig på britsen - det är alltid bökigt att komma upp på britsen eftersom de har lagt en rumpstopp för att markera var jag ska lägga rumpan, så först måste jag måtta in var jag ska hoppa upp och sen får jag försöka vara graciös och inte klumpa mig upp på britsen.

Väl uppe på bristen stod en sköterska på vardera sidan om mig och försökte få linjerna på min kropp att stämma överens med de röda strålarna. När de flyttade mig ett par mm åt sidan så fick jag alltså inte hjälpa till utan skull som sagt ligga som en säck potatis.

När allt stämde tog de fram den plastfolieinpackade gummiremsan och lade den över mitt ärr och sedan snurrade apparaten runt och tog lite röntgenbilder på mig för att förvissa om att jag och mina organ låg rätt.

Sen gick sköterskorna ut och maskinen började röra sig och pipa. Det var strålningen. Ett pip som varade i några sekunder och sen kom en sköterska in och ändrade en markör och sen ut igen, ett nytt pip och sköterskan kom in igen - och så höll det på i ca 20 minuter.

Strålningen kändes inte utan jag fick mest koncentrera mig på att inte röra mig och att försöka slappna av.

Nu är det alltså igång. Det känns skönt.

Förresten, det gjorde inte ont nu att hålla vänsterarmen ovanför huvudet!

Jag har beställt specialbehåar på internet för såna som jag som har ett bröst och en protes. Behåar med fickor. Svindyra. Jag köpte en svart och en vit och så slog jag till och köpte en bikini. Vad betalade jag för det kalaset? undrar ni. Jo, det ska jag tala om med utropsteckenröst! - 2000 kronor!!!!!!

Det går jäklar i mig inte att vara fattig när man är sjuk!

Kram på er! A-K

Strålning imorgon!

Ja, jag är lite nervös inför morgondagen och dessutom irriterad över den där jäkla blåa färgen som jag är målad med - ett streck på vardera sidan om bröskorgen och så ett i mitten.

Värmen gör att färgen kladdas ut och fortsätter det så här så lär jag gå in på strålningen om ett par veckor som en smurf. Jag försöker rita i dem (linjerna) så gott det går, men så fort jag går utanför dörren så kladdar de igen.

Mina svettningar (klimakterie-svett) gör inte det hela bättre.

Mensen har inte kommit tillbaka och nu har den hoppat över en tredje gång. Tydligen så kan det ta tid innan äggstockarna har hämtat sig efter cellgifterna och ibland så kan det t om bli så att man hamnar i klimakteriet!

Jag räknar kallt med att mina äggstockar ska komma igång igen, men det kan kanske ta några veckor till. Tills dess får jag väl stå ut med dessa svettningar - även om det är drygt.

Däremot så känner jag mig stel i kroppen och när jag har suttit ett tag och ska upp och gå så gör det ont innan jag har ledat till mig. När jag har gått ett par steg så släpper det stela igen....

Kan det vara benmärgen som ska rätta till sig och komma upp i rätt värden igen? (Ångest över återfall!!!!!)

Dessutom så har jag fått svårt att sova om nätterna. Jag ligger och spänner kroppen och det är nästan omöjligt för mig att slappna av och hitta en skön sovställning.

En natt märkte jag att jag låg och knöt händerna hårt - kanske därför jag har ont i kroppen?

Kram på er! A-K

Fixation och röntgen idag

Idag har jag varit på ett första besök på strålningsavdelningen.

Imorse var jag på fixation. Jag hade absolut ingen aning vad fixation var och för er som undrar så ska jag berätta vad det är.

Jag fick blotta mig som vanligt - bara naken på överkroppen alltså (!) - och lägga mig på britsen. Där fick jag ett stöd under knävecken och en "rumpstopp" nedanför rumpan så att jag inte skulle kasa ner. Ett stöd fördes in under nacken på mig och sen fick jag lägga upp mina armar ovanför huvudet i speciella armhållare (såg ut som benstöden i en gynekologstol ungefär - fast för armar).

Det var inte skönt, kan jag säga, att hålla vänsterarmen ovanför huvudet. Det gör fortfarande ont att ha armen så högt även fast jag kämpar på med mina sjukgymnaströrelser.

Jag fick flytta mig lite och anpassa mig efter de röda ljusstrålarna, som lyste på mig, så att jag låg rätt på britsen.

Ingvar, som han hette, lade en plastbit ovanför ärret och ritade av ärret på plasten. Sen klippte han ut en gummiremsa som jag ska ha ovanför ärret när jag strålas.

Det var alltså fixationen.

Efter fixationen röntgades jag för att de skulle kunna rita in var strålarna ska komma så att det skadar så lite organ som möjligt.

Jag lade mig på britsen och så passade de in mig så att jag stämde med de röda ljusstrålarna igen. Sen tejpade de fast koppartrådar runt det obefintliga bröstet (så att doktorn skulle kunna se var bröstet har suttit).

Den där gummiremsan klistrades fast över ärret och in i röret åkte jag alltså. Varför är det så svårt att slappna av när man ligger där i det där röret?

När det hade surrat färdigt och jag åkte ut igen från röret så började man rita en massa linjer på mig. Några linjer på båda sidorna av bröstkorgen och så en linje mitt emellan brösten (t).

Efter det så tog dem kort på linjerna - och på mig! Kanske jag dyker upp som en twistad Playmate of the year!

Sen var jag färdig! Jag fick en penna med mig - att fylla i linjerna med när jag har duschat.

En vecka till strålning! Nu är det snart igång!

Kram på er! A-K

...och så blir jag rädd igen...

Läste Malin blogg och blev alldeles kall. Sådär kall som jag blir när det plötsligt slår mig att det faktiskt inte går bra för alla. Att man faktiskt kan dö av det här.

Jag började tänka på prognoser; min prognos för min framtid. Onkologdoktorn har skickligt undvikit mina frågor och pratat runt om gammal statistik och om irrelevansen kring dessa "prognoser", som han anser är oviktiga och osanna eftersom allt handlar, som han säger, om individen.

Då tänker jag på min individ. Hur är jag? Min kropp? Min ålder? Min inställning?
Jag blir genast mer positiv och tänker att om det handlar om min individ så ska väl allt gå vägen, eller?

Sen tänker jag på den här andra tjejen i Malins blogg. Hur kände hon inför sin egna individ? Sin kropp? Sin inställning? Var hon lika bestämd över att klara sig undan återfall som jag är?

Då blir jag kall och rädd igen. Vad är det egentligen som bestämmer vem som kommer undan och vem som inte gör det?

Vill jag egentligen veta min prognos? Spelar den någon roll?

Jag har bestämt att prognosen spelar roll enbart om den är bra. Då ger den mig extra kraft och styrka att klara mig igenom den mest kritiska perioden.

Om den är dålig - räcker jag fingret åt den!

Jag ska klara detta - det är vi som skriver framtidens statistik och jag ska förbättra den.

Kram på er! A-K

Hår-rapport!

Håret växer! Den uppmärksamme ser att det nu t o m lägger sig på örat!

Lyckliga jag! Nu kan jag strunta i att det stod "håret kommer oftast tillbaka" i cellgifts-broschyren!

Kram på er! A-K

Jag tänker inte på det....särskilt mycket.

Det här med att ha ett bröst och ett ärr.

Jag vet inte, jag trodde och hade förberett mig på att jag skulle sörja alldeles ofantligt mycket över mitt borttagna bröst, men faktum är att jag inte tänker särskilt mycket alls på det.

Jag har ju min mjuka bröstprotes på mig och när jag har den så syns det inte alls på mig att jag går omkring med ett bröst och ett ärr. Det är bara när jag är utan kläder som jag tänker på det....

Och ska sanningen fram så är det ju inte särskilt ofta som man går spritt språngande naken - om man inte bor i Playboy-mansion, är Victoria Silvstedt eller är skeppsbruten på en öde ö och kläderna man hade på sig när man var på skeppet antingen är sönderrivna eller har blivit bortspolade.... - och så är det ju inte....inte i särskilt många fall....

Fick också reda på igår att när jag ska få mitt nya bröst (om jag är frisk om två år - tvi, tvi, tvi - kattafan....) så kommer de att ta hud och fett från magen. Jag får alltså inte bara ett nytt fint bröst utan också en platt mage!

Jag hoppas också att jag får en ansiktslyftning på det andra bröstet för det kan väl ändå inte vara så att de försöker immitera den långa skinnlapp som hänger och slänger på min högra sida....väl?

Kram på er! A-K

Knölen var revben....och jag är cancerfri!!!!

Hurra, hurra, hurra, hurra!

Inga cancerceller i vare sig bröst eller körtlar!

De hade tagit ut 14 körtlar och i 3 av dem fanns det ärrvävnad, vilket visar att cancern har funnits där - men INGA kvarvarande cancerceller!!!!!

I bröstet fanns också ärrvävnad, men INGA cancerceller där heller!

Vi ska fira idag med grillat, godis, chips och kakor!

Firardag idag!

Ångestknutan är revben, konstaterade läkaren vant och tyckte vidare att ärret såg fint ut.

Tack för att ni har tänkt på mig! Kram på er! A-K

Det är bra med smärta, det är bra med smärta, det är bra med smärta!

Regn, regn och regn! Jäkla sommarväder!

