tisdag 31 mars 2009

Om farfar, påsk och vår!

Idag skulle min farfar fyllt 83 år - om han hade levt...

Han gick bort i lungcancer 1996, någon månad innan han skulle ha fyllt 70 år. Alldeles för tidigt.

När barnen kommer hem ska vi ta en tur till kyrkogården och hälsa på både farfar och farmor.
Jag har inte varit där sedan jag blev sjuk.

Jag har precis varit på jobbet ett par timmar. När jag kom hem var jag helt slut och låg och flämtade som en blåsbälg på soffan. Att tänka och koncentrera sig är tydligen inte en självklarhet när man har cytohjärna!

Nu är hela hemmet fullt av tuppar, kycklingar och flygfärdiga trollpackor. A och jag pyntade igår med både köpta och hemmagjorda påskalster och nu finns de både här och där, i alla former och färger.

Ute skiner solen och det känns som vår!

L cyklade till skolan i morse - alldeles själv; stolt över ansvar för cykelnyckel. A tog sparkcykeln till dagis, glatt pratandes om dagiskompisarna och deras upptåg och jag halvsprang bredvid.

Kram på er! A-K

måndag 30 mars 2009

Trött, men tar nya tag!

Upp som en sol.... Humöret går upp och ned. Idag är det upp.

A har en kompis hemma och de leker "Star Wars". L är i skolan. Jag ligger på soffan och softar lite, med ena örat koncentrerat på teven och det andra på leken däruppe....

Igår städade jag lite och putsade t om lite fönster. Idag känns det skönt att det är gjort.

Imorgon ska jag till jobbet. Det ska bli skönt att komma dit igen och träffa arbetskamraterna; om än bara på fika...

Vi har kollat lite på resor på nätet, men innan vi bokar måste jag dubbelkolla med doktorn, så att jag verkligen kan åka iväg utan problem efter strålningen.. Någon som vet?

Kram på er! A-K

lördag 28 mars 2009

Jag saknar mitt hår!

Ju längre tiden går desto mer saknar jag mitt hår. Det kan ha något att göra med att jag numera har lite ludd på skallen; ljust, glest och luddigt hårfjun.

Det fanns en tid i mitt liv då mitt hår var min allra käraste kroppsdel. Jag tyckte aldrig om min näsa, mina ögon såg sömniga ut, mina lår var tjocka, rumpan stor, men mitt hår var fint. Mitt hår och mina ögonfransar.

Mitt hår är borta och mina ögonfransar har blivit glesa. Kvar har jag bara allt det där andra, som jag sedan så lång tid tillbaka har slutit fred med.

Jag vet, håret kommer tillbaka (i de allra flesta fall, läste jag förfärat i broschyren om cellgift..), men ibland är det riktigt jobbigt att känna sig annorlunda.

Ibland är det urtrist att dra på sig en buff om huvudet och sminka sitt kortisonsvullna ansikte.

Ibland tycker jag att det är jättejobbigt att slå ifrån mig alla dessa nyfikna och närgångna blickar. Att skaka av mig och låtsas som om jag inget märker när folk vänder sig om och tittar på mig.

Visst, mitt utseende skriker cancer och jag vet att folk inte tittar för att göra mig obekväm. Jag vet att de tycker synd om mig och undrar, men ibland orkar jag bara inte.

Det finns tillfällen då jag har lust att chockera; att gå ut utan buff om skallen och visa mig som jag ser ut. Det finns gånger då jag har lust att skrika "Jag har cancer och har just fått cellgift, din jävla idiot" i telefonen till försäljare som undrar om de stör.

Det finns också gånger då jag helst vill gömma mig inomhus och inte visa mig. De gångerna skäms jag för mitt utseende. Skäms för ollonskallen, skäms för de svullna ekorrkinderna och skäms för att jag är sjuk helt enkelt.

Idag var jag en helt vanlig mamma som tittade på sonen när han spelade fotboll. Föräldrarna i laget vet om att jag har cancer och har sett mig så många gånger nu med min buff att de inte längre reagerar.

Idag glömde både jag och sambon att det är en annan tid nu; en tid med cancer, och vi åkte direkt hem och bokade en helg till Lalandia. En helg att umgås med familjen och njuta innan jag får nästa cellgift.

Nu är det snart dags för nästa cytostatika-kur. Jag får den mitt i påsklovet och barnen och sambon ska åka iväg ett par dagar och hälsa på min svägerska och hennes familj, som har hyrt en stuga.

