Det är märkligt, det där. Hur man så fort finner sig i situationer och skapar vanor och ritualer.
I väntrummet på strålningen, t ex.
I snart fem veckor har jag träffat samma personer varje morgon och sett hur vi har anpassat oss till varandra.
Precis där väntrummet börjar sitter en kvinna i min ålder. Hon har lite mindre hår än vad jag har, är lite mer kortisonsvullen i ansiktet och ser lite tröttare ut.
Varje morgon lägger hon sin väska på första bänken, går bort till kaffeautomaten och trycker på svart kaffe-knappen.
När hon går tillbaka mot bänken med sitt kaffe, tittar hon upp och möter oss andra med blicken och nickar halvleende som hälsning.
Rygg i rygg med kvinnan, sitter en invandrarfamilj. Mamman är i min ålder, har burka och ser orolig och uppkörd ut, pappan har en sån där mustig mustasch och ser lite barsk ut. De har två söner, en lite äldre och en yngre som är patient. Den lille killen har svart lapp för ögat och studsar runt till synes helt oberörd av ögonlappens allvar.
Två bänkar längre fram sitter ett äldre par. De brukar ta bussen till sjukhuset och får bråttom iväg när kvinnan är färdigstrålad.
Mannen är vithårig med en massa stänk av silver, har glasögon över ett par pliriga snälla ögon, och brukar studera mig i smyg när jag sitter och läser om Malin Berghagen i Se och Hör.
Kvinnan är i sjuttioårsåldern, har sjal för huvudet och stora mormorsglasögon. Hon är rätt så tunn i kroppen och brukar le och nicka till mig som hälsning på morgonen.
Mitt emot det rara äldre paret brukar jag sätta mig. Jag nappar åt mig en Se och Hör, Allers eller Hemmets Journal i förbifarten innan jag sätter mig. Dessförinnan har jag nickat till alla mina strålningskollegor.
När jag satt mig ner så kommer personalen nedrullandes med en sjuksäng med en man i sextioårsåldern. De ställer sängen på långsidan vid dörren. Jag undrar alltid hur det är med den mannen. Han ser så sjuk och trött ut, men hans nakna tår brukar röra sig, som min farmors gjorde när hon satt och såg på teve - lite trivsamt och nöjt liksom.
Ungefär vid den tidpunkten brukar en äldre man med en lapp som näsa bli inkallad för strålning. Han har alltså ingen näsa utan bara en vit kompress.
Vi är som en bisarr familj, på nåt sätt.
Igår när jag blivit färdigbehandlad gick jag förbi undersökningsrummen och ut från ett sådant rum kommer min äldre rara tant - hon med sjalen och de stora runda brillorna.
Jag skulle precis nicka igenkännande till henne när jag ser att hon var alldeles rödgråten. Hennes skakiga hand höll en vit näsduk och torkade bort tårarna under glasögonen. Hon mötte inte min blick utan fortsatte förbi mig, snyftandes och torkandes.
Mitt leende fastnade och jag gick ut på parkeringen med en klump i halsen.
Jag sitter i dödens väntrum emellanåt.Kram A-K
