Fan, nu rasar håret!

Jag sitter här med en stooooor tuss av mitt hår - i handen!

När jag drar handen genom håret ramlar det, hårstrå för hårstrå. Det känns ungefär som om jag har tryckt ut en massa tuber Veet över håret - hårsäckarna släpper liksom.

Det känns jävligt - och så verkligt. Jag har cancer och är snart offentligt cancersjuk.

Tårarna ramlar oxå, i takt med hårstråna. Jag trodde att jag var förberedd, men det var jag nog inte. Mitt hår!

Okej, nackdelar finns det i massor, men fördelar då?

- Håret i armhålorna ramlar också av. Tjoho!
- Könshåret. Japp!
- Håret på benen. Minne blott!

Shit - jag kommer att vara snabb i duschen! In och tvåla kroppen och sen ut igen! Inget rakande, what so ever!

Men idag är ändå en ledsen dag.

Jag ska ge mig själv en dag extra med mitt hår - imorgon rakar jag av det.

Kram från ledsen A-K

Triumferande struttade jag ut med min omplåstrade fingertopp...

Jag har fått något i munnen som svider och gör ont. Det känns som förkylningsblåsor, men är inga direkta blåsor.... Mysterium. Kan det vara svamp??

Håret sitter kvar, men enstaka hårstrån har gett upp och beslutat sig för att det inte är värt mödan att kämpa sig kvar.

Idag var jag på jobbet och hälsade på. Det var jätteskönt att vara tillbaka och vi beslutade att jag ska få komma och jobba så mycket eller så lite jag orkar. Målsättningen är två förmiddagar i veckan, så får vi se hur det blir i verkligheten.

Papperna till försäkringskassan är inskickade, så nu får jag bara hoppas att försäkringskassans läkare samtycker till min sjukskrivning.

Idag var jag också på vårdcentralen för blodprov och spolning av picc-line.
Insticksstället för picc-linen såg fint ut och det hade bara kommit ut lite blod. Däremot hade jag lite röda utslag under plasten. Kanske är det alldeles för luft-tätt för min hud?

Istället för att vänta med de andra hostande och snörvlande pensionärerna och barnen (för jag är nog den enda i min ålder som är på vårdcentralen, om man bortser från oroliga mammor till snoriga barn...) så nonchalerade jag nummerlappsmojängen och gick med bestämda steg direkt bort till provtagningsrummet och knackade på dörren.

Jag hade förberett mig för strid för min sak och skulle precis börja min föreläsning om att jag går på cellgifter och inte bör vistas med en massa pensionärer och barn som har baciller från när och fjärran, när sköterskan tog emot min viftande remiss och bad mig sitta ner.

Jag fick gå före! Blodprovet tog hon i fingertoppen.

Nästa gång lovade jag henne att ta på mig vantar. Tydligen så finns det risk för att de klämmer ut vävnadsvätska, när fingrarna är för kalla, och då blir visst inte blodprovet så bra.

Triumferande struttade jag ut med min omplåstrade fingertopp, inför häpna och irriterande pensionärer med blodprovsremisser i stora högar vid fotknölarna.

Det var en dag att minnas.

Kram på er! A-K

Ooh, ooh - glömde berätta...

... att knölen (jävla knöl-ord) i bröstet har krymt!!!!

Bröstet är inte alls så spänt längre och även körtlarna i armhålan verkar vifta med vita flaggan!

Hurra, hurra - kriget mot invaderingen är igång!

(Jag tänker mig figurer, typ de i "En Cellsam historia" med riddarrustningar och svärd!)

A-K

Hm....var det verkligen cellgifter i mitt dropp...?

Jag har sagt det förut och jag säger det igen; jag mår bra.

Jag mår bra, kräker inte och har håret kvar. Visst, jag är trött, men kan det vara inbillning?

Tänk om syrrorna inne på onkologen gjort fel och blandat till koksalt med karamellfärg istället?

Hårrötterna kämpar med näbbar och klor för att sitta kvar i min skalp. För min del får det gärna ramla av nu; det är jobbigt att vänta på håravfallet och att känna efter varje morgon så att håret sitter kvar...

Imorgon ska jag iväg till distriktssköterskan för att spola picc-linen och ta blodprov. På eftermiddagen ska jag gästspela på jobbet. Tänkte ev jobba två förmiddagar i veckan - om jag orkar.

Nä, måste gå - mina små gullungar försöker ta livet av varandra. Vad är det med pojkar och brottningslekar??