Själv ska jag husera hos mina föräldrar. Jag kunde ha varit hemma, men när man mår dåligt så är det så skönt att ha någon som tycker lika synd om en som man själv gör - och då är det bra med sina föräldrar!

Kram på er! A-K

fredag 27 mars 2009

Om cykelnycklar och kallelser

Idag är en stor dag för L och hans mamma. Idag har nämligen L cyklat till skolan själv och därigenom fått ansvar för cykelnyckel.

Om några minuter ska han komma hem - stolt cyklandes förhoppningsvis. Om det inte är så att samme L lyckats glömma stänga ryggsäcksfacket och blivit av med nyckeln... Då kommer han troligtvis gåendes och något slokörad....

I posten idag låg en kallelse till strålning! Den 1 juli ska jag genomgå min första strålning! Det är en sån milstolpe för mig! Nu kan jag liksom se slutet på skiten.

Någon dag innan (24/6) ska jag in till strålningsenheten för fixering och CT....
Är lite osäker på vad detta är, men jag antar att CT:n görs för att säkerställa rätt strålningsställe? Men vad är fixering??

Så min plan för v 27-31 är strålning varenda vardag - goodbye semester!
Sambon tröstade mig med att han och barnen kunde åka till Mallis istället... Grrrrr.

Nu ska jag leta resor på nätet.... Ja, inte till sambon och pojkarna....utan till hela familjen i september.

Då är jag färdigbehandlad och då ska vi iväg och fira att den här perioden är över! Åhhhh, vad jag längtar!

Taxen har gett med sig! Och nu med facit i hand, så har jag inte fått särskilt många bett av hundjäkelen.

Att förvänta sig inför nästa Taxotere-behandling:

- efter ca 2-3 dagar få ont i hela skelettet - först jävligt och sen bli gammal trött käring.
- förstoppning och sen diarré - det där poffet....
- nageltrasning
- svettningar
- tröttheten

Skelettsmärtor, de riktigt jävliga, höll i sig i ungefär 2 dagar. Sen blev det hanterbart och gammal käring-smärtor.

Back on track någotsånär, om man bortser från tröttheten, ca 9 dagar senare....från cellgiftsdatum.

Den andra cellgiften - EC - som jag fick innan, var värre med illamåendet.
Taxoteren - är värre med skelettsmärtorna.

Men det blir nog jämt lopp dem emellan. Jäkla doktor som skrämde mig med pratet om skärselden! Så farlig tyckte jag definitivt inte att den var.

Ska bli kul (fel ordval...) att se hur min bröstsyster Monne upplever sin Taxotere....

Jag är glad. Det är vår i luften, sonen kom hem med cykel och cykelnyckel (!), det är fredag och jag har fått datum för strålning!!!!!

Kram på er! A-K

onsdag 25 mars 2009

Tax-bett


Okej, nageltrasning kom som ett brev på posten. Jag har ändå oljat in, filat ned och målat med skyddande genomskinligt nagellack, men det räckte tydligen inte.....

Det fina nagelskydds-kitet fick jag från onkologen, innehållande ovanstående produkter och en informationsfolder där det stod om Taxoteres inverkan på naglarna.

Den värsta smärtan är över! Jag har lite ont i revbenen och i min högra stortå, men inget att tala om; så då gör jag inte det heller....

Tröttheten är kvar och det känns som om någon skyfflat in ett helt lass sand under ögonlocken på mig, så jag går omkring som en zombie. Idag orkade ändå zombien att sminka sig, så jag ser det som ett stort framsteg!

A fick trippel-vaccination + stelkramp igår. Idag är han lite låg och gnällig. Det värker i armen och han ser sliten ut. Ingen dagis imorgon, månne?

Imorgon ska jag iväg till vårdcentralen för omläggning av picc-linen.

Eftersom jag fick den där vitablodkropps-sprutan så slipper jag åka dit i tid och otid för att ta blodprov.
Enligt doktorn ska mina blodvärden ligga uppe på en bra nivå under mesta delen av perioden och då räckte det tydligen om jag kollar hela blodstatusen dagen innan nästa cellgift.

Svettningarna är kvar och jag svettas varmt och kallt omvartannat, men jag antar om det är allt vad "tax-bett" jag får, så ska jag nog vara tacksam.... eller tax-sam...hihi - jag var tvungen...

Kram på er! A-K

tisdag 24 mars 2009

Arga mamman!

