tisdag 30 juni 2009

Strålning imorgon!

Ja, jag är lite nervös inför morgondagen och dessutom irriterad över den där jäkla blåa färgen som jag är målad med - ett streck på vardera sidan om bröskorgen och så ett i mitten.

Värmen gör att färgen kladdas ut och fortsätter det så här så lär jag gå in på strålningen om ett par veckor som en smurf. Jag försöker rita i dem (linjerna) så gott det går, men så fort jag går utanför dörren så kladdar de igen.

Mina svettningar (klimakterie-svett) gör inte det hela bättre.

Mensen har inte kommit tillbaka och nu har den hoppat över en tredje gång. Tydligen så kan det ta tid innan äggstockarna har hämtat sig efter cellgifterna och ibland så kan det t om bli så att man hamnar i klimakteriet!

Jag räknar kallt med att mina äggstockar ska komma igång igen, men det kan kanske ta några veckor till. Tills dess får jag väl stå ut med dessa svettningar - även om det är drygt.

Däremot så känner jag mig stel i kroppen och när jag har suttit ett tag och ska upp och gå så gör det ont innan jag har ledat till mig. När jag har gått ett par steg så släpper det stela igen....

Kan det vara benmärgen som ska rätta till sig och komma upp i rätt värden igen? (Ångest över återfall!!!!!)

Dessutom så har jag fått svårt att sova om nätterna. Jag ligger och spänner kroppen och det är nästan omöjligt för mig att slappna av och hitta en skön sovställning.

En natt märkte jag att jag låg och knöt händerna hårt - kanske därför jag har ont i kroppen?

Kram på er! A-K

onsdag 24 juni 2009

Fixation och röntgen idag

Idag har jag varit på ett första besök på strålningsavdelningen.

Imorse var jag på fixation. Jag hade absolut ingen aning vad fixation var och för er som undrar så ska jag berätta vad det är.

Jag fick blotta mig som vanligt - bara naken på överkroppen alltså (!) - och lägga mig på britsen. Där fick jag ett stöd under knävecken och en "rumpstopp" nedanför rumpan så att jag inte skulle kasa ner. Ett stöd fördes in under nacken på mig och sen fick jag lägga upp mina armar ovanför huvudet i speciella armhållare (såg ut som benstöden i en gynekologstol ungefär - fast för armar).

Det var inte skönt, kan jag säga, att hålla vänsterarmen ovanför huvudet. Det gör fortfarande ont att ha armen så högt även fast jag kämpar på med mina sjukgymnaströrelser.

Jag fick flytta mig lite och anpassa mig efter de röda ljusstrålarna, som lyste på mig, så att jag låg rätt på britsen.

Ingvar, som han hette, lade en plastbit ovanför ärret och ritade av ärret på plasten. Sen klippte han ut en gummiremsa som jag ska ha ovanför ärret när jag strålas.

Det var alltså fixationen.

Efter fixationen röntgades jag för att de skulle kunna rita in var strålarna ska komma så att det skadar så lite organ som möjligt.

Jag lade mig på britsen och så passade de in mig så att jag stämde med de röda ljusstrålarna igen. Sen tejpade de fast koppartrådar runt det obefintliga bröstet (så att doktorn skulle kunna se var bröstet har suttit).

Den där gummiremsan klistrades fast över ärret och in i röret åkte jag alltså. Varför är det så svårt att slappna av när man ligger där i det där röret?

När det hade surrat färdigt och jag åkte ut igen från röret så började man rita en massa linjer på mig. Några linjer på båda sidorna av bröstkorgen och så en linje mitt emellan brösten (t).

Efter det så tog dem kort på linjerna - och på mig! Kanske jag dyker upp som en twistad Playmate of the year!

Sen var jag färdig! Jag fick en penna med mig - att fylla i linjerna med när jag har duschat.

En vecka till strålning! Nu är det snart igång!

Kram på er! A-K

tisdag 23 juni 2009

...och så blir jag rädd igen...

