Jag saknar mitt hår!

Ju längre tiden går desto mer saknar jag mitt hår. Det kan ha något att göra med att jag numera har lite ludd på skallen; ljust, glest och luddigt hårfjun.

Det fanns en tid i mitt liv då mitt hår var min allra käraste kroppsdel. Jag tyckte aldrig om min näsa, mina ögon såg sömniga ut, mina lår var tjocka, rumpan stor, men mitt hår var fint. Mitt hår och mina ögonfransar.

Mitt hår är borta och mina ögonfransar har blivit glesa. Kvar har jag bara allt det där andra, som jag sedan så lång tid tillbaka har slutit fred med.

Jag vet, håret kommer tillbaka (i de allra flesta fall, läste jag förfärat i broschyren om cellgift..), men ibland är det riktigt jobbigt att känna sig annorlunda.

Ibland är det urtrist att dra på sig en buff om huvudet och sminka sitt kortisonsvullna ansikte.

Ibland tycker jag att det är jättejobbigt att slå ifrån mig alla dessa nyfikna och närgångna blickar. Att skaka av mig och låtsas som om jag inget märker när folk vänder sig om och tittar på mig.

Visst, mitt utseende skriker cancer och jag vet att folk inte tittar för att göra mig obekväm. Jag vet att de tycker synd om mig och undrar, men ibland orkar jag bara inte.

Det finns tillfällen då jag har lust att chockera; att gå ut utan buff om skallen och visa mig som jag ser ut. Det finns gånger då jag har lust att skrika "Jag har cancer och har just fått cellgift, din jävla idiot" i telefonen till försäljare som undrar om de stör.

Det finns också gånger då jag helst vill gömma mig inomhus och inte visa mig. De gångerna skäms jag för mitt utseende. Skäms för ollonskallen, skäms för de svullna ekorrkinderna och skäms för att jag är sjuk helt enkelt.

Idag var jag en helt vanlig mamma som tittade på sonen när han spelade fotboll. Föräldrarna i laget vet om att jag har cancer och har sett mig så många gånger nu med min buff att de inte längre reagerar.

Idag glömde både jag och sambon att det är en annan tid nu; en tid med cancer, och vi åkte direkt hem och bokade en helg till Lalandia. En helg att umgås med familjen och njuta innan jag får nästa cellgift.

Nu är det snart dags för nästa cytostatika-kur. Jag får den mitt i påsklovet och barnen och sambon ska åka iväg ett par dagar och hälsa på min svägerska och hennes familj, som har hyrt en stuga.

Själv ska jag husera hos mina föräldrar. Jag kunde ha varit hemma, men när man mår dåligt så är det så skönt att ha någon som tycker lika synd om en som man själv gör - och då är det bra med sina föräldrar!

Kram på er! A-K