Jogga får jag göra sen

För någon dag sedan fick jag en kallelse till CT-röntgen Buk i slutet av augusti. Äntligen!
Då kan jag ju lite försiktigt hoppas på en bröstrekonstruktion i början av oktober!

CT:n gör de ju för att se att jag inte har någon spridning av den cancern, som SKA vara borta! Punkt. (Ta i trä!)

Naturligtvis kommer den här kallelsen även med en dos ångest. "Tänk om" stoppar jag in i en blå låda och kastar längst in i garderoben. Istället tänker jag bara rosa och hoppas på en perfekt och felfri röntgen och operation!

Jag har även gått igenom en mammografi som såg bra ut. Cystan hade ökat i storlek, men är 100% ofarlig! Skönt!

Många gånger har jag ångrat att jag inte stod på mig och opererade bort det andra bröstet också. Det finns så mycket ångest och ängslan i att känna igenom och undras över alla körtlar och skit, som dyker upp titt som tätt.

Och dessutom, ett bröst eller inget bröst - kan ju kvitta. Det är ju två man vill ha.

Hur som helst, så börjar det närma sig - och magen är härligt rund och trind, till förmån för mitt framtida bröst.

Jogga får jag göra sen.

A-K