Läste Malin blogg och blev alldeles kall. Sådär kall som jag blir när det plötsligt slår mig att det faktiskt inte går bra för alla. Att man faktiskt kan dö av det här.

Jag började tänka på prognoser; min prognos för min framtid. Onkologdoktorn har skickligt undvikit mina frågor och pratat runt om gammal statistik och om irrelevansen kring dessa "prognoser", som han anser är oviktiga och osanna eftersom allt handlar, som han säger, om individen.

Då tänker jag på min individ. Hur är jag? Min kropp? Min ålder? Min inställning?
Jag blir genast mer positiv och tänker att om det handlar om min individ så ska väl allt gå vägen, eller?

Sen tänker jag på den här andra tjejen i Malins blogg. Hur kände hon inför sin egna individ? Sin kropp? Sin inställning? Var hon lika bestämd över att klara sig undan återfall som jag är?

Då blir jag kall och rädd igen. Vad är det egentligen som bestämmer vem som kommer undan och vem som inte gör det?

Vill jag egentligen veta min prognos? Spelar den någon roll?

Jag har bestämt att prognosen spelar roll enbart om den är bra. Då ger den mig extra kraft och styrka att klara mig igenom den mest kritiska perioden.

Om den är dålig - räcker jag fingret åt den!

Jag ska klara detta - det är vi som skriver framtidens statistik och jag ska förbättra den.

Kram på er! A-K

söndag 21 juni 2009

Hår-rapport!



Håret växer! Den uppmärksamme ser att det nu t o m lägger sig på örat!

Lyckliga jag! Nu kan jag strunta i att det stod "håret kommer oftast tillbaka" i cellgifts-broschyren!

Kram på er! A-K

torsdag 18 juni 2009

Jag tänker inte på det....särskilt mycket.

Det här med att ha ett bröst och ett ärr.

Jag vet inte, jag trodde och hade förberett mig på att jag skulle sörja alldeles ofantligt mycket över mitt borttagna bröst, men faktum är att jag inte tänker särskilt mycket alls på det.

Jag har ju min mjuka bröstprotes på mig och när jag har den så syns det inte alls på mig att jag går omkring med ett bröst och ett ärr. Det är bara när jag är utan kläder som jag tänker på det....

Och ska sanningen fram så är det ju inte särskilt ofta som man går spritt språngande naken - om man inte bor i Playboy-mansion, är Victoria Silvstedt eller är skeppsbruten på en öde ö och kläderna man hade på sig när man var på skeppet antingen är sönderrivna eller har blivit bortspolade.... - och så är det ju inte....inte i särskilt många fall....

Fick också reda på igår att när jag ska få mitt nya bröst (om jag är frisk om två år - tvi, tvi, tvi - kattafan....) så kommer de att ta hud och fett från magen. Jag får alltså inte bara ett nytt fint bröst utan också en platt mage!

Jag hoppas också att jag får en ansiktslyftning på det andra bröstet för det kan väl ändå inte vara så att de försöker immitera den långa skinnlapp som hänger och slänger på min högra sida....väl?

Kram på er! A-K

onsdag 17 juni 2009

Knölen var revben....och jag är cancerfri!!!!

Hurra, hurra, hurra, hurra!

Inga cancerceller i vare sig bröst eller körtlar!

De hade tagit ut 14 körtlar och i 3 av dem fanns det ärrvävnad, vilket visar att cancern har funnits där - men INGA kvarvarande cancerceller!!!!!

I bröstet fanns också ärrvävnad, men INGA cancerceller där heller!

Vi ska fira idag med grillat, godis, chips och kakor!

Firardag idag!

Ångestknutan är revben, konstaterade läkaren vant och tyckte vidare att ärret såg fint ut.

Tack för att ni har tänkt på mig! Kram på er! A-K

fredag 12 juni 2009

Det är bra med smärta, det är bra med smärta, det är bra med smärta!

Regn, regn och regn! Jäkla sommarväder!

Äldste sonen hade avslutning i kyrkan igår. Som vanligt kunde jag inte hålla tårarna borta när förväntansfulla barnröster sjöng "Den blomstertid nu kommer".