Jodå, likt ett framrusande, lätt haltande... ånglok for jag fram och skrek och hade mig på äldste sonen för en stund sedan. A hade slagit honom med leksakssvärdet på benet varvid L tog skölden och slog allt vad han kunde med den smala änden på A:s skuldra, som sprack upp i ett sår med blå bultande svullnad runt om.

När A lugnat sig lite fick han också en släng av sleven och jag tog både svärd och sköld ifrån dem!

Jag håller på att bli galen! Blir galen på att vara här inne i huset i 24 timmar om dygnet, galen på bråkiga barn och galen på den här jävla sjukdomen som begränsar mig och gör mig till en dålig mamma!

Framför mig ser jag familjen Annorlunda från teve, som på ett pedagogiskt och lugnt sätt hade satt sig ner på huk framför L och A och förklarat för dem båda att det är fel att slåss och göra varandra illa. Inget skrik, inget ånglokande och inget dåligt samvete. Bara kärlek och kramar.

I vårt bråk kom inte kärleken och kramarna förrän arga mamman hade slutat att pysa rök ur öronen och L motvilligt gått med på att krama lillebror och de båda sagt förlåt.

Nu sitter de med huvudena ihop och spelar Nintendo DS. Jag sitter och skäms och önskar Arga mamman all världens väg in i den tänkta garderoben.

Jag har fått nog av min sjukdom, min trötthet och mina begränsningar. Jag är trött på cancer, sjalar, ollonskallar, picc-line, sjukhus och fan å hans mormor.

Jag vill tillbaka till tiden då jag hade gissat att picc-line var någon sorts gasledning eller nåt; till den tiden när man kunde planera semestrar och utflykter; när jag orkade åka iväg och shoppa och inte blev trött av bara tanken.

Tillbaka till den tiden då bröstcancer var något som drabbade andra och inte mig eller någon i min närhet.

Jag vill tillbaka till tiden då jag var en bra mamma; en mamma som orkade hoppa studsmatta och jaga barnen runt med häxhår och häxnäsa. Tillbaka till den person/mamma/sambo jag var då.

Kram på er! A-K

måndag 23 mars 2009

Fysisk smärta!

I natt har jag sovit rätt så bra, faktiskt. Jag har fortfarande ont, men hanterbart.

Än så länge så känner jag så här av Taxoteren:

- ont i hela skelettet (känns inuti skelettet, ungefär som om skelettet ska brytas av)
- värk i knä, rygg, fingrar och tår (gammal tanta-krämpor)
- förstoppning och diarré (jätteont i magen i någon dag och sen poff (!)...ja, ni förstår själv....)
- ollonskallesvett (kall- och varm svettig omvartannat)
- trött, trött, trött
- beige (jag är beige utan färgskiftningar - över hela kroppen beige, liksom. Som om jag vore tecknad....)

Det som är bra med denna cellgiften är:

- inget illamående!!!!
- det tar 2-3 dagar innan biverkningarna sätter in

Doktorn sa att om det skulle bli riktigt jävligt med biverkningarna; om jag t ex grät och skrek av smärta, så kunde jag få morfin utskrivet. Vanliga värktabletter hjälper inte, enligt doktorn.

Jag, för det är nog väldigt olika, behöver inget morfin. Min smärta är hanterbar. Jag känner mig bara mörbultad och gammal.

Nu när jag läser igenom vad jag skriver, så låter det som om jag har det riktigt jävligt - så är det inte. Jag ligger i soffan och dåsar, ändrar ställning, upp och går emellanåt och så tillbaka till soffan igen....

Det känns tvärtom lite bättre idag än vad det gjorde igår.

Mitt skäggstrå på hakan har förresten tackat för sig och gått till sällare jaktmarker. Se där ja, inget ont som inte för något gott med sig....

Tack för era fina kommentarer och för att ni tänker på mig! Det betyder så mycket!
Kram på er! A-K

söndag 22 mars 2009

Se där ja, man ska inte ropa hej.....

Nu har de kommit! Jag har ont överallt! I hela skelettet, i ryggen, bröstet, knäna, nacken, armarna, benen och min högra stortå!

Jag har inte sovit många minuter i natt. Så fort jag ligger mer än fem minuter i samma sovställning, så får jag ont och måste vända mig.

Jag stelnar till som en gammal tanta och måste upp och röra mig emellanåt för att överhuvudtaget kunna böja knäna.

Min tunga är full av svamp och det gör rejält ont när jag äter, tungan domnar bort emellanåt och så är det de där jäkla myrkrypningarna som håller på att göra mig galen!