Kram på er! A-K

Tone Bekkestad och två glada ollon!

Jag är fortfarande lite nollställd inför att jag ska tappa håret, men igår tog jag mod till mig och beställde två buffar enligt tips av några kära bröstsystrar.

Mitt hår sitter kvar än! Jag har ont i hårbottnen - ungefär som om jag har haft håret hårt uppsatt och sedan släpper ut det. Inga tussar har lossnat ännu, men jag antar att operation hårtappning har börjat.

Det kommer att kännas konstigt att inte ha hår - att bli ett ollon...

Vissa ser jättefina ut ändå; Demi Moore, Carina Berg och inte minst Malin (hon drabbades av Snoppoga (!) och ser så trendig ut på sin bloggbild).

Min peruk har provats av alla runt omkring mig. Roligast såg nog min pappa ut; han liknade en 70-tals hippie. Sambon, som inte har nåt hår i vanliga fall...skrämde livet ur mig - jag trodde att det var en helt främmande människa.

Sambon och jag har pratat om att gifta oss. När vi var på semester i somras - alltså innan hela cancerhistorian - gick han ner på knä inför mig och mina barn och friade till mig!

Vi har inte satt något datum ännu, men nu efter cancerinvaderingen, så känns det ännu mer angeläget.

Det kan ju dessutom se roligt ut - på bröllopsfotot, menar jag... Två glada ollon!

Jag provade min peruk igår och nu tycker jag mer och mer att jag liknar Tone Bekkestad! Fast en lite kortare och mulligare version och lite mer transa....

Så...."En rikti rikti go´ettermidda´på jer"

Kram A-K

Speedad

Igår var jag trött - idag är jag full av energi, nästan speedad.

Jag har städat nedervåningen och kylskåpet och är värsta Duracell-kaninen.

Jag har ingen huvudvärk utan mår oförskämt bra idag.

Håret sitter kvar, men är lite fett (ja, jag har tvättat håret.....) och kliar lite.... Är det ett tecken på att det snart ramlar??

Jag har provat både peruk och sjal för att jag ska vänja mig, men näeh, det känns overkligt. Nästan som maskerad...

Picc-linen kliar inte längre, utan känns mer som en del av mig nu. Det sitter inte i vägen och känns nästan inte alls. Lite Frankenstein över det hela.

Nu känns det nästan som om jag låtsas att jag är sjuk. Jag får dåligt samvete och känner att jag måste åka till jobbet om några dagar när den känsliga perioden är över.

Jag skulle faktiskt kunna jobba några timmar - i allafall när jag mår som jag gör idag.

Nä, nu skuttar Batterikaninen på samma ställe - nu ska jag bädda rent i sängarna!

Kram på er!
A-K

Trött och huvudvärk

Idag är en trött dag.

Jag gick faktiskt en promenad imorse på ungefär en halvtimme, så det känns skönt.

Sen har jag mest legat i soffan. Huvudvärk....

A är frisk igen. En bacill som fes och försvann, är en bra bacill.

Tänkvärda ord: "Jag har huvudvärk - alltså lever jag...."

Kram på er.
A-K

Tics, någon?

Jo, idag var jag på vårdcentralen för att spola picc-linen och ta blodprov.

Smidigt och lätt, trodde jag.....

Nädå! Distriktssköterskan fick läsa innantill i broschyren som jag hade med mig, så att hon gjorde rätt med rengöringen.

Blodprov ville hon inte ta genom picc-linen, eftersom det tydligen hade blivit stopp i någons picc-line när de hade gjort det senast. Istället blev jag hänvisad till provtagningen och fick vänta i 50 minuter innan jag kom in där!

Vänta i väntrummet med tusen pensionärer och barn som hostade, snörvlade, harklade och febrade av sig på mig - jag som är inne i min infektionskänsliga period och frenetiskt tvättar mig och mina barn i handsprit!

När jag väl kom in i provtagningsrummet försökte de sticka mig i handen, men naturligtvis rullade den där jäkla ådran iväg och istället stack hon mig i benet i handen, kändes det som i allafall - det strålade upp i hela armen. Sen stack hon mig i fingret och fick trycka ut blod istället.

Visst ska de väl ta blodprov ur picc-linen???? Är det inte delvis därför som man har den - för att inte bli sönderstucken????

Håret sitter kvar! Tjoho! (läs med lätt ironi...)

A är bättre idag och följde med mormor och morfar hem för att bli ompysslad till imorgon.