Det är så fint och så stämningsfullt och jag antar att det var fler än jag som grät så det skvalade!

L var sommarfin i kortärmad skjorta och friserat hår och stod där framme högtidligt rak i ryggen med ett generat leende och sjöng.

A hade sin sista dagisdag igår och jag lämnade rosbuketter till tre rörda fröknar. A var lite lagom generad, men gick till slut med på att krama dem och önska dem en trevlig sommar.

Till hösten börjar han nollan och jag har inget dagisbarn längre - bara skolbarn! Herregud vad tiden går!

Jag läker ihop fint igen efter operationen. Kroppen har börjat att ta hand om lymfvätskan själv och jag märker inget av operationen om man bortser från min handikappade arm.

Den måste jag stretcha och tänja allt som oftast och ibland har jag så ont att den minsta beröring får mig att skrika rakt ut.

Det är bra med smärta, säger min bröstsköterska (jo, jag har en egen sån!). Då vet du att nerverna håller på att hitta tillbaka till varandra.

Det säger jag till mig själv som ett mantra när jag försöker ligga på magen när jag ska sova och det gör ont så att jag får bita mig i läppen.

Det påminner jag mig själv om när jag ska ta på en tröja och jag inte kan ta bak armen så långt utan att det gör jätteont.

Det är bra med smärta, det är bra med smärta, det är bra med smärta!

Idag har varit en hektisk dag för att vara första sommarlovsdagen.

Vi har varit och handlat paket till en av L:s vänner - han ska på kalas idag.

Sen åkte vi till en av mina väninnor och drack en kopp kaffe. Hem igen för att käka lunch och sen iväg igen för att åka till frissan.

Mjäe, det var inte jag som skulle friseras även om håret växer som ogräs. Det var grabbarna som behövde korta av barret en aning.

Och så till ångestgrejen.... Jag har känt en knuta ovanför ärret; på ett revben ovanför liksom. Det är en hård knutgrej som inte känns något (okej, jag har ju ingen känsel där överhuvudtaget, så det spelar kanske ingen roll, det där med känseln....)!

Det kan vara en bit revben som bular ut sig (revbenen är ju inte helt släta....), det kan vara äckelvätska, det kan också vara ärrbildning efter dränageslangen...... Vad vet jag?

Det får vara precis vad fan det vill förutom cancerhelvetets återkomst! Jag får ångest bara jag tänker på det.

På onsdag ska jag träffa kirurgen för ett efter-operationen-samtal och då ska jag fråga om ångest-grejen. Tills dess har jag beslutat mig för att svepa in den i ett blått paket och så svisch in i den tänkta garderoben!

Med huvudet i sanden - kram! A-K

tisdag 9 juni 2009

Skägghår och hårhår

Igår var jag inne och tömde ut lymfvätska ur min ömmande armhåla! Det stod en golfbollsknuta ut från armhålan och svullnaden sträckte sig under hela armhålan och jag hade ont och var skrämmande öm.

Därför var jag också skrämmande rädd när jag satt på britsen och sköterskan tog fram en grov nål som hon skulle sticka mig med! Rakt in i golfbollsknutan skulle hon sticka mig och jag knep ihop ögonen och var spänd som en fiolsträng i hela kroppen.

- Du har väl ingen känsel här, fortsatte sköterskan lugnt som om hon var totalt ovetandes om att jag satt och gick igenom mitt testamente så rädd jag var....

Jag satt och väntade på den rejäla benkrossande smärtan som jag snart skulle få utstå när sköterskan frågade om jag kände något....

Sprutan var inne i golfbollen och snart sög den ut knallgul vätska i mängder (tyckte jag; sen visade det sig att sköterskan envisades med att säga "bara" så fort hon nämnde mängden....).

En hel deciliter gul äcklig vätska satt och spände i min armhåla! Sköterskan tonade ner min upplevelse genom att säga att ibland samlas 3-4 deciliter i bröstet, men hon förstod min smärta eftersom min äckelvätska satt i armhålan och inte i bröstet.