Äldste sonen hade avslutning i kyrkan igår. Som vanligt kunde jag inte hålla tårarna borta när förväntansfulla barnröster sjöng "Den blomstertid nu kommer".

Det är så fint och så stämningsfullt och jag antar att det var fler än jag som grät så det skvalade!

L var sommarfin i kortärmad skjorta och friserat hår och stod där framme högtidligt rak i ryggen med ett generat leende och sjöng.

A hade sin sista dagisdag igår och jag lämnade rosbuketter till tre rörda fröknar. A var lite lagom generad, men gick till slut med på att krama dem och önska dem en trevlig sommar.

Till hösten börjar han nollan och jag har inget dagisbarn längre - bara skolbarn! Herregud vad tiden går!

Jag läker ihop fint igen efter operationen. Kroppen har börjat att ta hand om lymfvätskan själv och jag märker inget av operationen om man bortser från min handikappade arm.

Den måste jag stretcha och tänja allt som oftast och ibland har jag så ont att den minsta beröring får mig att skrika rakt ut.

Det är bra med smärta, säger min bröstsköterska (jo, jag har en egen sån!). Då vet du att nerverna håller på att hitta tillbaka till varandra.

Det säger jag till mig själv som ett mantra när jag försöker ligga på magen när jag ska sova och det gör ont så att jag får bita mig i läppen.

Det påminner jag mig själv om när jag ska ta på en tröja och jag inte kan ta bak armen så långt utan att det gör jätteont.

Det är bra med smärta, det är bra med smärta, det är bra med smärta!

Idag har varit en hektisk dag för att vara första sommarlovsdagen.

Vi har varit och handlat paket till en av L:s vänner - han ska på kalas idag.

Sen åkte vi till en av mina väninnor och drack en kopp kaffe. Hem igen för att käka lunch och sen iväg igen för att åka till frissan.

Mjäe, det var inte jag som skulle friseras även om håret växer som ogräs. Det var grabbarna som behövde korta av barret en aning.

Och så till ångestgrejen.... Jag har känt en knuta ovanför ärret; på ett revben ovanför liksom. Det är en hård knutgrej som inte känns något (okej, jag har ju ingen känsel där överhuvudtaget, så det spelar kanske ingen roll, det där med känseln....)!

Det kan vara en bit revben som bular ut sig (revbenen är ju inte helt släta....), det kan vara äckelvätska, det kan också vara ärrbildning efter dränageslangen...... Vad vet jag?

Det får vara precis vad fan det vill förutom cancerhelvetets återkomst! Jag får ångest bara jag tänker på det.

På onsdag ska jag träffa kirurgen för ett efter-operationen-samtal och då ska jag fråga om ångest-grejen. Tills dess har jag beslutat mig för att svepa in den i ett blått paket och så svisch in i den tänkta garderoben!

Med huvudet i sanden - kram! A-K

Skägghår och hårhår

Igår var jag inne och tömde ut lymfvätska ur min ömmande armhåla! Det stod en golfbollsknuta ut från armhålan och svullnaden sträckte sig under hela armhålan och jag hade ont och var skrämmande öm.

Därför var jag också skrämmande rädd när jag satt på britsen och sköterskan tog fram en grov nål som hon skulle sticka mig med! Rakt in i golfbollsknutan skulle hon sticka mig och jag knep ihop ögonen och var spänd som en fiolsträng i hela kroppen.

- Du har väl ingen känsel här, fortsatte sköterskan lugnt som om hon var totalt ovetandes om att jag satt och gick igenom mitt testamente så rädd jag var....

Jag satt och väntade på den rejäla benkrossande smärtan som jag snart skulle få utstå när sköterskan frågade om jag kände något....

Sprutan var inne i golfbollen och snart sög den ut knallgul vätska i mängder (tyckte jag; sen visade det sig att sköterskan envisades med att säga "bara" så fort hon nämnde mängden....).

En hel deciliter gul äcklig vätska satt och spände i min armhåla! Sköterskan tonade ner min upplevelse genom att säga att ibland samlas 3-4 deciliter i bröstet, men hon förstod min smärta eftersom min äckelvätska satt i armhålan och inte i bröstet.

Smärtan lättade rejält och nu kan jag t om ha armen längs kroppen utan att ha ont.

Håret har börjat växa som bara den! A kände med handen på mitt stubb och tyckte att jag hade "skägghår".

- Du har skägghår och jag har hårhår!

Jag håller inte riktigt med A. Visst är det stubbigt, men det är bebismjukt och inte alls likt skägg! Så det så!

Snart kan jag lägga hucklet!

Kram på er! A-K

Jävla sårvätska!

Jag har inte skrivit på ett tag och det beror på att jag har haft det lite jobbigt med både dränagen och sårvätskan!

Bröstdränaget drog de dagen efter operationen och det gjorde ont - inte ont ont, så att jag skrek och grät och betedde mig - utan ont som i obehagligt ont.

Det skrapade på insidan hela vägen från där det satt till det kom ut och alltsammans avslutades med ett noga avvägt "splash" som batikfärgade min Landstinget-skjorta och min specialbehå i en nyans av sårvätskegul och blodplasmaröd....

Armhåledränaget fick jag ha i sex dagar. Dränaget var en gummislang från ett ingångshål en bit nedanför armhålan. Slangen satt fast i en liten blåsa och under blåsan satt en dränagepåse fastskruvad.

Eftersom det inte var en så vacker syn med äckelvätskan i slangen fick jag ett blått och vitt Landstinget-örngott att stoppa hela härligheten i och sen fäste jag fast örngottet med två säkerhetsnålar i mina brallor. Smart eller hur?

Det var lite jobbigt att gå på toa med äckelpåsen bara. Den hängde ju fast i brallorna, så när jag knäppte upp dem och satte mig på toa, så åkte ju byxorna ned och med byxorna åkte även påsen ned och drog i dränaget - aj! Sen lärde jag mig att hålla i påsen.....

När dränagepåsen innehöll mindre än 50 ml äckelvätska på ett dygn var det dags att dra bort dränaget. För mig hände det aldrig, men tydligen får man inte ha ett dränage mer än 5-6 dygn, så jag fick ta bort mitt fast det var 60-70 ml i sista dagen.

Armhåledränaget gjorde inte alls ont. Det satt inte så långt in, men däremot kom det mer splash och när dränet var draget, så läckte jag igenom ett par stycken bandage.

De drog mitt armhåledränage i måndags. På onsdagen tog jag bort bandaget över ingångshålet för att det skulle sluta sig.

Samma onsdag skulle jag följa äldste sonen till skolan. Han skulle ta inlines och hans räddhare till mamma tyckte att det var säkrast att gå bredvid ifall ifall liksom.

Halvvägs till skolan kom jag på att jag hade glömt att lägga ned vanliga gympadojjor till honom och eftersom vi började få knappt om tid, så fick jag för mig att jag skulle springa hem och hämta hans skor!

Jo, tjena! Om ni drar armhåledränage - spring inte de första dagarna efter! Följden blev att när jag sprang, pumpade det ut äckelvätska ut ur ingångshålet och blötte ned min behå, min t-shirt och min jacka. Jag var fullkomligen täckt av äckelvätska när vi kom fram till skolan!

Det rann nedför magen på mig och fortsatte att rinna hela dagen så fort jag rörde armen.

På torsdagen höll jag mig stilla och märkte till min glädje att jag hade fått en skorpa på ingångshålet!

Nu pumpas äckelvätska ut i min armhåla istället och jag har en stor bula vid sidan av armhålan och en under armhålan.

Kanske måste jag in på avdelningen redan nu i helgen och be dem tömma ut vätskan, så att jag slipper ha ont.

Avslutningsvis vill jag berätta om en incident som gjorde att jag kände mig gammal.

L sjöng "We are the champions" och jag frågade honom om han visste vem det var som sjöng den låten..... Jo, det visste han sa han och jag tänkte att jag hade en musikbegåvad son som redan nu lyssnade på Queen.

- Crazy Frog! triumferade han och sjöng vidare på en rapliknande vers.....

Ridå!

Kram på er! A-K

Om operationen

Jag dök upp på Kirurgenavdelningen vid kvart i sju på morgonen; nyduschad med sån där tvättmoj, osminkad, onagelackad och supernervös. Sambon var med och såg liten och rädd ut i stor Puma-tröja.


Jag anmälde mig i receptionen och lämnade min rosa lapp där jag godkände att de fick lämna ut att jag var inlagd. Sköterskan bläddrade igenom ett stort anteckningsblock tills hon hittade mitt namn och jag blev invisad till väntrummet/matsalen.


Jag hann precis nappa åt mig en Allers innan en annan sköterska ropade upp mitt namn och gick före oss in till rum nr 5 där vi blev visade min säng. Jag fick fönsterplats!


Rummet delade jag med en annan tanta i 50+ årsåldern.


Sköterskan hämtade en urtvättad smutsvit landstinget-skjorta, som sett sina bästa dagar då Jesus var liten.... Ovanpå den skulle jag ha en blå morgonrock (så kallade sköterskan den - jag kallar den ännu en skjorta, fast blå). Trosorna skulle jag ha på. För dagen hade jag valt ett par trosor utan spets och utan string - och det var jag tacksam för eftersom jag skulle visa dem för en hel arsenal av människor under operationen.