Känner mig ganska pigg och lite uppe i varv.

Ikväll ringde en gammal kompis och innan jag (och hon oxå...) visste ordet av, så hade jag sagt att jag har bröstcancer och berättat (läs tjatat oavbrutet) om både ditten och datten.

Varför har jag ett sånt underliggande behov av att berätta att jag är cancerinvaderad??

Är det någon slags tics? Kan man få tics av bröstcancer?? Tourettes? Istället för bajs och könsord, så måste jag säga bröstcancer, bröstcancer, bröstcancer.... och överösa folk med ord som bröstcancer-gen, ductal invasiv bröstcancer, fibernålspunktion och grovnålsbiopsi!

Jag inser, att jag måste dämpa mig lite... Jorden kretsar inte runt mig och min jävla ductala invasiva bröstcancer!

Herregud - är det sån jag är nu?

Imorgon SKA jag ut och promenera och inte säga bröstcancer en enda gång!

Kram på er!
A-K

Babsan?

Jo, här bredvid mig hänger en peruk lite nonchalant på ett perukstativ.

Lite Babsan över det hela - inte över peruken, men över hela grejen liksom.

Idag satt jag på en stol med en nylonstrumpa över håret och provade peruker! Hihi, det var tragiskt och roligt på samma gång.

Jag har klippt av mig mitt lååååånga hår! Nere på golvet låg en hel hund av hår och iväg gick jag med håret ner till axlarna istället. Jag får ta det i etapper liksom... Dessutom blev jag nog av med ett kilo eller två....

Min peruk är inte alls lik Babsans. Det är en page-grej med ljusa och mörka slingor och så snedlugg. Den var faktiskt jättefin och jag kände mig inte alls som en transa när jag provade den.

Huvudvärk och smakbortfall har jag nu. Det måste ju vara en cellgifts-grej, va?
Jag gjorde varm choklad till L, men det visade sig att i min mun var det salt och vatten! Inte så gott, men kanske bra viktmässigt!

Imorgon går jag alltså in i min infektionskänsliga period, som varar ungefär en vecka. Lagom till den - ja nästan som att ställa klockan efter den - har A fått feber och halsont!

Jag klarar inte av att putta bort lilla A:s febriga och mammiga händer och hänvisa honom till pappa. Istället får jag göra det nästbästa...nämligen tvätta mig stup i kvarten med handsprit!

Imorgon är det blodprovstagning och spolning av picc-line på vårdcentralen.

Kram på er!

A-K

Lite piggare idag.

Idag kom jag faktiskt ut på en liten promenad, men herregud vad jag var trött efteråt!

Det konstiga är att tröttheten kommer på studs - man hinner liksom inte förbereda sig innan. Tröttheten slår en i skallen liksom.

Jag är definitivt piggare idag och har bara slumrat till en stund i morse i soffan. Annars har det varit vardag här hemma.

Fick samtal från jobbet. De skulle skicka in papper till försäkringskassan. Nu börjar kontakten med de också. Hoppas att de inte ställer till några problem. Man har ju hört så mycket.

Perukprovningen får bli på onsdag istället.

Jag (helt ovetandes om att man blir helt slagen av trötthet dagen efter cellgift) hade ju bokat in perukprovningen dagen efter mitt cellgifts-dropp! Den fick jag naturligtvis avboka, eftersom jag inte orkade gå upp ur soffan på hela dagen!

Annars har jag klarat mig från illamående.

Jag, som oroat mig över kortison-svullnad, kan nog lägga ner den tanken. Det är INTE av svullnad av kortisonet som jag ska oroa mig över.... Herregud - jag kommer att gå upp 50 kg om jag fortsätter att äta som jag gör nu.

Jag jämför det lite med bakfylle-suget. Jag är sugen på fett och flott och godis! Pizza, smörsimmad utemat, chips, ost och glass!

Om Anna Skipper säger nej - så säger jag ja! Anna Skipper lastar ur kylen - jag lastar in (med smält smör rinnandes från hakan...)

Håret sitter kvar än!

Shit... enbröstad, skallig och fet! Är det så jag kommer att se ut nu? Hm.. jag får nog gå en längre runda imorgon...

Tack för alla fina inlägg - jag blir så glad när jag får kommentarer!

Kram A-K

Jag mår okej. - fast utan utropstecken.

Jag är så trött. Trött, lite kräkig (inte mycket alls) och rödmosig om kinderna.

Ligger mest i soffan och sover emellanåt och tittar teve emellanåt.