Smärtan lättade rejält och nu kan jag t om ha armen längs kroppen utan att ha ont.

Håret har börjat växa som bara den! A kände med handen på mitt stubb och tyckte att jag hade "skägghår".

- Du har skägghår och jag har hårhår!

Jag håller inte riktigt med A. Visst är det stubbigt, men det är bebismjukt och inte alls likt skägg! Så det så!

Snart kan jag lägga hucklet!

Kram på er! A-K

fredag 5 juni 2009

Jävla sårvätska!

Jag har inte skrivit på ett tag och det beror på att jag har haft det lite jobbigt med både dränagen och sårvätskan!

Bröstdränaget drog de dagen efter operationen och det gjorde ont - inte ont ont, så att jag skrek och grät och betedde mig - utan ont som i obehagligt ont.

Det skrapade på insidan hela vägen från där det satt till det kom ut och alltsammans avslutades med ett noga avvägt "splash" som batikfärgade min Landstinget-skjorta och min specialbehå i en nyans av sårvätskegul och blodplasmaröd....

Armhåledränaget fick jag ha i sex dagar. Dränaget var en gummislang från ett ingångshål en bit nedanför armhålan. Slangen satt fast i en liten blåsa och under blåsan satt en dränagepåse fastskruvad.

Eftersom det inte var en så vacker syn med äckelvätskan i slangen fick jag ett blått och vitt Landstinget-örngott att stoppa hela härligheten i och sen fäste jag fast örngottet med två säkerhetsnålar i mina brallor. Smart eller hur?

Det var lite jobbigt att gå på toa med äckelpåsen bara. Den hängde ju fast i brallorna, så när jag knäppte upp dem och satte mig på toa, så åkte ju byxorna ned och med byxorna åkte även påsen ned och drog i dränaget - aj! Sen lärde jag mig att hålla i påsen.....

När dränagepåsen innehöll mindre än 50 ml äckelvätska på ett dygn var det dags att dra bort dränaget. För mig hände det aldrig, men tydligen får man inte ha ett dränage mer än 5-6 dygn, så jag fick ta bort mitt fast det var 60-70 ml i sista dagen.

Armhåledränaget gjorde inte alls ont. Det satt inte så långt in, men däremot kom det mer splash och när dränet var draget, så läckte jag igenom ett par stycken bandage.

De drog mitt armhåledränage i måndags. På onsdagen tog jag bort bandaget över ingångshålet för att det skulle sluta sig.

Samma onsdag skulle jag följa äldste sonen till skolan. Han skulle ta inlines och hans räddhare till mamma tyckte att det var säkrast att gå bredvid ifall ifall liksom.

Halvvägs till skolan kom jag på att jag hade glömt att lägga ned vanliga gympadojjor till honom och eftersom vi började få knappt om tid, så fick jag för mig att jag skulle springa hem och hämta hans skor!

Jo, tjena! Om ni drar armhåledränage - spring inte de första dagarna efter! Följden blev att när jag sprang, pumpade det ut äckelvätska ut ur ingångshålet och blötte ned min behå, min t-shirt och min jacka. Jag var fullkomligen täckt av äckelvätska när vi kom fram till skolan!

Det rann nedför magen på mig och fortsatte att rinna hela dagen så fort jag rörde armen.

På torsdagen höll jag mig stilla och märkte till min glädje att jag hade fått en skorpa på ingångshålet!

Nu pumpas äckelvätska ut i min armhåla istället och jag har en stor bula vid sidan av armhålan och en under armhålan.

Kanske måste jag in på avdelningen redan nu i helgen och be dem tömma ut vätskan, så att jag slipper ha ont.

Avslutningsvis vill jag berätta om en incident som gjorde att jag kände mig gammal.

L sjöng "We are the champions" och jag frågade honom om han visste vem det var som sjöng den låten..... Jo, det visste han sa han och jag tänkte att jag hade en musikbegåvad son som redan nu lyssnade på Queen.

- Crazy Frog! triumferade han och sjöng vidare på en rapliknande vers.....

Ridå!

Kram på er! A-K