Det finns en tid för spets och string och sen finns det en tid för mormorstrosor!


Jag krängde på mig skjortorna och satte mig på sängkanten och dinglade med benen och väntade på kirurgen som skulle "rita på mig".


Så kom han då, äntligen - den där doktorn. Jättelång, jättesmal, mycket hår i en kort frisyr med jättekort lugg och stora trygga glasögon. En doktor helt enkelt.

Han bad mig knäppa upp skjortan. (Nu är jag så van att flasha inför gubbar i femtioårsåldern att jag nästan är rädd för att jag ska göra det av bara farten i vanliga livet).

Han ritade med en svart tuschpenna runt hela bröstet och gjorde pilar och streck. Jag blev lugn när jag såg att vi var överens om vilket bröst det handlade om i allafall - man har ju läst och hört så mycket om att kirurger opererar på fel ställen.....


Eftersom jag inte fick något lugnande inför operationen, så fick jag - hör å häpna - GÅ till operationen!
Inget åka rullsäng här inte! Jag mumlade något argt om indragningar i vården, men fick inget gehör, så det var bara att lomma efter sköterskan.


Sambon följde med ända upp till operationsrummet, men sen fick han inte gå längre.


Sköterskan knackade på dörren och väl där inne möttes vi av en massa människor i gröna kläder och stora munskydd och mössor som sprang hit och dit i sina tofflor med gummisulor.


En brits rullades fram och den fick jag lägga mig på. Sen åkte jag in på operationsrummet (jag behövde inte gå längre...).

En käck sköterska i skogsgrön rock pratade lite om ditten och datten (fel uttryck!) och undrade om jag var allergisk mot något och sen så frågade hon om jag hade kissat nyligen.

Kissat hade jag ju gjort på morgonen där hemma, men sen eftersom jag inte hade druckit något, så hade jag inte blivit kissig, men nu när hon nämnde det så kände jag till min förtret att jag nog hade kunnat pressa fram några droppar - om jag hade fått!

Men, det fick jag inte minsann.

Sköterskan antydde att man när man var under narkos tydligen kunde kissa på sig!
Jo, tjena! Det var precis det jag ville höra!

Det hade jag inte ens tänkt på - tänk om jag där på operationsbordet - när jag ligger med skjortan öppen och - inte bara visar mina bröst - utan ligger med munnen öppen och antagligen både saglar och snarkar - även kissar ner mig! Kanske fiser! Men herregud - när bajsade jag sist???? Jag blev alldeles kallsvettig och fick svälja flera gånger medan jag försökte känna efter om jag kände mig gasig eller rent av bajsig?!

Om hon, den där käcka sköterskan - genom detta småprat försökte lugna mig, så gjorde hon inget särskilt bra jobb, det kan jag lova!

Hon mumlade något om ultraljud över urinblåsan som de tydligen kunde göra och ev. sätta kateter när jag var sövd - OM det nu skulle visa sig att det fanns urin i blåsan....

Innan jag hann fråga om det kunde vara så att man faktiskt kunde bajsa ner sig under narkosen - kom narkosläkaren in och presenterade sig på knagglig svenska.

Jo, just det - när den käcka sköterskan babblade på om hur mycket jag kunde förnedra mig under narkosen - så passade den andra på att sätta en nål i min högra hand och genom den nålen sprutade nu narkosläkaren in något medel.

- Men, ska du verkligen spruta in det där? tyckte jag sköterskan frågade!
Hon kan också ha sagt
- Ska du spruta in det nu?

Vad hon nu än sa, så kommer jag ihåg att jag tänkte: Okej, nu kommer det att gå åt helvete helt. Narkosläkaren vet inte vad han gör! Nu är det kört!

Då brände det till i handen och i hela högerarmen och ungefär samtidigt som jag mumlar att det gör jätteont, så får jag en mask över munnen och näsan.

- Syre, tror jag att sköterskan sa (jag hoppades att hon inte sa "Syra", men vid det laget var allt helt dimmigt och jag blev så trött, så att andas var det enda jag orkade göra; först vanligt sen lååånga andetag).
Tänk om jag bajsar och kissar ner mig, tänkte jag och sen minns jag inget mer förrän jag vaknade upp av att någon kallar mitt namn och mäter mitt blodtryck.

Jag orkade bara titta upp med ett öga i taget och sedan sov jag en stund till tills den där sköterskan kom tillbaka och spände blodtrycksmätaren runt armen igen.

När de tyckte att jag var vaken, så fick en Robin rulla upp mig på avdelningen medan jag halvslumrade.

Jag var fortfarande dimmig, men jag tror att de även uppe på avdelningen fortsatte med att störa mig och ta blodtryck stup i kvarten.

Jag kommer inte ihåg någon smärta, men väl dränage-slangarna som var två till antalet; en från armhålan och en från bröstet.

När jag vaknat på riktigt gläntade jag lite på min sjukhusrock och tittade ned mot där bröstet hade suttit. Det såg ganska okej ut. Ungefär som om jag hade tejpat ner bröstet och satt en vit tejpremsa över bröstvårtan.

Jag tittade också ner på mina mormorstrosor och jag pustade ut och tänkte att då kunde jag inte ha gjort vare sig nr 1 eller nr 2 - där på operationsbordet.

Sen fick jag fika; två halva frallor med ost och skinka. Jättegott, men jag hade inte så mycket aptit så jag åt bara den ena.

Jag mådde inte alls illa efter narkosen och var uppe och gick ett par timmar efter operationen.

Sen pratade jag med kirurgen och både han och sköterskorna log så där vänligt mot mig - nästan lite hånfullt, inbillade jag mig -vad pratar de om på sina fikaraster.... Kan jag ha fisit, månne??

- Allt gick bra, försäkrade kirurgen mig. Inga komplikationer alls.

Om jag har förnedrat mig eller inte lär jag nog aldrig få veta. Det är ju inget sånt man frågar om precis. Jag visslar och låtsas som ingenting.....

Kram på er! A-K

Nyopererad och med äckelpåse

Nu är jag hemma igen! Jag har legat på patienthotellet eftersom jag har dränage och det har kommit en hel del äckelvätska (blod och sårvätska).

Jag mår relativt bra - är trött och har så där lite lagom ont som man kan ha när någon har skurit av ens bröst och karvat ut en sisådär 10-15 körtlar ur armhålan på en!

Jag ska redogöra för operationen - så mycket jag minns av den - en annan dag.

Så här ser jag ut nu:

- Lite bebisfjun på huvudet
- Pyttelite ögonfransar och ögonbryn
- Beige
- Ett bröst, men det märker man inte eftersom jag har stoppat en damstrumpefärgad kuddprotes över icke-bröstet - på sjukhusets inrådan, vill jag poängtera.
- En blod- och vätskefylld slang ur armhålan ned i ett Region Skåne-örngott, som gömmer en dränagepåse med samma äckelinnehåll
- En stor och svullen armhåla utan känsel

Nu ska jag gå och dra något gammalt över mig - inte sambon då alltså.... Han är och hämtar store sonen i skolan.....

Jag skriver mer en annan dag!

Kram på er! A-K

Om att inte vara ensam och om systrar

Att bli sjuk är en hemsk upplevelse. Man störtar ner i ett djupt hål och runt omkring en finns bara mörker.

När jag fick beskedet om att jag har bröstcancer var jag vettskrämd, ängslig, ledsen, i chock och full av ångest omvartannat. Men jag var aldrig ensam.

Ända sedan den där dagen i december när min värld kastades omkull fanns hela mitt skyddsnät av familj och vänner där och fångade upp mig.

Jag har ältat, diskuterat, gråtit och ältat igen om cancern och inte en enda gång har någon av dem suckat djupt och himlat med ögonen eller tänkt på annat.

Min syster har varit ett otroligt stöd för mig. Vi har pratat och haft djupa diskussioner om livet, döden och återfall och varenda gång har det slutat med att jag mått bättre.

Hon finns alltid där när jag behöver prata. Kommer alltid när jag behöver sällskap. Hon är på så många sätt en mycket bättre människa, syster och vän än vad jag är.

Idag när hon kom och hälsade på hade hon med sig ett jättefint silversmycke till mig. Min sambos namn och mina barns namn var ingraverade i det och på själva smycket stod det på latin: Jag kom, jag såg, jag segrade.

Jag har mycket lättare för att skriva ned vad jag känner än för att säga det rakt ut. Jag tror inte att jag fick fram precis hur mycket det där betydde för mig.

Som en symbol för min kamp mot den här jävla skiten - vår kamp.

Syrran, du betyder så mycket för mig! Här har jag kopierat från internet lite meningar om systrar.
Jag är så tacksam för min!

Avstånd betyder ingenting, vi kan gå olika vägar, för du är ändå alltid nära och har din speciella plats i mitt liv

En syster är...
Någon att tala om hemligheter för, någon att uppleva äventyr med, någon att visa allt nytt för, någon som står på ens sida, någon att bry sig om, någon att hålla i handen när man är rädd, sjuk eller glad. Någon som är precis som du.

En syster ber om hjälp när hon är i knipa. En syster stönar när hon måste hålla en sällskap. En syster stoppar om en när man är förkyld. En syster håller retstickor på avstånd. En syster älskar en. Nästan jämt. Alla behöver en syster.