Imorgon har jag satt som en dag, då jag ska ut och promenera, men idag måste jag vila...

Jag mår faktiskt okej. Jag trodde jag skulle ligga och krama toa-stolen, men nädå - det går bra.

Picc-linen kliar lite - annars ska jag inte klaga. Jag har kanske fått en lindrig dos - vad säger ni, som vet eller som tror? Blir det värre än såhär längre fram i cellgifts-träsket?

Kram på er - jag skriver mer när jag orkar. Gäsp.
A-K

Nu får cancerskitet på nöten!

Idag har jag varit och fått min första cellgiftskur!

Jag blev invisad till ett rum med fluffiga och sköna fåtöljer. Där slog jag mig ner och så spolade sköterskan katetern.
(Koksaltsprutor och koksalt i dropp kör man igenom slangen med för att rena den från torkat blod.)

Det gjorde lite ont när sköterskan skulle ta bort allt levrat blod på och runt mojen - och spriten hon tvättade med SVED!! Men jag höll god min.

Sedan började jag med en påse blodröd cellgift - den tog ungefär en timme. Droppmojängen tickade på medan jag läste Marian Keyes-bok.

Efter den röda cellgiften blev det koksalt och sedan det genomskinliga giftet som tog ungefär en halvtimme.

Ca 2 timmar alltså tog själva cellgiftsdroppet. Allt som allt var jag väl där i 3 timmar, så det var faktiskt ganska okej.

Jag ska tydligen vara beredd på att vara trött, bli kräkig (det är jag ju van vid numera....fast innan var det mest av rädsla...), bli förstoppad och få lite svårt att somna. Tydligen gör kortisonet att man blir lite rastlös.

Ja, just det. När jag satt där i godan ro och fick min blodröda cellgift, så sa sköterskan att urinen blir röd av den och det var en jäkla tur att hon sa det. För jäklar - hade jag inte vetat att det var cellgiftsfärg i toan så hade jag trott att cellgiftet frätt sönder mig inombords.

Blodrött kiss - känn på den!

Än så länge känner jag mig bara lite kräkig emellanåt, så vi får väl se hur natten blir.

Jag ska ta en pilla till mot illamående innan jag går och lägger mig.

På det hela taget - en bra dag!

Nu jäklar ska cancerskiten få på nöten!

Kram på er! A-K

Tjohoooo - ingen spridning!

Idag blev en jättebra dag!
Röntgen-plåtarna såg bra ut; alltså ingen spridning på cancerhelvetet!

Klockan nio skulle vi vara där - och det var vi. Doktorn däremot var där inte förrän halv tio!
Halv tio! Och den halvtimmen var den längsta i mitt liv.
Jag kunde inte ens läsa Hänt extra - fast det var den där tidningen med den omskrivna artikeln där Emma och Carl-Philip har gjort slut!

Jag passade på medan jag väntade, att haffa en sköterska som hjälpte mig att trycka ut lagom mycket Embla-kräm (bedövningskräm) och sätta ett stort genomskinligt plåster över.

När doktorn kom kallade han in mig och jag och mannen lommade in i rummet. Jag var så nervös att jag skakade och kräk-känslorna kom över mig i vågor.

Doktorn visade poker-fejs och tittade på sin data-skärm.
- Ja, vi inväntade ju röntgen-svaren och de har kommit nu.
Lång väntan och sneglande över glasögonen...
De ser bra ut.
Poker-fejs igen.

Fågelholks-A-K:
- Fanns där ingenting konstigt. Inga tumörer, prickar, fläckar eller någonting annat?

Pokerfejs-doktor:
- Nä. Förutom tumören i bröstet och de (han sa de, så jag antar att det är fler än en lymfkörtel som är smittad...) i armhålan så såg det väldigt bra ut.

Pokerfejs-doktor flyttar sig närmare och tittar mig i ögonen.
- Nu ska du bli frisk!

Åh, herregud, vad jag blev glad. Glad och trött! Alla spänningar släppte och jag kände mig matt, trött och så jävla glad!

Efter att ha ringt till mina föräldrar, min syster och SMS:at en kompis, så var det dags för Picc-line insättning. Och det är lika läskigt som det låter...

Mjä, det var inte så läskigt. Man fick lägga sig på en brits och så tvättade en snäll sköterska av armen med en tvättsvamp och så en massa sprit.

Efter det så packades det upp en faslans massa grejor från ett skåp.

