Jag är ju färdigbehandlad; cytostatikad, opererad och strålad. Nu är jag ju frisk, men inte helt friskförklarad.
De närmaste tre åren är jag livrädd när jag får ont i ryggen, ont i magen, hostar eller har ont i huvudet.
Det är jobbigt och ibland känns det som om man lever med en tidsinställd bomb; när som helst kan cancerskiten komma igen och det är bara slumpen som avgör om man är på ena eller andra sidan - återfall eller inte.
Ibland kan man glömma av skiten och det kan gå flera timmar utan att jag ens tänker på cancer, men ibland dyker tankarna upp och då måste jag gå igenom allt som hänt mig - om och om igen.
Från cancerbeskedet, igenom ångesten och rädslan, igenom cellgiften, illamåendet, tröttheten, håret som ramlade av i stora tussar, operationen, det beiga - huden som blev beige och avsaknaden av ögonbryn och ögonfransar, smärtan i skelettet.
Kvällen innan beskedet från röntgen, som skulle bestämma min framtid - kronisk cancer eller chansen att bli frisk, bröt jag ihop i duschen.
Då gick det upp för mig, på riktigt, att jag faktiskt kunde dö och vara tvungen att lämna mina barn.
Sorgen över att jag kanske inte skulle få uppleva mina söners nästa födelsedagar.
Sorgen över allt jag inte hunnit göra.
Sorgen över att mitt liv skulle sluta sådär; att dö i cancer.
Ångesten. Rädslan. Paniken. Förnekandet. Vägrandet.
Jag satt, på filmvis, på golvet i duschen - med vattnet strilandes över mig - och släppte ut all gråt, ångest och rädsla.
Sambons armar runt mig. Hans blöta tröja. Vattnet och tårarna.
Det är en betydelsefull scen av mitt liv, som förändrade mig totalt.
På min anslagstavla i köket hänger ett "rosa band". Det är ju tack vare forskningen som jag sitter här idag! Utan forskningen hade allt varit över.
Kram på er!
Här och nu
1 år sedan
Hej
SvaraRaderaJag känner igen det du skriver, jag mådde också hemskt dåligt dagen innan beskedet. Men man blir stark mitt upp i alltihop, man har inget val man bara måste. Jag brukar lyssna på "Im moving on" med Sarah Dawn Finer och efter det mår jag mycket bättre. Stå på dig!!!
Kram Lena
Oj oj vad jag lider med dig!! Mina tårar forsar nerför mina kinder. Vet ej vad jag ska säga för att det ska kännas bra för dig!! Skickar en stor stooor KRAM i alla fall. Ta vara på varje dag , varje minut och lev livet nu. Kram från Sundsvall.
SvaraRaderaKänner och har känt det du känner. Precis så. Ingick gjorde också duschen och en blöt sambo. Tankarna om barnen och fortsatt liv. Finns inget som smärtar som det. Inget. Men du, nu är vi "igenom" och kan se framåt på ett annat sätt. Visst finns rädslan kvar inför alla om och kansken. Men det är vår uppgift att försöka vända de sketna tankarna och börja tro på att vi slipper återfall.
SvaraRaderaNu tror vi - och hoppas!
Bamsekramar Malin
Hej,
SvaraRaderaÄr också opererad för invasiv ductal cancer men i höger bröst. Cellgift (samma som du behandlades med) och strålbehandlad 25 + 8 (boosterdoser). Blev färdigbehanlad den 25 september. Skrev nyss en kommentar men den blev för lång som kommentar tycker jag. Om jag får din e-postadress så skriver jag hellre ett mail. Jag trodde att jag skulle känna glädje och lycka när jag äntligen var färdigbehandlad i september men allt jag känner är tomhet. Självklart är jag glad över att behandlingarna är avklarade men var tog livsglädjen vägen? Kram från Östersund
Hej igen,
SvaraRaderaSen min tidigare kommentar har jag tagit mig i kragen och slängt alla papper som har med mina behandlingar att göra. Ibland kan det hjälpa att man sätter sina tankar på pränt för att se att något måste göras för att det skall kännas bättre. Och tro mig eller ej, men det känns att jag det går åt rätt håll. Har också beställt tågbiljett för att hälsa på dottern som väntar sitt första barn i februari. Det gäller väl förmodligen att ha tålamod med sig själv och det är klart att så småningom så kommer allt att kännas mycket bättre och vi får tillbaka glädjen i livet. Kram igen från Östersund
Snörvel....
SvaraRaderaSådär kan jag också tänka, även om jag inte gått igenom samma som du.
Korkat tankeexperiment, du vet.
Jättekram!
Vackra vän tack för att du delar med dig av dina tankar och ditt liv.. jag kan fortfarande inte förstå att du varit så sjuk, även om jag kramat dig.. det är för stort. För djävligt! Kram!
SvaraRaderaJag samlar de rosa banden.. sen jag blev sjuk... jag har fyra.. och jag kommer att fortsätta samla.. för jag blir ju aldrig frisk..
SvaraRaderaKänslan är detsamma.. känslan att må bra ibland.. ha ångest ibland.. och ibland kicka döden i röven.. och springa åt andra hållet...
Kram Pysis
Jag delar upplevelsen med dig..
SvaraRaderaVarma kramar Monne
Du skriver så inlevelsefullt, och det är ju inte konstigt. Du har ju genomlevt cancerskiten. Jag förstår precis vad du menar, har gått igenom hela baletten. Och visst är det så, tyvärr, att man inte blir särskilt glad över friskhetsbeskedet. Har nyss varit en vecka på Lydiagården, och där har vi gått från klarhet till klarhet! Kanske har jag fått med mig verktyg som jag kan använda för att må bättre!
SvaraRaderajag önskar dig allt gott min vän!
stor kram Kamilla
Vet du vi kommer att ses på söndag ändå för jag fick plats v 46. Skall bli jättetrevligt och förhoppningsvis så får vi några verktyg för hur vi skall hantera oron som precis som du skriver kommer att dyka upp de närmsta åren. Jag skall göra en punktion på onsdag där bröstet har suttit. Håll tummarna för att det bara är en ofarlig fettknuta. Kram Cecilia
SvaraRaderaJag är precis färdig behandlad hade en stor tumör spridd i lymfan i 2 månader trodde dom att det spritt sig till skelettet men så var det som tur inte. Nu har min rädsla kommit tillbaka tänk om jag inte får se mina barn växa upp Isak 6 år och Leon 5 år. Känner lite smärta i ryggen ungefär som jag kände innan cancern men med en gångs sätts tankarna igång. Hur ska man hantera sin oro så man kan börja leva igen. Jeanette
SvaraRadera