En syster vet mer om en än någon annan i hela världen.
Hon har samma minnen från barndomen. Hon tänker på samma stigar, samma blåbärsställen och samma stora stenar vid vägkanten. Det är så skönt att ha någon som accepterar en precis som man är. En mors kärlek är lite blind, men aldrig en systers.

Vänner får nöja sig med en censurerad skildring av vad som hänt tidigare i livet. Systrar har tillgång till orginaltexten.

Vi firar Mors dag och Fars dag, men det borde finnas en speciell dag för alla systrar också. Speciellt för dig!

Vänner kan man alltid byta. Systrar har man för alltid. Därför lär vi oss att acceptera varandra som vi är. Bra sidor och dåliga. Det är skönt.

Ens älskade är underbar. Men små angelägenheter inom familjen diskuteras helt med en syster. Som du.

En syster Av: Siv Andersson
En syster är ett stöd och en hjälpande hand. Hon är bunden till dig med ett kärleksfullt band. Som lilla… eller stora…är hon dig ganska lik. Hon finns i många minnen och hon gör din levnad rik. Det känns tryggt att hon vet varifrån du kom, att hon ser vad du gör och att hon bryr sig om. Med henne kan du dela både sorger och skratt…En syster är en gåva– en ovärderlig skatt.

En syster är en liten bit av barndomen som aldrig kan gå förlorad /Marion C Garretty

En syster är den första att kritisera dig, men om någon annan försöker göra det kommer din syster att försvara dig till världens undergång. /Lisette Favier

Att vara systrar och vänner är dubbel lycka /Anonym

Ty det finns ingen vän som en syster i storm eller lugnt väder; att liva den som gråhet ser, att hämta den som vilse går, att lyfta den som faller ner, att stärka den som står. /Christina Rossetti

Att ha en syster är att ha en av de vackraste och mest unika av mänskliga relationer /Anonym

Vid våra vändpunkter är vi varandras referenspunkt /Elizabeth Fishel

En syster är både din spegel och din motsats /Elizabeth Fishel

Låt aldrig en arg syster kamma ditt hår /Particia McCann

...en syster är tjat och retfullhet, viskningar och hemlisar. Mutor. Smockor. Lån. Kras. Pussar och kramar. Överraskningar. Försvar och tröst. Ett välkommen hem. /Pam Brown

Systrar brukar dela skratt och torka tårar /Anonym

Storasystrar är grädden i livets kaffe /Particia McCann

Att ha en syster är som att ha en bästa vän på besök hela livet. /Amanda Hector

En syster är dig alltid kär ty hon finns för all framtid med i de dyrbara minnen som du bär närmast hjärtat /Anonym

Kram på er! A-K

Operation imorgon....

Ja, jag skulle ljuga om jag skrev att jag inte var nervös!

Inte nervös för själva operationen - jag ska ju bara ligga där - men nervös för det onda efteråt, dränage-slangar och min reaktion när bröstet är borta.

Okej, jag har inget val. Jag vill ju leva, liksom. Ett bröst är bara ett bröst. Det är ju lätt att tycka och säga, men det värsta är ju att nu är det ju MITT bröst det handlar om.

HYLLNING TILL MITT VÄNSTRA BRÖST

Du har ammat båda mina barn i åtta månader och det har alltid gått att lita på dig. Mjölk fullkomligen sprutade ur dig och mättade otåliga bebisar.

Med åren och efter amningen måste jag ju medge att du säckade ihop en aning och gravitationen har börjat ta ut sin rätt.... och visserligen är du litet - bara futtiga kupa B - och jag har många gånger pratat om att förstora både dig och syrran bredvid, men det har liksom inte riktigt blivit av. Med den där långa meningen vill jag ändå säga att jag trots allt sörjer en aning över att du ska lämna min kropp.

Om ett par år, så kanske du återuppstår i en ny, större och förhoppningsvis fastare skepnad (!)och kanske syrran din får en ansiktslyftning och lite implantat.....??

Tack för den här tiden!


Kram på er! A-K

Pratat med narkosläkaren och sjuksköterskan

Narkosläkaren var stressad och kom i värsta "Scrub"-monderingen. Grönklädd och med käck liten grön mössa stormade hon in och frågade om min vikt och längd med imponerande hastighet.

Hurra, jag slapp väga mig (dansar "grytan" och ser så där lagom nöjd ut....) och putsade till min vikt med ett eller ett par kilon, men herregud.... vad förväntar de sig egentligen?? De måste ju ha en felmarginal på ett par kilon, eller hur?

Jag ska tydligen få bedövning i handen och sen ska jag andas i en mask - lätt som en plätt!

Hon sade att jag nog kommer att må illa när jag vaknar upp och därför ger de inte lugnande inför operationen. Det lät självklart när hon sa det, men nu undrar jag, som ni antagligen..., vad det har för samband med vartannat.....

Sen pratade jag med en jättebra sjuksköterska som berättade om operationen, självhäftande proteser, lösa proteser och dränage.

Det visade sig att mitt blodvärde var lite lågt; 105 (det ska tydligen ligga på ungefär 125...), de vita var på 3,1 (ska vara på 3,5), men de andra proverna såg bra ut.
Hon såg inte helt förskräckt ut av mina provsvar, så jag antar att det inte var så farligt.

Efter operationen får jag en tillfällig protes som jag ska ha de sex första veckorna. Den kändes som en kudde och var av bomull. Efter 6-8 veckor ska jag prova ut två "riktiga" proteser av silikon. Jag ska ha en självhäftande och en som man lägger i en sorts ficka på behån.

Behåar med speciella protesfickor finns att köpa i utvalda affärer, på nätet eller via bröstmottagningen och jag fick en broschyr med mig hem.

Jag passade på att köpa ett par mjuka "specialbehåar" på apoteket. De är speciellt anpassade för de som precis genomgått en bröstoperation; med kardborrband mellan brösten (jaja, bröstet och icke bröstet....), så att man lätt kan kränga av sig den utan att tråckla alldeles för mycket.

Sen fick jag med mig två paket "dusch-mojs". Jag ska tvätta av mig med en dusch-moj kvällen innan operation och sen ska jag duscha av mig med den andra dusch-mojen på morgonen. Dusch-moj=en sorts svamp med desinfektionsgrejs.

På tisdag vid 07-tiden ska jag dyka upp - nyduschmojad, svinhungrig (jag får inte äta eller dricka efter 12 på natten) - på kirurg-avdelningen med necessär, ombyteskläder, specialbehåar, tidningar och annat som man har när man är patient.

Min operation blir ungefär vid halv åtta-tiden på tisdagmorgon. Håll tummarna och tänk på mig då!

Kram på er! A-K

Börjar bli mig själv igen....

Idag skulle jag egentligen fått ny cellgift - om det nu inte hade varit så att jag faktiskt inte har fler behandlingar!!!!! Det innebär att jag nu börjar känna igen mig själv igen.

Jag känner mig piggare och friskare och har en hel del energi.

Just nu laddar jag inför operationen och försöker förlika mig med att mitt vänstra bröst snart är ett minne blott.... Det känns märkligt. Sorgligt, jävligt, märkligt, men även - skönt.

Det är en slags milstolpe och efter det så är jag på väg uppåt igen liksom! Därför är det skönt, men visst undrar jag lite hur jag ska känna när jag väl ligger där efter operationen med bara ett bröst....

"Tvätta håret med eget schampo" stod det i informationsfoldern inför operationen.... Haha, jo sparka på de som ligger....Men jag ska göra det. Jag gör det redan varje gång jag duschar; schamponerar och balsamerar de små fjunen...

Den 1 september ska jag börja arbetsträna och det ska bli såååååå skönt! Jag känner det, jag är på väg upp - upp ur skiten. Jag håller på att ta tillbaka mitt liv och räcker fingret åt cancern!

(Med det sagt, så knackar jag också i bordet och säger ta i trä, ta i trä.....och tvi tvi kattafan....för att vara på den säkra sidan alltså....)

Kram på er! A-K

Hemma igen!

Oj, vad vi har sovit! Sovit, ätit, promenerat och sovit igen.

Det är så härligt att vara i Spa-miljö; badrockar, vita filttofflor och människor som viskar.

Tass, tass låter det i korridorerna när gästerna tar sig mellan vilstolen och ansiktsbehandlingen.

Man blir uppassad; tallriken tas bort när den är tom, vin serveras och fylls på när glaset är tomt, man går ner till dukat bord och går iväg när man ätit färdigt. Inget diskande, inget bortplockande och inget städande - bara tass tass, liksom.

Sambon är utvilad och full av energi. Jag är fortfarande trött och seg, men nöjd med helgen.

Vi hade rum med utsikt över havet och när vi öppnade den franska balkongen, så hörde vi vågornas brus. Eftersom jag fortfarande har svettningar på nätterna, så sov vi med balkongdörren öppen - finns det något härligare än att höra vågorna när man ligger och slumrar?

Bara trötthet och ögonlocksryckningar (ögonlocken har börjat att rycka; speciellt på eftermiddagarna. Jag hoppas att det är som jag är trött och att det inte är något som jag får leva med framöver - det är rätt så drygt. Hopp, hopp och ryck, ryck i ögonlocken. Någon mer som har det så?? ) kvar av biverkningarna.

