Det här med tänderna...

... efter cytostatika är väl sådär, va?

Jag åkte iväg till tandläkaren för att laga ett hål. Min vanliga tandläkare hade fullt, så jag fick en annan.

När jag kom in satt hon och studerade mina röntgenbilder och vände sig sedan om till mig och sa:
- Jaha, jag ser att du har en del början till hål också... Har ni diskuterat vad du ska göra för att undvika dem?
- Ja, jag ska skölja med fluor, sade jag.
- Ja och så kan du ju bli bättre på att borsta tänderna, sade hon med ett överlägset flin. Har ni pratat om orsaken till att du har de här kariesangreppen? Du kanske får vara noggrannare när du borstar tänderna?
- Jag vet orsaken, sade jag och blinkade bort tårarna. Jag har genomgått cytostatikabehandlingar och slemhinnorna blir torrare då. Läkarna sa att jag kan få problem med karies....

Hon hostade till och blev röd om kinderna.
- Cytostatika? Det står inte i din journal...
Ja, cytostatika gör ju att karies får bättre fäste i munnen och där har vi ju orsaken.

Sedan bad hon om ursäkt och berömde min goda tandhygien när hon tittade mig i munnen.
Jag ryckte på axlarna och sa att det inte gjorde något. Och det gjorde det inte...då.

När jag körde hem från tandläkaren, grät jag.

Ja, jag har haft en jobbig dag och det var säkert droppen som fick bägaren att rinna över när hon fällde sina okänsliga kommentarer, men jag tycker ändå att det var onödigt.

Speciellt idag och till mig.

Har man inte haft nog med skit, kan jag tänka ibland. Idag är en sådan dag när jag öm i käken, sitter och tycker synd om mig själv.

- Oj, vad din livmodertapp är känslig, sade gynekologen när hon skulle knipsa av ett cellprov imorse och det började blöda.

Cytostatika gör ju att slemhinnorna blir torra, sade hon förklarande.

Ja, det har gått ett bra tag sedan jag var sjuk men fortfarande blir jag påmind om skiten.

Det går inte att lägga den här skiten bakom sig!

Inflammation i axeln!

Röntgen-svaren var bra! Blodproven var bra!

En simpel, vanlig och helt normal inflammation i axeln!

Tydligen är min axel försvagad pga cytostatika och strålning och jag har lättare att dra på mig inflammationer och överansträngningar!

Helt härligt normal alltså!

Lycka!

Röntgen idag

Idag har jag varit "i röret", dvs på CT-röntgen!

Innan dess fick jag blanda till mig en kontrastdrink på en liter vatten och två provrör genomskinligt, sockersött bjafs.

Denna liter skulle jag sedan dricka på 1,5 timme, vilket låter som om man har god tid på sig, men ack nej! En minut innan jag skulle in till röntgen, svalde jag det sista och det var med full blåsa, trots toa-besök tusen gånger, och kräksmak i munnen som jag stegade in i röntgen-rummet.

Nu får jag vänta tills på torsdag innan jag får besked på röntgen och blodprov! Hemsk väntan!

Tänk på mig då - torsdag kl 10.00 - och håll tummarna för att det är ett inflammerat muskelfäste eller nåt annat "normalt" som inte har ett dugg med skitsjukdomen att göra!

Kram

Svullet revben på vänster sida!

Jo, jag har vetat om att jag skulle få ångest så fort något dök upp som inte skulle vara där... och för fyra veckor sedan kände jag att mitt vänstra översta revben - precis under nyckelbenet - var svullet och utbuktande!

Jag har sedan dess stuckit huvudet i sanden i tron om att svullnaden skulle gå ner, men icke. Dessutom gjorde min axel ont och jag var även öm på skuldran på samma sida. Den opererade sidan.

Så i måndags tog jag mod till mig och ringde in till onkologen *ångest* och berättade om min situation.

Innan dess sökte jag naturligtvis på nätet och läsningen där var ju inte sådär jätterolig.... Min största fasa var såklart att skitsjukdomen hade kommit tillbaka....