Men annars är det bra! Jag hör av mig när jag orkar!

Kram A-K

fredag 20 mars 2009

Fortfarande ingen läskig biverkning =)

Jag kan säkert inte ropa hej ännu, men än så länge så känner jag mig oförskämt bra. Trött, rödmosig och lite lite ont i ryggen och bröstkorgen, men inte alls som förra gången som jag tog den där jäkla vitablodkropps-sprutan.

Ev. biverkningar beträffande Taxoteren kan jag nog förvänta mig att åka på imorgon. Doktorn sa att det tog 2-3 dagar innan jag skulle känna av den....

Men då är då och nu är nu. Idag ska jag ta med sambon på en promenad i skogen och njuta av att jag faktiskt orkar det!

Fortfarande stekhet på kinderna och frusen på ollonskallen!

Jag skriver mer när jag vet mer....

Kram på er och tack för att ni orkar läsa! A-K

onsdag 18 mars 2009

Taxotere och ny spruta!

Idag har jag fått min fjärde cellgiftsbehandling - den första kuren Taxotere.

Dessutom fick jag en ny sån där jävla vita blodkroppsspruta! Blä!!!!

Just nu är jag rödmosig i ansiktet - man skulle kunna steka ägg på mina kinder, om man hade velat....

Trött, trött och trött!

Vi hörs när jag orkar skriva lite mer om ev. biverkningar!

Kramar till er! A-K

söndag 15 mars 2009

Jävlaranamma

Det är ett bra ord, tycker jag. Idag har jag hela kroppen full av just "jävlaranamma"!

På onsdag får jag min 4:e cellgiftsbehandling. Det ska bli skönt att börja på den nya cellgiften, så slipper jag oroa mig för hur jag ska må. Då vet jag.

Jag står ut. Jag orkar igenom, hela vägen.

Och när jag har kämpat igenom all cytostatika - alla 6 behandlingarna - då har jag fyra veckor på mig att vila innan operation. Då ska jag njuta. Kanske åker jag och mannen till Ölands djurpark med barnen och sover över några nätter. Bara vi. Promenera, titta på djuren, åka karusell och bara vara. Tid för reparation av såväl kropp som själ.

Åh, vad jag längtar tills efter cellgifterna. Jag orkar stå ut.

Kram på er! A-K

lördag 14 mars 2009

Jag och sambon

Vi har haft en natt för oss själva - jag och sambon. En natt där vi bara har varit två i sängen. Inga söner har kommit en efter en och krupit ner under vårt täcke och puttat ned oss från sängen.

Dessa söner har i natt legat och knuffats med mormor och morfar - och sambon och jag har sovit som ett par grisar. Kommer inte ihåg senast när vi hade morgonmys, några avsnitt av Lost på morgonen och så frukost framför teven.

Nu ska jag tvinga ut sambon med ut på en promenad och sen ska vi hämta barnen.

Kram A-K

fredag 13 mars 2009

Nervös inför Taxotere

Jag tjatar om och om igen om att jag är nervös inför nästa cellgift; Taxotere.

Inte så konstigt om man läser vad FASS skriver om biverkningarna.....

Läs och häpna!

Under pågående behandling på sjukhuset kan följande allergiska reaktioner (inträffar hos fler än 1 av 10 personer) inträffa:
• rodnad i ansiktet, hudreaktioner, klåda
• tyngdkänsla över bröstet, andningssvårigheter
• feber eller frossa
• ryggvärk
• lågt blodtryck.
Flera allvarliga reaktioner kan inträffa.
Ditt allmäntillstånd kommer att övervakas noggrant under behandlingen av sjukhusets personal. Meddela personalen omedelbart om du märker någon av dessa reaktioner.