Nu börjar jag oroa mig inför operationen och sambon och jag hade långa och välbehövliga samtal om cancern, jävligheten, hoppet (inte ögonlockshoppet....det andra), orättvisan, turen, rädslan, livet - och om oss.

Att prata död, rädsla, sjukdom och jävlighet utan att hela tiden tänka sig för så att inget barn hör, är inte lätt i vardagen och det var skönt att kunna prata igenom allt.

Hålltider för veckan:
Mån: Blodprov
Fre: Samtal med narkosläkaren (någon hotade mig med att de ska tvinga upp mig på vågen, så nu måste jag försöka att komma ut på promenad varje dag och att inte - för allt smör i Småland - äta de där pringles-chipsen (jo, det är de gröna!) som ligger i skåpet och frestar mig.)

Kram på er! A-K

Kirurg-besök

Igår var jag iväg och pratade med en doktor på kirurgen inför min operation.

Operationen blir den 26 maj. Då ska jag dyka upp vid 07-tiden och läggas in för operation.

Den 22 maj ska jag in och träffa narkosläkaren, som då ska bestämma vilken narkos jag ska ha och även gå igenom mina blodprover som jag ska ta den 18 maj.

Blodproverna behöver de för att se att jag inte förblöder på operationsbordet och dessutom vill de ha koll på mina vita blodkroppar.

Vänstra bröstet ska avlägsnas helt och sen går de in i armhålan och skär bort "fettkudden" (jo, hon sa så.... Jag hoppas att alla har en fettkudde under armhålan och att det inte är som jag är fet...). I "fettkudden" finns ett tjugotal körtlar och de ska bort. Tydligen har man ca 40 lymfkörtlar i armhålan.

Ett fruktansvärt fult ärr kommer sedan att gå horisontellt där bröstet har suttit. Jag fick se bilder och det såg både knöligt och fult ut. Men å andra sidan - det måste ju bli ett ärr av det hela.

Rekonstruktion kommer inte att ske förrän efter två år. Då tar man tydligen hud från magen och det verkar vara en rätt så stor operation.

Det borttagna bröstet och "fettkudden" kommer skickas till patologen (nä, jag tror inte att det namnet har någon koppling till patte....! =)) för analysering. Resultatet, dvs om det fanns cancerceller eller inte, får jag presenterats för mig två veckor senare.

När jag vaknar upp efter operationen (den tar ca 1,5 timme) kommer jag att ha två stycken dräneringsslangar ut från min kropp. En slang från armhålan och en från det ställe där bröstet har suttit.

Det är sår- och lymfvätska som ska dräneras ut. Dränet från armhålan ska tas bort dagen efter och bröst-dränet kan få sitta i upp till 6 dagar, beroende på hur mycket sårvätska som kommer ut. Det läskiga i det hela är att jag bara sover över på sjukhuset i ett par nätter och sedan ska jag tydligen själv kunna fixa det där med dränaget, dvs byta sårvätske-påse - blä!

När båda slangarna är borta så kunde det bildas sårvätska ändå i operationsområdet. Om det skulle bli mycket - så det skvalpar (!) - så får jag komma in och tömma ut vätskan - blä igen!

Som sagt - minst en övernattning kanske fler, beroende på hur det blir med dränaget.

Nu ska jag vila mig lite - innan sönerna kommer hem.

Kram på er! A-K

Dagarna rullar på

.... och jag med dem...

Herregud, när jag är igenom detta helt så måste jag ta tag i min vikt!!!!! Jag är rund som en fotboll i huvudet - och är man då, som jag, dessutom nästan skallig, så är det inte så smickrande.

Annars mår jag rätt så okej. Energin har kommit tillbaka. Jag har städat - en våning igår och en idag. Visserligen är jag dödstrött på kvällarna, men innan orkade jag bara tänka att jag skulle städa och så slutade energin där.....

Jag blir så mycket gladare när jag får städa. (Jag vet, det är en störning av nåt slag, men jag älskar att städa....).

Imorgon ska jag till kirurgen för ett "inför operation-samtal" - vad nu det innebär.

Jag tänkte att jag skulle fråga lite om hur länge jag måste ligga kvar på sjukhuset efter operationen och hur länge jag måste ha dränage. Sen undrar jag naturligtvis om själva operationen och om situationen tillåter, så kanske jag t om ska bry mig om var "förrädaren", dvs bröstet, hamnar när det inte får vara på min kropp längre....

Nu är picc-line-armen nästan helt läkt. Lite spår fortfarande av de allergiska utslagen med läderhud som följd och en hård liten kula där ingångshålet var, men annars så har det läkt fint.

Det är så skönt att duscha utan Ica-påse och isoleringstejp över armen!

På lördag till söndag ska Kärleken (ja, det namnet snodde jag rakt av, Malin....) och jag på SPA!
De små yrväderna lämnar vi till farmor redan på fredag. Det innebär att här hemma är yrväders-fritt även på fredag-kväll. Så det blir en låååååång sovmorgon innan vi packar oss iväg till spa:et! Det ska bli så skönt att komma iväg och bara vara - sambo och sambo, liksom.

Kram på er! A-K

I´m back!

Jag vet inte om det är för att jag har blivit färdig med cellgifterna - och jag är så glad - eller om det faktiskt är så att jag är igenom! För, hör å häpna.... Jag är pigg!

Jag känner mig frisk! Inget ont och ingen värk och INGEN TRÖTTHET!

Nu ska jag iväg och tvinga en väninna att ut och gå med mig och sen så ska jag bara njuta av min nyvunna frisk- och pigghet!

Jag vet, man ska inte ropa hej än, men det tänker jag göra ändå.... Så HEJ HEJ HEJ, ropar jag och hoppar över ån!

Kram på er! A-K

Jag kämpar på!

Blir bättre och bättre för varje dag och tror mig känna att jag snart är helt igenom sista cellgiften!

Idag har jag varit ute på en lagom lång promenad. Det var mulet och grått, men lukten av våt asfalt och vått gräs är fantastisk och jag njöt i fulla drag!

Min sänka är tydligen för hög, men om jag inte får tillbaka febern, så kunde jag låtsas som ingenting - så det gör jag. Febern är borta och tempen ligger nu på stadiga och stabila och otroligt friska 37,2!

De enda känningar som jag har kvar nu av sista cellgiften är:

- Svamp i munnen och en tunga som dammar när jag pratar. Jag är helt otroligt torr i näbben och svampen har gjort min tunga till en raggsocka á la Lillstrumpa! Av någon anledning så är kall glass mot raggsockan en himmelsk upplevelse!

- Ont i leder, skelett och muskler. Nacken är värst.

- Mensen kommer och går utan schema. Just nu verkar det som om den vill hoppa över en månad och jag är inte den som protesterar precis.

- Tröttheten. Vissa dagar är bättre och andra sämre. Idag är en pigg dag.

Den 13:e maj ska jag in och prata med kirurgen som ska operera bort mitt bröst. Sambon ska med. Jag är lite nervös och vet inte riktigt vad jag ska fråga om.

Då får jag nog mitt operationsdatum.... Nu närmar det sig med stormsteg!

Kram på er! A-K

Rapport

Nu har jag haft feber ett par dagar och käkat penicillin.

Jag tog blodprover i måndags och det visade sig att jag har lite för låga vita blodkroppar, så jag fick dubbla dosen penicillin. Jag har varit feberfri idag, men för en stund sedan hade jag 37,7 - räknas det som feber?

Imorgon ska jag ta nya blodprover - leukocyter, trombocyter, neutrofila, hb och så även en snabbsänka för att se om min infektion är bakteriell eller inte...

Febern hör inte till cellgifterna utan är en infektion av något slag. Eftersom jag hade låga vita blodkroppar, så fick jag ta penicillin så att inte infektionen skulle utveckla sig till lunginflammation eller något sånt.

Förutom feber-grejen så känner jag mig oförskämt bra. Ont i ryggen, bröstkorgen och nacken förstås, men inte på långa vägar som förra cellgifts-omgången.

Håll tummarna för bra blodvärde imorgon!

Kram på er! A-K

Penicillin

Tavenic i sju dagar och så ska jag ta blodprov i början på nästa vecka, så att värdena är okej.

Lagom ont i kroppen. Inte det jävligaste alltså.

Kram på er! A-K

Så var det min tur....

Feber och ont i örat! Jag har ringt in till onkologen och väntar på att doktorn ska ringa.

Kanske får jag penicillin - kanske inte, men det är väl bäst att ringa experterna, va?

Jag skriver sen när jag vet mer....

Kram på er! A-K

Blås i partytutan - cellgiftsbehandling klar!!!!

Sista cellgiften är avklarad och picc-linen är utdragen. Kvar finns bara röd, irriterad hud och ett pyttesår där slangen har suttit! Hurra!

Nu är jag rödmosig som värsta försupna jultomte i snöyra och ska gå och lägga mig ett tag.

Jag skriver mer en annan dag!

Kram på er! A-K

Blodprov, doktorsbesök och öroninflammation

Det har varit en jobbig natt.... L kom in till oss vid halv tolv-snåret och grät och höll sig för örat.
4 timmar senare hade vi ännu inte somnat, trots alvedon, handtryck mot örat och ett idogt skiftande av sovställning.