Som tur var fick jag en återbudstid och fick komma dit idag på förmiddagen. Jag träffade en helt underbar läkare som tog mig på allvar och gjorde en jättegrundlig undersökning där hon lyssnade på lungorna, tog blodtryck, lyssnade på hjärtat, kände igenom det andra bröstet och armhålorna, kände på ärret och tryckte mig på magen.

Hon tyckte att det kunde vara ett muskelfäste med tillhörande muskler som hade svullnat upp och lugnade mig med att mina symptom inte var några som hon kopplade till ett återfall.

Lungorna hördes bra och blodtrycket var perfekt - 120/65 om det säger er något....?

Men, för att vara på den säkra sidan skulle hon skicka en remiss till en skiktröntgen och så fick jag gå ner till provtagningen och lämna ett blodprov där de skulle ta en fullständig blodstatus.

Om ett par veckor ska jag röntgas och sedan dröjer det väl några dagar till innan jag får träffa doktorn och förhoppningsvis - peppar, peppar - få ett lugnande besked!

Däremot var jag jätteöm på högra sidan av magen när hon tryckte där... Det visste jag inte att jag var och när hon frågade om mensen, så kom jag ju på att jag faktiskt har haft en mellanblödning...

Och.... ibland blir jag illamående, men av någon anledning så kom jag inte mig för att nämna detta för doktorn. Jag vägrar.

Men, levern kändes normalstor - tack och lov - och mitt magonda kunde ju komma från att jag har gått och oroat mig.... Det finns ändå ett "tänk om" i bakhuvudet och jag gör mitt bästa för att trycka undan det.

Jag blir så hyper bara och om jag känner efter riktigt så har jag ju ont överallt!

Om några veckor vet jag - de ska röntga allt från halsen till bäckenet - så då vet jag.

Det känns bra. Jag tror på muskelfäste och oro. Allt annat är otänkbart.

Mammografi och ultraljud - ett år efter....

Jag ska gå på ultraljud och mammografi varje år nu och idag gjorde jag den första.

Det syntes ingenting - vare sig på mammografi eller ultraljud! Och jag andas ut. Kärleken och jag firade med köttbullsmacka och chokladboll!

I veckan ska jag ringa och ställa mig i kö till bröstrekonstruktion. Det ska bli så skönt att bli hel igen - man känner sig så handikappad med ett bröst....

Det är gott att leva!

A-K

Jag mår bra!

Det har gått en tid sedan jag sist skrev. Jag mår bra!

Jag har varit på lymfödem-kontroll och allt såg bra ut. Det verkar som om jag kommer att få tillbaka all rörelse i vänsterarmen. Det har lönat sig att jag har kämpat med övningar och tänjt ut armen.

Under den här tiden så har jag också varit lite nedstämd ett tag. Min bröstcancer-vän från Lydiagården, Petra, förlorade kampen mot cancern några dagar efter jul och hennes död satte igång en massa bearbetning hos mig.
Alla känslor har kommit ifatt och jag har funderat mycket - på livet, döden, glädje och sorg.

Men, som alltid när man grottar ner sig, så måste man till slut bestämma sig för hur man vill att livet ska vara framöver.

Jag har valt att leva full ut - att sörja alla som det inte går bra för, men hedra dem genom att LEVA!

Om något gott har kommit ur detta, så är det att jag tycker om mig själv mer. Jag är stolt över min kropp - trots alla fel och brister! Den har ju faktiskt klarat av en hel del!

Nu väntar jag på en remiss för mammografi av mitt befintliga bröst. Det känns skönt att få det kontrollerat.

Längre fram i tiden, så hoppas jag också på en bröstrekonstruktion. Jag känner mig lite handikappad som enbröstad, men jag har accepterat att det är så. Det betyder inte att jag inte saknar att ha ett vänsterbröst. Det gör jag - mycket.

Håret växer som attan! Det är just nu inne i en dryg utväxtperiod - med hår som ligger över öronen och virvlar som frestar mitt tålamod. MEN - det växer och över hela!

En del områden på min kropp har blivit av med hårväxten. Min vänstra armhåla är nästan helt utan och på vissa ställen växer det fläckvis!

Däremot så har mitt envisa hårstrå på hakan kommit tillbaka med full kraft och protesterar vilt när jag gång på gång rycker bort det!

Nu går jag vidare i livet!

Kram på er alla!
A-K