Mellan infusionerna med TAXOTERE kan följande inträffa och frekvensen kan variera mellan givna kombinationer av läkemedel:
Mycket vanliga (inträffar hos fler än 1 av 10 patienter):
• Infektioner, minskning i antal röda blodkroppar (anemi) eller vita blodkroppar (vilka är viktiga för att bekämpa infektioner) och trombocyter
• feber: om detta sker måste du omedelbart kontakta din läkare
• allergiska reaktioner som beskrivs ovan
• aptitlöshet (anorexi)
• sömnlöshet
• domningskänsla eller myrkrypningar eller smärta i leder och muskler
• huvudvärk
• smakförändring
• inflammation i ögat eller ökat tårflöde
• svullnad orsakad av bristfälligt lymfdränage
• andfåddhet
• nästäppa; inflammation av hals och näsa; hosta
• näsblod
• sår i munnen
• orolig mage inklusive illamående, kräkningar och diarré, förstoppning
• magsmärta
• matsmältningsbesvär
• tillfälligt håravfall (efter avslutad behandling bör normal hårväxt i de flesta fall återkomma)
• rodnad och svullnad av handflator och fotsulor, vilket kan orsaka hudfjällning (detta kan även inträffa på armarna, i ansiktet eller på kroppen)
• förändring i färgen på dina naglar och eventuell påföljande nagelavlossning
• muskelsmärta eller värk; ryggvärk eller skelettsmärta
• menstruationsrubbningar
• svullnad av händer, fötter, ben
• trötthet; eller influensaliknande symtom
• viktökning eller viktminskning.

Vanliga (inträffar hos färre än 1 av 10 men fler än 1 av 100 patienter)
• svampinfektion i munnen
• uttorkning
• yrsel
• nedsatt hörsel
• sänkt blodtryck; oregelbunden eller ökad hjärtrytm
• hjärtsvikt
• inflammation i matstrupen
• muntorrhet
• sväljsvårigheter eller sväljningssmärtor
• ökad blödningsbenägenhet
• förhöjda leverenzymvärden (därav behovet av regelbundna blodprovskontroller).

Mindre vanliga (inträffar hos fler än 1 av 1000 men färre än 1 av 100 patienter):
• svimning
• hudreaktioner, kärlväggsinflammation och svullnad lokalt vid insticksstället
• inflammation i tjocktarmen; tunntarmen; perforering av tarmen
• blodpropp.

Tja, vad säger man? Inte blev jag mindre nervös i allafall....

Kramar A-K

Jag har ringt till onkologen

Mitt halsonda har blivit värre, så i morse ringde jag in till onkologen. Det visade sig att mina prover var bra - så bra som om jag hade varit frisk(!), så därför behövde jag inte göra någonting.

Ingen penicillin, ingen karantän och ingen inläggning! Hurra!

Så då har den där förbaskade vitablodkroppssprutan gjort nytta i allafall!

Jag kurerar mig med proteindrinkar och granatäpplejuice.... föga upphetsande, men nyttigt.

Ikväll är det Let´s dance - utan Carl-Jan i och för sig.... Om inte Carl-Jan får vinna, så hejar jag på Laila.

Imorgon är det Melodifestivalen! Jag hejar på H.E.A.T - det är en bra låt och dessutom är det dags att skicka någonting annat än vanlig svensk-svängig-dansbandsaktig-svensktoppengung.

Reserv är Alcazar - lite disco har ju ingen dött av, eller hur?

Är så trött på min ollonskalle nu, så att jag t o m drömmer om hår. Scarfsen känns tråkig, utan scarfs känner jag mig som Boy George och med peruk som Farbror Barbro....

Kram på er! A-K

torsdag 12 mars 2009

Ont i halsen

Mitt humör är lagom. Inte speedat glad och inte deprimerande nere - neutral liksom.

Jag är sliten och trött och känner mig inte riktigt redo för en ny cellgiftsomgång ännu. Visst, jag kunde ju räknat ut själv att jag skulle bli mer trött efter varje cellgift, men jag trodde nog ändå att jag skulle ha mer energi än vad jag har.

Dessutom har jag fått lite ont i halsen. Läkarna sa att jag skulle höra av mig om jag fick ont i halsen eller feber, men hur ont ska jag ha för att höra av mig?

Som det känns nu, så har jag liiiiite ont i svalget - det river lite alltså. Jag har inte ont när jag sväljer eller så. Kvalificerar mitt halsonda mig till att ringa in eller ska jag avvakta? Var går gränsen, liksom? Man vill ju inte hypokondriker.... Inte vara den som sköterskorna himlar med ögonen åt och tittar i smyg på varandra och skakar på huvudena.... Nu ringer hon igen....

Kram på er! A-K

tisdag 10 mars 2009

Kommer du att sakna ditt bröst?

Så sa en kompis till mig innan idag och plötsligt så slog det mig på riktigt.

Herregud! Jag ska bli av med ett bröst!

Det bröstet som alltid har suttit på mig, ska bort.
Det ska slängas i en sån där rostfri skål - en sån som finns hos Dr House och Greys Anatomy.
Det ska ligga där blodigt och med en tumör i, för att sedan skäras i och analyseras av grönklädda kirurger och labmänniskor.