Det var precis som på film; en sköterska packar upp och ger vidare till en helt grönklädd specialistsköterska med mun-skydd.

Ett sånt där rostfritt bord på hjul rullas fram och på en liten pappersduk ligger alla olika verktyg, kompresser, tvättlappar, plåsterlappar och nålar snyggt uppradade.

En liten ultraljudsskärm bredvid min brits och så sattes det igång. Den grönklädda specialistsköterskan förde runt ultraljuds-mojjen på min högra innerarm (ovanför armvecket) för att hitta en bra ven att föra in picc-linen i.

När en bra ven hittades så stack hon in nålen och rotade runt lite tills slangen var inne i venen och sen frågade hon hur lång jag var. Jag sa 1 och 67 och hon sa 46,8 minus 5. Så 42 blev det. Jag var fortfarande rusig av röntgen-beskedet, men jag tror att det var måttet på själva slangen.... Rätta mig om jag har fel... (Ingen panik - när jag gick ut ur rummet så kändes jag fortfarande som 1 och 67!)

Innan jag gick ut så tappade den grönklädda ut två rör med blod, som hon skulle skicka med den lustiga rör-posten som de har. Det var en dubbelkoll - jag antar att även de är kvalitets-certifierade! - för att säkerställa att det var en ven de var inne i och inte en artär.

Efter det så fick jag bege mig upp till lung-röntgen. Jag kom in direkt - har aldrig hänt mig förr. Jag antar att det kan bli förödande om Picc-linen ligger fel!

Ännu en gång fick jag flasha mig. Jag har aldrig visat brösten för så många män på så kort tid - inte på flera år i allafall, hihi. Nu känner jag mig inte ens obekväm längre.

- Ta av dig på överkroppen, säger de.
Jag tar av mig.
- Vad heter du?
- Vad vill du jag ska heta, säger jag....

Mjä, så säger jag kanske inte. Det är inget humoristiskt med att ha cancer, men jag måste skratta åt eländet ibland. Annars blir man knäpp.

I allafall - picc-linen låg rätt och jag fick åka hem. Jag skulle egentligen fått cellgift redan idag, men eftersom jag ändå måste in dit imorgon för att lägga om picc-linen och spola den. (Jag återkommer imorgon med att berätta hur det går till, för det vet jag inte ännu...)

Nu är behandlings-schemat såhär:

Imorgon:
Spolning och omläggning av Picc-line
Cellgifter

Fredag:
Syrran och jag ska iväg och prova peruker! Det kan bli spännande. Spännande och tragiskt.

Cellgifter ska jag få i 3 omgångar innan operation och sedan strålning och cellgifter igen!

Jag blev sjukskriven till den 30/4. Om jag känner mig okej av cytostatikan så kan jag nog jobba lite emellanåt. Hoppas det.

Innan vi åkte hem så hämtade jag en massa mediciner mot illamående, så nu är jag redo!

Tack för alla glada tankar och hållna tummar!

Kram A-K

Imorgon är en viktig dag!

Tänk på mig imorgon vid 9-snåret! Då sitter jag hos onkologen och får höra mina röntgen-resultat! Hoppas, hoppas att de inte visar på någon spridning!!!!!!

Idag har varit en ångestfull dag.

Ångesttankarna har vägrat bli instoppade i blåa paket och totalt bojkottat den tänkta garderoben.

Istället har den tänkta garderoben varit öppen på vid gavel och de blåa paketen har flugit runt i luften som ilskna getingar runt läskeblask.

Det är en så viktig dag imorgon - en avgörande dag. Besked på om jag blir frisk (!) eller om jag blir en av de kroniska cancersjuka med vetskapen om begränsad tid.....

Barnen har stojat omkring som vanligt. Vardagen går vidare.

Jag måste gå vidare; även om jag får ett tråkigt besked imorgon. Nånstans måste jag hämta kraft ifrån. Idag är det för mig en gåta. Imorgon kanske dimman lättar och allt känns bättre igen. Jag hoppas det.

Snälla, håll alla tummar för mig och tänk glada tankar - jag hoppas att jag har glada nyheter till er - och till mig - imorgon!

Kram A-K

Tack för hållna tummar, fingrar och tår!

Idag har jag genomgått en CT röntgen thorax och buk. Datortomografi sa receptionisten, så jag antar att det är samma. Vad vet jag?

Jag fick börja med att sitta ned i väntrummet med min enliterskanna vatten + kontrastmedel och vit pappersmugg (rymde 1 dl visade det sig - ja, muggen alltså!)