När vi likt Guldlock (i sagan om Guldlock och de tre björnarna...) hade provat samtliga sängar i huset fastnade vi till slut på A:s säng (A hade för länge sedan sömnvinglat sig in till vårt sovrum när han vaknat av L:s gråt och låg och sussade sött bredvid sin pappa).

Där somnade vi till slut vid halv fem på morgonen och skulle helt klart kunnat sova mycket längre än till sju (!!!!), men jag var tvungen att gå upp då, eftersom jag skulle iväg till vårdcentralen och lämna några rör blod för provtagning.

Behöver jag skriva att jag har dåsat runt här idag som värsta Scooby Doo-zombien? Nä, antagligen inte, men jag skrev det ändå för att liksom understryka hur jäkla trött jag har varit idag!!!!

Iväg till vårdcentralen och lämnade blod alltså. Där stod jag och stampade ihop med samma bunke pensionärer som jag träffar där varje gång - och hängde på låset som om vi köade till ett biljettsläpp till Rolling Stones eller nån....

Labb-damerna var stränga idag och släppte inte in nån förrän närmare halv nio och jag knuffades utanför dörren med två envisa äldre herrar....

När jag äntligen - en aning tilltuffsad - kom därifrån, med säkerligen både digerdöds-bakterier och fågel-och svininfluensan hängandes i hälarna, var det dags att boka doktorstid för sonen.

Tio över ett var vi där och visst har han öroninflammation, så nu varvar vi mina kortisonare med sonens Kåvepenin.

Morfar tog med A på fotbollsträning och sedan mötte sambon upp på fotbollsplanen från jobbet och hämtade hem honom. Nu sover båda - och kanske sambon också... Han har inte kommit ner från nattningen ännu....

24 kortisontabletter far fram i min kropp nu och imorgon förstärker jag styrkan med 12 nya friska piller.

Imorgon är dagen D - sista cellgiftskuren! Något jag både firar och oroar mig inför. Blåser såklart i partytutan och spottar ut girlanger, eftersom det är SISTA CELLGIFTEN, men ängslas lite med oro i magen över att jag nu ska stå utan mina bästa försvarare mot fienden!

Hoppas nu bara att fienden är besegrad och bara ska få sista nådastöten av operationen och strålningen.....

MEN, imorgon är en GLAD DAG! Jag tränger undan oros-tankarna och tar fram alla partytutor, partyhattar, girlanger och ballonger jag har och sprider ut en massa små irriterande konfettistjärnor i kulörta färger överallt!

När jag går ifrån onkologen imorgon har jag klarat av 6 stycken cytostatika-kurer.

Även om jag naturligtvis har alla ev biverkningar från sista kuren framför mig är det ändå en milstolpe och fan vet om jag inte ska köpa en tårta och fira....

Så alla ni därute.... firar ni i tankarna med mig någon gång efter halv ett imorgon?

Kram på er! A-K

Laddar inför onsdag

Har haft en skön helg. Fint väder... och mycket trädgårdsarbete... för sambon... Jag har städat lite, vilat mycket och bara umgåtts med barnen.

På onsdag är det dags för den sista cellgiftsbehandlingen!

L är sjuk. Han har feber, är förkyld och har jätteont i huvudet, så han ska vara hemma från skolan imorgon. A är också ledig från dagis, så jag kan se fram emot en dag med full fart varvat med mycket mys.

Jag är trött. Den här perioden har jag inte haft en enda energirik dag och det är extra jobbigt.

Jag hade behövt städa huset, men jag orkar inte idag. Kanske imorgon.... Det hade i allafall varit skönt om det hade varit städat innan jag ska få nästa giftkur!

Vi har fått tillökning i familjen - i form av en vandrande pinne! Sönerna är mycket stolta. Jag är väl inte lika exalterad...

Det var allt för nu.

Kram på er! A-K

Ryggvärk

Taxotere som spökar - hoppas jag....

Jag har ont i ryggen, har början till någon inflammation i ögonen och är så jävla trött.

Torra händer och fötter - trots att jag smörjer som tusan.

Det är så jäkla skönt att jag ska på sista cellgiften om en vecka! Sen är det över och jag kan börja leva igen.... Även om jag ska gå igenom operation och strålning också förstås....

Mitt ulliga hårfjun har börjat göra ont, så jag antar att det kommer att ramla av? Men jag har varit så glad över den tid som det har växt, har schamponerat noga och tagit väl hand om fjunen. Det har varit som en försmak på att håret faktiskt kommer tillbaka!

Under ett lager av cellgift finns det där - slumrande - och bara väntar på att växa sig långt och fint. Det känns bra.

Jag längtar efter MIG. Mitt gamla jag. Hoppas att JAG tittar fram när hela den här skiten är över!

Idag har jag varit och fikat på jobbet. Jag har kopierat mitt sjukintyg - har blivit sjukskriven till och med augusti och sedan ska jag börja arbetsträna. Det känns skönt att ha ett datum då mitt liv börjar igen.

Sen fick jag sjukersättning från Alecta. Tydligen ersätter de mig med 10 % av lönen efter 90 dagars sjukskrivning. Det är ju jättebra! Alltid välkommet med extra pengar!

Kram på er! A-K

Ångestnatt

Jag sover som en klubbad säl igenom nätterna i vanliga fall, men i natt vaknade jag med ett ryck efter en dröm.

I drömmen fick jag reda på att jag skulle dö, men det var egentligen inte det läskiga. Det läskiga var att jag var helt tillfreds med beskedet. Jag accepterade att jag skulle dö och tyckte att jag var färdig med livet.

När jag vaknade protesterade jag vilt i tankarna. Jag är inte alls tillfreds med ett sånt besked! Jag är definitivt inte redo att kasta in handduken, att sätta tofflorna eller stämpla ut!

Vad betydde den drömmen egentligen?

Jag började tänka alla om-tankar.

Tänk om jag får återfall....
Tänk om jag redan nu har aggressiva jävla cancerceller överallt...
Tänk om jag inte får vara med när mina barn växer upp....

Jag fick ångest, helt enkelt - och inser att nu kommer alla dessa tankar i kapp mig.

Nu är det så fullt i den tänkta garderoben att alla blåa paket knuffar upp dörren och ramlar ut ovanpå mig.

Jag ska kämpa mig upp givetvis, men just nu är det nog bäst att jag försöker sortera bland paketen innan jag tränger ihop dem i skåpet igen.

Kram på er! A-K

Släktskap med tvättbjörn

Igår eftermiddag när jag gick förbi spegeln såg jag en tvättbjörn... Det var jag, visade det sig sen.

Jag har mörka, röda, vistna och svullna påsar under ögonen. Jag vet inte om det är tröttheten eller om det är kortisonet eller om jag från och med igår faktiskt ser ut såhär.....

Operation "Concealer" har tagit sin början....

Kram på er! A-K

Om att göra det bästa av situationen

Idag känns det bra. Trött, slapp och ont i leder och muskler, men bra psykiskt.

Jag och syrran ska iväg och köpa gödning, blommor och lite annat smått och gott och jag har för dagen matchat min svarta kofta och vita topp med en buff med samma färger.

Sminket sitter på. Jag har fått börja lägga en tjock rand brun ögonskugga längs med ögonfransraden - både uppe och nere - för att jag har så glesa fransar numera. Om jag inte sminkar mig, så ser jag ut som en sjuk Christoffer Reeve.....

Jag har börjat kämpa med mina extra-kilon. Man kan visst både gå upp i vikt och ned i vikt när man får Taxotere - och med min otur så går jag naturligtvis upp i vikt....vad annars???

Vi har en liten damm precis utanför vårt hus och nu när det har blivit vår så har vi fått besök av ett gräsandspar. Barnen älskar det och springer ut så fort de ser att paret vaggar upp till vår tomt. Precis vid tomtgränsen bjuds det på torrt, gammalt bröd och när måltiden är uppäten kvackar de ner till dammen igen. Jag älskar att bo såhär!

Jag läste på text-tv att bland bröstcancerpatienterna lever 88% fortfarande efter 5 år! Det är ju jättebra och naturligtvis tar jag detta till mig och tänker plussa på mig där och höja procenten lite till.

En bra inställning hjälper mycket - i allafall rent psykiskt! Jag tänker inte låtsas som om jag inte är rädd att jag ska tillhöra den andra delen av procentsumman - jag är skiträdd. Men, den rädslan och den ångesten åker ner i ett blått paket och så in i garderoben.

Kram på er! A-K

Om vardag

Solen lyser på skitiga fönster och bildar rutmönster i golvet i köket. Det luktar nyskurat golv och kaffedoft.

Dörren öppnas och in kommer äldsta sonen och slänger sin skolväska på tvättmaskinen.

Syrran är här och vi dricker kaffe och pratar. L äter mackor och dricker mjölk och springer sen ut i trädgården och sparkar fotboll.

Vi skrattar och pratar. Sonen tittar in emellanåt och sträcker armarna upp i segergest.

Jag hämtar A på dagis. Han och en kompis samlar arga skogsmyror i en balja under skratt och stoj. De har kepsar båda två och ser så friska och kavata ut att jag blir full i skratt.

Sambon ringer och hör vad vi ska äta till middag.

Det är vår och det är vardag. Idag finns ingen cancer.

Hann vända innan helvetet.. den här gången oxå!