Och sen, ja, vad händer sen med det då? Ska det slängas i korgen för kemiskt avfall eller ska det läggas i en glasburk med genomskinlig sörja och stå bredvid en halv hjärna på en hylla i ett lab?

Var blir alla bortskurna kroppsdelar av egentligen?

Jag ska gå på stranden med ett bröst och en geléprotes!

Jag har nog inte riktigt funderat ut vad det här innebär för mig som person och som kvinna.

Blir det ledsamt när jag vaknar upp efter operationen som enbröstad eller tycker jag bara att det är skönt och ser det som en början på mitt friska liv?

Kommer jag att spy galla över alla bystiga kvinnor? Kommer jag att bli militant feminist och gå längst fram i demonstrationståg mot porren, mot kvinnoförnedringen och mot Playboy-världen?

Kommer jag att känna mig mindre kvinnlig? Kommer min sambo tycka att jag ser grotesk ut? Kommer jag tycka det?

Jag ska ha en hyllningsdag för mina två bröst! Jag ska hylla och beundra dem en hel dag! Det tycker jag att de är värda.

En hyllningsdag för bröst - det borde vi väl kunna klämma in i almanackan, va?

Kram på er! A-K

Jag är ingen vidare trevlig person just nu...

Nyss ringde en försäljare till mig och försökte få mig att byta elbolag. Det är väl inget med det, tycker ni. Nej, det hade det väl inte varit heller om inte denna människa börjar samtalet såhär:

- Hej, jag ringer från XXXXXkraft och skulle vilja prata med den som har hand om energin i hushållet.
- Jaha, ja du kan prata med mig, säger jag då (rätt så vänligt).
- Okej, vad bra. Hur är det med dig? (frågar hon käckt med en massa sorl i bakgrunden)
- Ehh, jooohhh, det är väl bra. Hur så? (säger jag lite svävande och funderar på om jag ska säga att jag är cancersjuk och göra henne mitt av, liksom....)
- Ehh, he he, (skrattar hon lite nervös av mitt "hur så")
- Var ligger XXXX (byn där jag bor)?
- I Skåne. (säger jag kort och funderar på om jag ska be henne kolla på kartan innan hon ringer, men jag låter bli.)
- Okej, där ser man, hehe. (säger hon och förstår att hon nog får skynda sig att komma till saken innan jag blir irriterad på riktigt.)
Sen förklarar jag kort och gott att vi precis har bytat elleverantör och att jag inte är intresserad.
- Okej, då hör vi av oss igen om ett år, säger den käcka tjejen innan jag hinner säga att hon inte behöver göra sig besväret.

Vad är det med dessa försäljare som måste fråga hur man mår? Jag vet och hon vet att vi inte känner varandra och att vi inte bryr oss det minsta om hur den andre mår.

Vissa av dessa försäljare säger dessutom "tjena XXXX" när de ringer. Detta retar jag mig ännu mer på!

Ring gärna och försök sälja grejor, men försök inte smila in er hos mig genom att använda mitt namn och fråga hur jag mår.

Hm, jag antar att jag inte är en sån trevlig person just nu.

Kram på er! A-K

måndag 9 mars 2009

Om bråkstakar, näshår och mutor

Jag har aldrig ens funderat över att man har hår i näsan. Ínte förrän nu när jag har rinnsnuva och jag får snyta mig för jämnan - det finns liksom inget näshår som fångar upp.

Likadant är det på huvudet. Herregud, vad jag svettas! Nu när jag har ollonskalle, så rinner all svett ner i ögonen på mig. Tänk så mycket svett ni andra går runt och har i håret!!!!! Ni skulle bara ana.

Det är likadant när jag duschar - fast då är det tvål jag får i ögonen, inte svett...ja, ni fattar, va?

Idag har varit en dag from hell...

Av någon anledning har mina barn gjort sitt bästa för att ta livet av varandra och jag har haft fullt sjå med att sära på bråkstakarna hela dagen. De snappar upp när man inte känner sig okej och då ska de jäklas extra mycket.

När det blev för mycket fick jag muta dem med att de skulle få pengar om de städade bilarna, så det gjorde de - och jag åkte på 50 kr! Fast bilarna blev fina inuti och jag fick lugn och ro en stund.
Barnarbete är inte fel i alla lägen....

Jag och sambon kör rena maffiametoder när vi uppfostrar våra barn - fast utan lik i bakluckan och vita loafers.