Den här litern smakade inte särskilt gott - lite sött och sliskigt, ungefär som glukosbelastning som man dricker för att testa sockret när man är gravid.... fast lite mer menlöst.

2,5 dl varje kvart skulle jag få i mig och detta under en timme.

Vid samma sittgrupp satt en tant som kämpade med sin kontrast och gjorde det rapandes, hostandes, snörvlandes och harklandes. Jag kan säga att det inte gjorde det hela lättare precis.

Jag fick gömma mig bakom en Hemmets Journal och låtsas vara kolossalt intresserad av bakverksrecept medan jag klöktes i smyg åt tanten...

Efter intaget av kontrastmedlet, så visades jag in i röntgenrummet.

Bakom skynket fick jag ta av mig på överkroppen och hoppa i en jättestor blå skjorta som man kunde knyta fram. Jag fick hasa ner jeansen och lägga mig på rygg på en brits.

På britsen låg jag då medan sköterskan kämpade med att sätta en nål i en av mina rullande blodådror i armvecket. Detta gick naturligtvis inte utan hon fick sätta en nål i handen på mig istället.

Sköterskan försvann in i kontrollrummet och kvar låg jag ensam med mina lyckogrejor kvar hos mannen i väntrummet och full av glada tankar, bilder av släkt och vänner på näthinnan, ett mantra "Ingen spridning, ingen spridning" och många långa andetag.

Britsen rörde sig fram och tillbaka och någon gång skulle jag andas in och hålla andan och någon gång skulle jag andas normalt.

Sköterskan kom in efter några gånger fram och tillbaka genom röntgencirkeln och injicerade en annan kontrastvätska i nålen på handen. Du kommer att bli varm inombords, sa hon innan hon försvann in i kontrollrummet igen.

Britsen rörde sig igen och plötsligt kände jag att jag blev varm i armen och sedan hela kroppen ner till blygdbenet. Kändes som om jag kissade på mig - varmt fast inte vått - tack och lov!

Tio minuter senare var jag färdig. Nervös, men glad att det var färdigt.

Nu - väntan, hålla tummar och be till högre makter!

Kram A-K

Imorgon är det dags!

Jag har egentligen ingenting att skriva i detta inlägget mer än att jag är supernervös inför morgondagens CT-röntgen!

Imorgon tar jag på mig förutom kläder, dessa turgrejor...

- ett stycken lyckohalsband som A har gjort av pärlor (massor av hjärt-pärlor i glada färger, en nallebjörn-pärla som symboliserar L och en ank-pärla som symboliserar A)
- en ring som är vänd åt rätt håll från mamma
- en lyckoberlock fastsatt i mitt armband från min svägerska

Dessutom har jag min man med mig!

Mer tur-grejor än så kan jag väl knappast ha med mig, va?

Klockan 11.00 imorgon börjar jag dricka mitt kontrast och sedan 12.00 ska jag röntgas!

Håll tummarna för mig!

Kram på er!
A-K

Om "knölen" och väntan

Det har varit en lång väntan. Den värsta väntan har jag nog kvar; är nog mellan tisdag och onsdag - innan jag får besked.

Jag har läst, läst och läst om cancer, återfall, spridning, behandlingar, peruker, blodprov och fan å hans moster. Jag är inte lika kunskapstörstande som jag var i början (i början, herregud - jag fick reda på att jag har cancer för mindre än en månad sedan, men det känns som år!).

Jag är inne i en bubbla för närvarande. Den bubblan behöver jag för att stå ut, för att orka gå upp på morgonen och för att orka med vardagen.

I bubblan är allt som vanligt. Jag ignorerar helt mitt vänstra bröst och tänker på annat när jag duschar och vidrör det. Bröstet och de svullna lymfkörtlarna i armhålan känns inte som mina. De är främmande, äckliga och invaderade av fienden. "Syns de inte - finns de inte".

Det är en enorm press att gå runt med cancer i kroppen och veta att den får härja fritt i kroppen utan att något görs för att stoppa den.

Tiden när allt ska analyseras, röntgas, kännas på och ta prover är en tid som är psykiskt ohälsosam. En väninna sa att man skulle vilja bli nedfrusen och sen vakna när allt var färdiganalyserat och det känner jag också.

Mina barn räddar mig från att läggas in på psyket. Med dem runt omkring mig hinner jag inte tänka så mycket. Det är sång, dans, lek och skratt såväl som gråt, skrik och vägran; vardag helt enkelt och jag älskar det!