Jag har varit på väg till helvetet, men hann vända innan - en bit innan.

Jag har haft värre ont den här gången. Skelettet, huvudvärken, svettningarna och frossan har känts av mer än förra gången.

Jag haltar fortfarande och det spränger och kryper i mig, men jag är definitivt på väg tillbaka!

Påsken har spenderats hos mina föräldrar. De har pysslat om mig, tagit hand om mig och servat mig och jag har mest bara legat och tagit plats. Det har varit guld värt!

Pojkarna och sambon har varit i Småland i en stuga ihop med min svärmor och svägerska och deras familjer och fiskat och påskat sig!

Nu har det gått drygt fyra månader med cancern i första rummet och det är klart att barnen, sambon och jag känner av det och känner oss slitna och trötta. Sambon får ju dra det tyngsta lasset här hemma när jag bara ligger och har ont. Barnen tycker att det är jobbigt att jag ibland inte ens orkar sitta uppe och spela Yatzi.

Vi tröstar oss med att det "bara" är några veckor till, men inser samtidigt att familjelivet och sambolivet tar skada av en sån här situation. Vi får nog lägga mycket energi och kraft på att hitta tillbaka till livet och till oss själva igen när allt det här cancerskitet är över.

Jag skriver mer en annan gång.

Kram på er sålänge! A-K

Tumör borta!

Jo, doktorn kände och klämde och kunde inte hitta tillstymmelse till tumör i bröstet och inga körtlar i armhålan!!!!! Naturligtvis finns cancerceller kvar och operationen ska göras, men jag tycker ändå att detta är värt att fira!

Dessutom så sa han att när tumören har reagerat så starkt på cellgiften att den har försvunnit, så är det ett gott tecken! Och detta är en doktor som säger rakt ut vad han tycker - oavsett om det är bra eller dåligt!

Jag är så glad!!!!

Mina prover var jättebra. För att fortsätta hålla mina värden uppe, så får jag den förhatliga vita blodkroppssprutan imorgon, men det får jag ju ta....

Dessutom tog de blodprov på mig och ska sätta igång med genundersökningen, dvs undersöka om jag bär på bröstcancergenerna BRCA1 eller BRCA2.

OM jag har BRCA1, så har jag stor risk att få bröstcancer i även det nu friska bröstet och dessutom 50% risk att få äggstockscancer!!!! Så skulle den jävla genen finnas hos mig, så opereras dessutom både det friska bröstet samt äggstockarna bort i förebyggande.

OM jag har BRCA2 så innebär det att även mina söner kan få bröstcancer, men där finns det ingen förhöjd risk för mig att få äggstockscancer. Det friska bröstet tas bort.

Den operation som jag ska göra i slutet av maj innebär att det sjuka bröstet tas bort. Det högra bröstet rör de inte i detta läget.

Det som talade för att jag har BRCA1-genen är att min tumör är HER 2-negativ och hormon-negativ och så tyckte jag att han sa E-negativ (vad nu det innebär...). Så ser tydligen mönstret ut för de tumörerna som dyker upp när man har den här genen.

Det som talar emot är att jag inte har någon närma i släkten som har eller har haft bröst- eller äggstockscancer. Detta är ju väldigt märkligt, eftersom man tydligen har jättestor risk (tyckte han skrev 50-80%) att få bröstcancer när man väl har genen. Det kan ju vara så att min pappa är bärare (män får inte bröstcancer av BRCA1-genen, men kan vara bärare och skicka den vidare till sina döttrar), men det innebär ju också att isåfall bör ju min farfar också haft genen och hans pappa i sin tur....eftersom ingen av kvinnorna som vi vet har haft bröstcancer.

Min högst amatörmässiga känsla är att jag INTE bär på någon gen utan att jag bara har haft en jävla otur, helt enkelt som har först och främst tillhört 1 av 10 kvinnor som får bröstcancer och sen dessutom tillhört den 1-2% av de här 10% som får den under 35 års ålder!

Jag kan leva med den oturen och hoppas att jag inte har någon jävla bröstcancer-gen!

Nä, nu ska jag inte svära - det är ju en firardag idag! Tumören är borta och jag har bara EN enda cellgiftsbehandling kvar!!!! (Firar, firar - med tänkt partyhatt och sån där blåsmojäng som tjuter och rullar ut sig!)

Nu inväntar jag taxbetten - rödmosig och kortisonsvullen som jag är!

Kram på er! Så glad jag blir att ni kommenterar och orkar läsa mitt dravel!
A-K

24 kortisonare senare....

Japp, nu har jag laddat upp med kortison inför morgondagens femte behandling!

Som fågel Fenix ska jag lyfta från askan...(påsktema, tänkte jag.... fågel=kyckling...) och bli dålig först och sedan bli så frisk, så frisk, så frisk!

Idag drabbades jag av en sån enorm trötthet att jag bara somnade i soffan, som en klubbad säl, efter inhandlingen av påskäggen till mina bortskämda små illbattingar...

Trots Skattkammarön, Lalandia och Skånes Djurpark, så får mina små älsklingar "inte göra nåt roligt - nångång!!!!" Dessutom är det "tråkigt hemma för du e bara sjuk och trött"....

Men påskägg har den tråkiga mamman fixat till de små (påsk)lammen. Hrmpf!

Jag har också varit en runda på Vårdcentralen och tagit blodprov - peppar, peppar, kattafan - att de är bra, så jag får behandling imorgon!

När jag skuttar ifrån onkologen imorgon, så har jag bara en futtig behandling kvar och jag funderar starkt på att dansa till parkeringen, likt en kärlekskrank Laila mot sin Niclas....fast i mitt fall - en skallig, trött åttioåring mot en måttligt road sambo.....

Tolv kortisonare till imorgon bitti och sen är jag fulltankad och redo inför Taxoteren!

Jag är säkerligen inte lika tuff imorgon och följande vecka, men sen, sen är jag på gång igen!

Glad Påsk på er - och käka lite (läs mycket) godis för mig oxå!

Kram A-K

Ett underskattat utflyktsmål

Imorse, innan jag hann tänka på hur trött jag alltid är nuförtiden, så hävde jag ur mig till nymornade barn att vi skulle åka till Skånes Djurpark.

Sagt och gjort - efter ett kaffebälande som hade platsat i Guinness Rekordbok, begav vi oss iväg till detta underskattade utflyktsmål.

Barnen har varit där tusentals gånger, men skuttar ändå lika förväntansfulla ur bilen och småspringer till entrén varenda gång vi kommer dit.

Det mysigaste är den medhavda matsäcken. Den ska gärna avnjutas direkt efter sälarna - som idag visade upp en bedårande vit sälkut - och överblivna smulor ska kastas åt hungriga svanar, gräsänder och diverse andra nyfikna fjäderfän.

Jag håller mig och min rumpa på behörigt avstånd från svanarna. Min syster blev jagad av en när hon var liten (svan - inte rumpa!). Den sprang efter henne och bet henne i häcken! Det är lömska djur, de där fjäderbeklädda monsterna!

Det bästa för en sliten, cellgiftstrött tvåbarnsmamma är Tarzan-banan. Idag fick de klättra, balansera och gå armgång två gånger, medan jag tacksamt satt på bänken mittemot med solen i ansiktet. Härligt!

Ungefär två timmar senare befann vi oss vid visenterna; barnen fortfarande med spring i benen och jag mer och mer benhasande och med tungan dragandes i asfalten.... Herregud, vad jag har dålig kondis nuförtiden. Jag flåsar och pustar värre än Stora Stygga Vargen när han ska blåsa ner de tre små grisarnas hus.

Nu håller jag på att tvätta. Barnen är ute och skjuter prick med vattenpistol. Det är vår!

Kram på er! A-K

Trött.....

I helgen har vi varit på Lalandia och busat hela helgen. Mjäe, jag har mest tagit det lugnt och bara varit, men sambon och barnen har busat och badat. Det har blivit många skratt och mycket mys. En helg för avkoppling!

Jag var inte den ende som kom påklädd och med huckle in i badlandet. Det var jag, ett par förvirrade pensionärer (mjäe, de hade kanske inte huckle, men de kunde ha haft det...) och så en och annan muslim!

Vädret har varit kanonfint och vi har tagit små korta promenader - bara att få sol i ansiktet känns ju otroligt härligt!

Batterierna är inte laddade med energi, men väl med familjemys - och det är inte illa, det heller.

Trött är jag och har varit hela helgen. Jag skulle kunna sova hela natten och hela dagen och ändå vaknat upp och varit förlamande trött. Konstigt.

På tisdag börjar jag att ladda upp med kortisontabletter inför onsdagens femte cellgiftskur. Jag bävar lite inför biverkningarna, men inser samtidigt att det är bättre att ta tjuren vid hornen och få gjort skiten än att gå och vänta på det!

När onsdagen är över så har jag ju bara en enda (!) cellgiftskur kvar och det känns nästan lite overkligt.... Jag vågar liksom inte riktigt ropa hej ännu..

Sambon är ledig på onsdag och är med som moraliskt stöd när jag cellgiftar mig och det är fantastiskt skönt att ha honom där. Det är psykologiskt viktigt....att vi gör det ihop liksom.

Barnen har ju påsklov, så de ska lämnas till farmor och leta efter påskharen hos henne ett par dagar. Det är lite mixade känslor det där, med att lämna bort barnen.