Vi kör med utpressning: - Om du inte städar ditt rum, så får du ingen veckopeng!
Vi mutar: - Om du gör läxan nu, så kan vi titta på film sen.
Vi hotar: - Gör din läxa nu annars så får du inte leka med någon imorgon!

Nä, nu ska jag sätta mig med en kopp kaffe och titta på Scooby Doo.

Kram på er! A-K

söndag 8 mars 2009

Kanelbullar och bröd

Oj, idag har jag haft energi; jag har gjort korvgryta och sedan bakade jag kanelbullar och bröd. Nu är jag dessvärre rätt så sliten, men stolt över att jag orkade!

Imorgon, om orken fortsätter..., tänkte jag städa. Jag har A hemma imorgon också, så vi får se hur mycket vi hinner. Det ska ju lekas en hel del också...

10 dagar till cellgift nr 4! Jag ska njuta av dessa 10 dagar!

Först ska jag sätta mig i soffan en stund och sedan ska jag upp och hjälpa barnen göra en riddarborg i lego.

Kram på er! A-K

lördag 7 mars 2009

Jag har hittat den!

Vår bröllopsång! Den här ska vi ha när vi gifter oss. Jag tänker mig att vi står på toppen av Stens huvud och när vi har sagt ja, så spelas den här låten upp!

Vad tror ni?

http://www.youtube.com/watch?v=eG-oeVVqPBg#

fredag 6 mars 2009

Fredag idag!

Jag känner mig okej, men ganska så trött och tömd på energi.

Idag är A ledig från dagis. Han är full av energi och vill allt samtidigt. Då får jag plocka fram gamla ordspråk och säga som Alfons Åbergs pappa: "Allt har sin tid" och " En sak i taget".

Vi har spelat Mario Kart, jagat varandra och spelat Alfons Åberg på datorn. Emellanåt har jag fått ta lite pauser och lagt mig med filt i soffan och då har han snällt tagit fram nån leksak och lekt själv.

A är så mycket bättre än jag på Nintendo DS. Tänk att bli omkörd av en femåring när man verkligen gör sitt bästa och skjuter honom så fort man får chansen med gröna missiler....

Plitorna under och runt om piccline-omslaget har blossat upp igen; röda, kliiga och elaka.

Jag har smort de rackarna som är från förra omslaget med Kortison-kräm, men det verkar bara hjälpa för stunden.

L har fått hosta och ont i halsen. Jag försöker att inte vara ända in i ansiktet på honom, men hur lätt är det när han kryper upp i knäet på mig och vill sitta nära?

Igår pluggade vi rättstavning, L och jag. Det var svåra ord som: vattenkanna, ritblock och blomkruka. Han gillade inte det där med att plugga ord och det blev både bråk, skrik och grimaser (från L alltså - jag försökte att inte räcka ut tungan till honom även om jag var sugen ibland att göra en riktigt ful grimas).

Till slut kunde han stava alla orden och jag får hoppas att stavningen inte åkte ut ur hjärnan på honom till förmån för någon annan obetydlig vetskap på väg till skolan i morse.

Han kan så mycket och ibland lägger han huvudet på sned och rättar mig när jag, som igår t ex, säger att djuret på teven är en hyena.

- Men mamma, det är ingen hyena - det är en vildhund. Det ser du ju på öronen.

Kram på er! A-K

onsdag 4 mars 2009

Mary har ju blivit blind....


Jag lullar runt lite på dagarna - någon timme är jag på jobbet och några timmar i soffan framför teven. Jag har börjat bli inbiten "Hem till gården-tittare" och "Lilla huset på prärien-tittare och gråtare.." Ja, vad ska jag säga.....Mary har ju blivit blind...

Många har undrat (mjä, kanske ingen egentligen, men visst låter det bra att börja en mening så?) hur det ligger till med min kroppsbehåring och jag får väl säga att det är blandat.

Några hårstrå växer fortfarande bak i nacken annars har jag bara diffusa luddiga fjun på skallen - bortsett från ett på den vänstra sidan av pannan. Det står stolt och vajar i vinden och jag tycker att det är synd att rycka bort det. Det har blivit som en symbol - som fågel Fenix ungefär....

På benen växer inte många strån. Jag rakade mig precis i början av första cellgiftsbehandlingen och de har inte kommit tillbaka. Samma med håret under armhålorna - och könshåret.

De hårstråna saknar jag inte och det är bara skönt att slippa hålla på att raka och raka och raka för att sedan nästa dag mötas av vassa små stubb igen...