Krystal Carrington...

...från Dynasty - kommer ni ihåg henne?

Just som Krystal i Dynasty, så kände jag mig idag när jag satt mitt emot min egen spegelbild och försökte kränga på mig en alldeles för trång peruk på mitt stora ballonghuvud!

Nä, Krystal hade kanske inte ett ballonghuvud, men hennes hår såg ut att bestå av två olika peruker; en stor luggperuk och så en rak nackperuk. Så såg jag ut!

- Åh, sa den förskräckta perukutproverskan och höll ofrivillligt handen för munnen, som för att hindra sig själv från att skrika eller skratta! Vi kanske ska titta i katalogen istället och så provar vi ut en när du blivit av med lite hår först.... (...och en del av ballonghuvudet...tänkte hon säkert..)

Jag tittade förnärmat igenom katalogen (och tittade upp emellanåt för att se att kvinnan i perukaffären inte hämtade sina andra kollegor och stod och pekade och skrattade åt kvinnan med Krystal-frisyren och ballonghuvudet, dvs mig...) och valde ut 2 stycken peruker med lite längre page-klippning. Beställde med lite olika slingor - vill ju inte att det ska se ut som Barbie-hår!

Så om några dagar, så kontaktar den stackars kvinnan i perukaffären mig igen och så får jag se vad det är jag har beställt.

Vilken konstig värld man har hamnat i!

Jag sov hela natten förresten! Hoppas att jag lyckas med det i natt oxå.

Imorgon är det fredag och så är det bara helgen kvar innan måndagens CT-röntgen!
Får ofrivillig kräk-känsla bara jag tänker på det....

Nä, dags för grönt te och stoppa huvudet i sanden!

Peruk - ett Kojac-moment?

Jaha, idag har jag beställt tid för peruk-utprovning.

Efter onsdag så tar det tydligen 2-3 veckor innan håret ramlar av! Det känns verkligen främmande och märkligt.

En snygg peruk ska jag ha.
A tyckte att jag kunde ha en lila, men jag håller nog med resten av familjen som tycker att jag ska ha en peruk som är så lik det hår jag har nu som möjligt. Kanske lite glansigare och finare; man kan lika bra ta i lite när man väl håller på!

A tycker att man skulle ta ut sjukdomen ur min kropp och fisa på den.
Jag kan inte annat än hålla med! Jag skulle oxå fisa på den - om jag kunde.

Idag är en mycket bättre dag än igår. Jag har ringt en massa telefonsamtal; till dagis, perukmakare, jobbet och till röntgenavdelningen. Och så har jag gått en lång promenad med syrran.

Jag ringde röntgen för att se om jag kunde få en återbudstid, men se där fick jag fikon! Med alla de här röda dagarna så är de rejält back, så det blir väl att bita i det sura jävla äpplet och vänta tills måndag.

Jag passade på att fråga om röntgen när jag ändå ringde dit. Jag ska tydligen genomgå en CT thorax buk. Och då ser de väl lever, mjälte, lungor, tarmar och så allt annat moj man har i magen!

Ångest, ångest, ångest!

Ikväll är ingen bra kväll!

Jag har ångest och tänker på mina barn och framtiden och är läskigt rädd för att jag inte ska få några bra besked den 14/1.

Jag kan inte lämna mina barn! Jag vill inte lämna dem och låta dem växa upp utan sin mamma!

Det är jävligt! Ångestfullt och jävligt att vänta!

Invasiv ductal bröstcancer...

...så heter min cancer. Alltså ingen fruktad HER 2-cancer, men vanlig bröstcancer spridd till i allafall någon lymfkörtel i armhålan.

Mina blodprover och leverprover såg bra ut (Hurra!).
Mitt blodtryck var normalt, lungorna lät bra och inget konstigt när han tryckte på magen. Skelett-test (doktor trycker ner ben och patient trycker upp benet) gick bra och "röra näsan-testet" (patient ligger ner och blundar och försöker med konststycket att föra pekfingret till näsan) var utan anmärkning!

Jag har inte fått något behandlingsschema ännu. DRYGT!
Jag måste först genomgå en CT-röntgen och kolla så att inte skiten har spridit sig ännu mer..... (ångest!).

Det finns tydligen 2 scenarier.

1. Min invasiva ductala cancer finns endast i vänster bröst och i x antal lymfkörtlar i armhålan!
Min favorit av scenarier! Detta är mitt himmelrike!

