Om att inte räcka till....

Jag har nu strålats fem gånger och jag börjar bli lite röd över strålningsområdet, mår lite illa och är trött, men annars funkar det bra.

Mina små telningar har sovit hos farmor mellan söndag-tisdag och idag direkt efter strålningen körde jag glad i hågen dit för att hämta hem dem.

Det var härligt att se dem igen och vi smidde upp planer på att de skulle få ringa varsin kompis när de kom hem, men redan i bilen hem började det.

L började protestera mot allt möjligt som jag sa. Jag ignorerade det de första gångerna, men rätt vad det var så började de fula orden komma och han fiskade efter att jag skulle bli arg och det lyckades till slut.

Den arga mamma kom fram och ju mer Den arga mamman var framme desto trotsigare blev Det arga barnet. Plötsligt blev allt det rosenröda bara svart och sunkigt och väl hemma åkte L upp på rummet så att det rök om det (läs: Den arga mamman fick dra upp honom).

När Den arga mamman drog sig tillbaka så fick jag så ont i min vänsterarm av allt dragande och all ork bara försvann och plötsligt satt jag med ansiktet i händerna och bara grät.

Det trotsiga barnet var fortfarande kvar och satt och skrek arga ord uppe från rummet - totalt omedveten om all uppgivenhet som fanns vid köksbordet.

Näeh, jag är definitivt inte tillbaka där jag var innan - stabil nog att handskas med trotsiga barn.

Det trotsiga barnet sitter kvar på sitt rum och surar - jag sitter här och surar. Ibland är det pissigt att vara mamma.....

Kram på er! A-K