Jag har fått behålla mina ögonfransar och ögonbryn - än så länge... Ta i trä, ta i trä, tvi tvi tvi kattafan.....(tittar mig över vänstra axeln...- visst är det väl vänstra, va...när det går en svart katt över vägen...??), men jag har ju tre cellgifter kvar att ta, så....man vet ju aldrig.

Så summan av kardemumman... Det är väl egentligen bara håret på skallen som jag saknar...
Och oj, vad jag saknar det nu. Att sätta upp i klämmor, gummisnuddar eller bara knyta överhåret och köra en penna igenom....

Tanten bredvid oss (hon är över nittio...) var ute och räfsade idag när jag gick ut för att slänga sopor. Hon tittade väldigt underligt på mig med avsmalnade ögon och nånstans kunde jag höra hennes tankar...

"Har hon nu gått och blivit muslim? Visst är det väl dem som går runt med sjalar runt huvudena... (räfs, räfs) Undrar om hon ska göra en minaret av skorstenen och väcka mig varje morgon med dagens ord från Koranen. (räfs, räfs) Behöver hon inte bygglov till det? Kan jag sätta mig emot ett religionsbyte, tro? Jag måste ringa kommunen....."

Jag har varit och tagit blodprov idag och peppar, peppar, så har de inte ringt så då tror jag helt sonika att jag har bra värden. Hurra!

Imorgon är det spolning av picc-line, L har fotbollsträning och dessutom har jag själv bokat in en klippning för båda av barnen, så det blir fullt upp hela dagen...

Kram på er! A-K

söndag 1 mars 2009

Åh, det var bara en jultomte!

Nu är jag tillbaka igen från några dagar "from hell".

Jag fick ju den där jäkla sprutan, den som skulle hjälpa min kropp att producera fler vita blodkroppar.

Doktorn sa att jag kunde få influensasymptom i ett par dagar, men då tänkte jag inte direkt på att det skulle vara jävligt - jag menar...jag får ju cellgifter! Vad kan vara värre än det, eller hur?

Jo, vitablodkropps-sprutan, skulle det visa sig. Jag har legat i sängen ända sedan i torsdags och idag är första dagen som jag faktiskt vistas i köket mer än ett par sekunder i taget.

Illamående, ont i bröstbenet, ont i nacken, en huvudvärk som skulle chocka självaste Ipren-gubben, trötthet (bara förnamnet.....), en törst som inte gick att stilla, ständiga toalettbesök (bara nr 1), förstoppning, otrolig kallsvettning, frossa osv osv....

Jag har sovit kanske en kvart i taget och sedan har jag vaknat av att jag antingen har varit kissnödig, illamående, kallsvettig eller bara haft ont i hela kroppen.

Det har varit jävligt och igår ringde jag till mamma och grät, klagade och malde om och om igen hur jävla orättvist allting är och hur jävla synd det är om mig!

Även syrran har fått sin beskärda del av klagomål, men det är så skönt att få medlidande av sin mamma och syster. De tycker så synd om mig - och det behöver jag när jag är låg.

Ja, även sambon har gång på gång intygat att han också tycker synd om mig, så han kommer inte undan, han heller....

Idag mår jag bra, bortsett från lite illamående då och då. Förstoppningen har löst sig (hihi...) och när jag var på toa fick jag världens chock.

Jag satt i godan ro, där på toa, och läste Kvällsposten och var mitt uppe i att läsa om Agnes och hennes problem med hörsnäckorna i gårdagens Melodifestival, när jag kände att det onda i magen lättade och att jag faktiskt kunde leverera (! ja, jag vet bajs, bajs, bajs!).

Till historien hör också att vi hade slut på toapapper, så jag snodde med mig några servetter in på toan.

I allafall jag torkade mig och skulle precis till att spola när jag råkade titta ner i toastolen. Jag vet inte varför, kanske för att försäkra mig om att jag verkligen hade gjort något, men jag blev helt kall när jag såg att det var helt rött i hela toastolen! Shit, tänkte jag. Nu är det kört, nu har något i min kropp gått helt itu, organen är sönder, tarmarna sönderfrätna och ja, nu har jag typ sekunder innan jag segnar ner och dör liksom.

Då får jag plötsligt se formen av en fröjdefull jultomte med stor julklapps-säck och stort tomteskägg i toa-vattnet - jag hade ju torkat mig med julservetter och det röda var inget annat än en stor, lagom tjock jultomte!

Se där ja, det var väl en julsaga om någon?

Kram på er! A-K