Jag får cytostatika i 2-3 månader och sedan opereras skiten bort! Sedan cytostatika igen i 2-3 månader! Hurra!

2. Min invasiva ductala cancer har hunnit sprida sig till lever, lungor, skelett eller hjärna!
Jobbigt alternativ och skitalternativ helt enkelt!

Jag får cytostatika i x antal månader och skiten opereras inte bort utan man hoppas på cellgifter och strålning. Går troligen inte att bli av med utan man får "leva med" sin cancer och hoppas på att cellgifter och strålning håller cancern i schack! (Blä, blä och blä-alternativ!)

Något av dessa besked får jag nästa onsdag (alltså den 14/1) när doktorerna har tittat på mina röntgen-bilder.

Jag hoppas, hoppas, hoppas naturligtvis på scenario 1!

Så schema så här långt är:

Måndag den 12/1
CT-röntgen i Lund (ångest och kräkkänsla!)

Tisdag den 13/1
Blodprovtagning på vårdcentralen

Onsdag den 14/1
- Besked! av doktorn (ångest, ångest, kräkkänsla och krypa ur skinnet-känsla!)
- Insättning av Picc-line
(och jag citerar broschyren "...en tunn, mjuk silikonkateter som läggs in via kanyl i ett större blodkärl i armvecket. Kateterspetsen ligger strax ovanför hjärtats högra förmak.... Picc-line kan användas både för att ge dropp och injektioner samt till att ta blodprover ur."
Fri översättning: En moj som man får cellgifter igenom och som används när de ska ta blodprover.
- Min första cellgiftskur på eftermiddagen

Så nästa måndag och onsdag är viktiga datum! Och ännu mer väntan!

I följande 9 dagar tills besked, är planerna:
- Hålla mig ifrån snoriga, förkylda människor.
- Vila och inte jobba
- Grönt te och choklad
- Promenera och stoppa huvudet i sanden
- Läsa roliga böcker och se roliga filmer och mysa (på lagom avstånd) med mina barn och sambo!

Och så var det snö igen...

Ombytligt väder - precis som mina tankar.

Jag har nog landat nu och ser mer realistiskt på saker och ting.

Sköterskan på vårdcentralen sa ju faktiskt -.....i fortsättningen när du kommer....

Det indikerar ju faktiskt på att jag ska komma dit fler gånger, eller hur?

Idag har jag mest slappat. Dansat bort julen och stoppat ner alla tomtegubbar i lådor.

Nästa gång vi ses - tomtarna och jag - så är kanske cancern borta?

Inbrottstjyvar fast å trevliga poliser

Hihi. Nu är de fast och min cykel står på polisstationen med punka!
Mannens stereo är förstörd, men den ändå så gammal så det spelar mindre roll.

Tjyvarna hade blivit tagna på bar gärning när de var i full färd med att göra inbrott i ett annat hus här på gatan. Någon hade tydligen uppmärksammat dem och ringt polisen! Hurra!

Provtagningen gick okej. Nu är jag tydligen VIP-kund på vårdcentralen och får gå före i kön om där är många före. Mina prover måste gå iväg halv tio.

Jag blev stucken i handen och sköterskan tappade ut två provrör. Lite problem med blodflödet, tydligen. Det rann jättesakta. Kanske var hon inte riktigt inne i kärlet eller så var det temperaturen ute som gjorde att blodet inte ville rinna så fort. Vad vet jag?

Jättekallt idag! Vi hade -13 grader imorse!

Helg och sedan så är det onkolog-möte på måndag!

Gott Nytt År och inbrott!

Ett Gott Nytt År vill jag önska er. Det här är året då jag ska bli av med min cancer!

Imorse när vi vaknade efter en jättetrevlig nyårsfest hos syrran...så såg vi att vi hade haft inbrott i vårt förråd! Verktyg låg överallt på hela terrassen, förrådet var uppochnedvänt och MIN CYKEL var borta!

Efter noga överblickande av förrödelsen såg vi att vi saknade min cykel, mannens stereo från typ när Jesus var liten... och läsk och öl!

Så vi vet iallafall vad vi ska hitta på för roligt idag. Polisanmäla och städa förrådet! Hurra!

I förrgår råkade jag tvätta mannens mobiltelefon, så jag får väl kanske användning för vår Allrisk-försäkring...oxå.

Har ont i mina körtlar i armhålan idag oxå. Imorgon ska jag i allafall iväg för provtagning!

Och på måndag träffar jag onkologen!