Samtidigt som jag är trött och behöver vila, så saknar jag ju dem enormt mycket när de inte är här. Fast å andra sidan så har de ju roligare hos farmor när jag inte mår så bra.

Rapport biverkningar ang första kuren Taxotere: Nu kan jag lägga till torrsprickor under tumnagel! Det gör så jäkla ont. Jag har köpt Helosan-salva och den smörjer jag tummen med och lindar in i ett plåsterpaket - det blir lite bättre...

Sen undrar jag om cyto-hjärnan är i sitt esse.... När vi var ute på en av våra promenader så pekade jag bort mot en hage och sa till barnen: - Titta på de små hästarna! Barnen och mannen såg helt oförstående ut och det med rätta, eftersom jag pekade bort mot en massa getter!

Jag kunde ha svurit på att det var såna små söta hästar som gick omkring i hagen och betade.... Jag skyller på cellgiften....

Kram på er! A-K

Känslosam

Imorse när jag satt framför teven - som vanligt - med en kopp kaffe och A tjatande bredvid mig om att vi skulle ut och hoppa studsmatta....(A förstår inte att jag är trött.... och går runt som en Duracell-kanin och tjatar, tjatar och tjatar...), så fastnade jag på Malous efter tio.

Där pratade de om en bok, som jag har tänkt att jag skulle läsa som heter "Livet kan inte vänta". Den handlar om tre kvinnor med obotlig cancer. En av de där kvinnorna, Sabina, hade en blogg tills för några dagar sedan då hon gick bort; Sabinas kamp.

Jag följde den bloggen slaviskt och jag blev så ledsen när jag läste att hon hade dött.

På "Efter tio" satt två släktingar till en annan av kvinnorna; Hanne. Hon dog för ett år sedan av sin bröstcancer, som hade spridit sig vidare till skelettcancer. Innan hon dog fick de reda på att hennes syster, som nu var i Malous teve-soffa, också hade fått bröstcancer.

Hur som helst, jag blev så tagen av deras historia och kunde identifiera mig med deras bilder av sjukhus-sängar, cellgiftsdropp och huvudsjalar, att jag blev helt ledsen. Stora tårar rann ned på mina kinder och jag var ledsen, inte bara för deras skull utan också för min egen.

Jag har bröstcancer - det är fan inte klokt!

Systern hade opererat bort det friska bröstet också, eftersom det fanns en stor risk att få tillbaka cancern i det. Deras cancer är ärftlig - de är alltså bärare av någon av de där generna.

Jag vet inte om min är ärftlig. De har inte gjort någon utredning på mig ännu. Ska jag förutsätta att min är ärftlig och därför ta bort även det friska bröstet eller ska jag låtsas som ingenting??

Utredningen kommer säkert inte att göras förrän operationen är över. Ska jag då vänta på den eller ska jag kräva att de tar det andra bröstet samtidigt?

Kram på er! A-K

Trött

Oj, idag är jag så trött, så trött....

Imorse gick jag en lång runda i solskenet, men det straffar sig nu.... Jag är helt totalt tömd på energi och till barnens förtret orkar jag bara ligga i soffan.



Det verkar som om den här tröttheten blir värre och värre.



Nä, nu ska jag tillbaka till sofflocket och lägga mig under en filt och försöka få ut något mönster av alla de där svarta prickarna som dansar framför ögonen på mig....



Kram på er! A-K

April, april

Idag har jag redan hunnit lura både sambon och föräldrarna!

Sambon lurade jag med att det snöade hemma och föräldrarna med att L hade studiedag och frågade om de kunde komma och passa honom. Alla svalde de betet! Hihi!

Tröttheten blir värre och värre. Jag vet inte om det har med blodvärdet att göra eller om det är så att kroppen är sliten av alla cellgifter.....

Har börjat fundera på strålningen - måste man vara sjukskriven då oxå, eller orkar man börja jobba då? Går man tillbaka till jobbet som om inget hade hänt eller börjar man med, typ halvtid för att känna sig för?? Blir man trött av strålningen?

Jag längtar till jobbet och till vardagen igen, med allt vad det innebär. Däremot inser jag att jag behöver tonvis med energi först och det är något som jag inte har idag.

Kanske får man tillbaka orken när cellgiftsbehandlingarna är slut? Hur pass jobbig är operationen? Har man ont länge efteråt?

Idag sa A att han tyckte att jag var finare med hår. Hihi, ja - inte hade det varit den här "frisyren" om jag själv hade kunnat välja.

Däremot har det börjat växa mer och mer nu och jag står häpen inför alla mina fjun på huvudet! Den här cellgiften har oxå håravfall som biverkning, men mina hårstrå trotsar och växer....

Det är bra - trotsa på! Kram på er! A-K

Om farfar, påsk och vår!

Idag skulle min farfar fyllt 83 år - om han hade levt...

Han gick bort i lungcancer 1996, någon månad innan han skulle ha fyllt 70 år. Alldeles för tidigt.

När barnen kommer hem ska vi ta en tur till kyrkogården och hälsa på både farfar och farmor.
Jag har inte varit där sedan jag blev sjuk.

Jag har precis varit på jobbet ett par timmar. När jag kom hem var jag helt slut och låg och flämtade som en blåsbälg på soffan. Att tänka och koncentrera sig är tydligen inte en självklarhet när man har cytohjärna!

Nu är hela hemmet fullt av tuppar, kycklingar och flygfärdiga trollpackor. A och jag pyntade igår med både köpta och hemmagjorda påskalster och nu finns de både här och där, i alla former och färger.

Ute skiner solen och det känns som vår!

L cyklade till skolan i morse - alldeles själv; stolt över ansvar för cykelnyckel. A tog sparkcykeln till dagis, glatt pratandes om dagiskompisarna och deras upptåg och jag halvsprang bredvid.

Kram på er! A-K

Trött, men tar nya tag!

Upp som en sol.... Humöret går upp och ned. Idag är det upp.

A har en kompis hemma och de leker "Star Wars". L är i skolan. Jag ligger på soffan och softar lite, med ena örat koncentrerat på teven och det andra på leken däruppe....

Igår städade jag lite och putsade t om lite fönster. Idag känns det skönt att det är gjort.

Imorgon ska jag till jobbet. Det ska bli skönt att komma dit igen och träffa arbetskamraterna; om än bara på fika...

Vi har kollat lite på resor på nätet, men innan vi bokar måste jag dubbelkolla med doktorn, så att jag verkligen kan åka iväg utan problem efter strålningen.. Någon som vet?

Kram på er! A-K

Jag saknar mitt hår!

Ju längre tiden går desto mer saknar jag mitt hår. Det kan ha något att göra med att jag numera har lite ludd på skallen; ljust, glest och luddigt hårfjun.

Det fanns en tid i mitt liv då mitt hår var min allra käraste kroppsdel. Jag tyckte aldrig om min näsa, mina ögon såg sömniga ut, mina lår var tjocka, rumpan stor, men mitt hår var fint. Mitt hår och mina ögonfransar.

Mitt hår är borta och mina ögonfransar har blivit glesa. Kvar har jag bara allt det där andra, som jag sedan så lång tid tillbaka har slutit fred med.

Jag vet, håret kommer tillbaka (i de allra flesta fall, läste jag förfärat i broschyren om cellgift..), men ibland är det riktigt jobbigt att känna sig annorlunda.

Ibland är det urtrist att dra på sig en buff om huvudet och sminka sitt kortisonsvullna ansikte.

Ibland tycker jag att det är jättejobbigt att slå ifrån mig alla dessa nyfikna och närgångna blickar. Att skaka av mig och låtsas som om jag inget märker när folk vänder sig om och tittar på mig.

Visst, mitt utseende skriker cancer och jag vet att folk inte tittar för att göra mig obekväm. Jag vet att de tycker synd om mig och undrar, men ibland orkar jag bara inte.

Det finns tillfällen då jag har lust att chockera; att gå ut utan buff om skallen och visa mig som jag ser ut. Det finns gånger då jag har lust att skrika "Jag har cancer och har just fått cellgift, din jävla idiot" i telefonen till försäljare som undrar om de stör.

Det finns också gånger då jag helst vill gömma mig inomhus och inte visa mig. De gångerna skäms jag för mitt utseende. Skäms för ollonskallen, skäms för de svullna ekorrkinderna och skäms för att jag är sjuk helt enkelt.

Idag var jag en helt vanlig mamma som tittade på sonen när han spelade fotboll. Föräldrarna i laget vet om att jag har cancer och har sett mig så många gånger nu med min buff att de inte längre reagerar.

Idag glömde både jag och sambon att det är en annan tid nu; en tid med cancer, och vi åkte direkt hem och bokade en helg till Lalandia. En helg att umgås med familjen och njuta innan jag får nästa cellgift.

Nu är det snart dags för nästa cytostatika-kur. Jag får den mitt i påsklovet och barnen och sambon ska åka iväg ett par dagar och hälsa på min svägerska och hennes familj, som har hyrt en stuga.

Själv ska jag husera hos mina föräldrar. Jag kunde ha varit hemma, men när man mår dåligt så är det så skönt att ha någon som tycker lika synd om en som man själv gör - och då är det bra med sina föräldrar!

Kram på er! A-K