Trippelnegativ bröstcancer

Om man googlar på trippelnegativ bröstcancer, så är det ganska nedslående information man hittar.

Det är en dyster statistik att läsa, där man inte kan förlita sig på någon annan behandling än just cytostatika och strålning.
Ingen mirakelmedicin att äta i fem år framöver, som ska minska ner risken för återfall. Bara att hålla tummarna, alltså.

Till våren ska jag få göra en bröstrekonstruktion. Jag har varit iväg och pratat med en plastikkirurg och de tänker ta fett, vävnad och blodkärl från magen för att bygga upp ett bröst av.

Helt fantastiskt!

Livet går vidare. Till jul är det 3 år sedan jag fick cancerbeskedet, men min magiska tre-årsgräns passeras inte förrän i maj nästa år.
Tre år efter masektomin - då är risken i det närmaste minimal för att jag ska få återfall.

Kan jag slappna av då? Troligen inte. Om jag skulle sökt för alla krämpor och symptom som jag tycker mig ha i tid och otid, så hade jag fått tälta i receptionen på onkologen.

Om jag får ont i huvudet - så tänker jag hjärnmetastaser.
Om det gör ont i magen, så tänker jag levermetastaser.
Blir jag andfådd eller hostar, så tänker jag lungmetastaser.
Har jag ont i ryggen eller benen, så är det naturligtvis skelettmetastaser jag tänker på.

Snart tre år efter beskedet, så är det fortfarande cancer som upptar mycket av min tankeverksamhet.

Nu är jag så nära. Jag ser målsnöret nästan....

Innan bröstrekonstruktionen ska jag göra en CT-röntgen och mammografi. Jag får ångest bara av tanken.

Allt rörs upp igen och kanske är det för att jag har den här operationen framför mig, kanske är det för att jag har den här magiska treårs-gränsen framför mig, men jag mår sådär just nu. Psykiskt.

Jag är fortfarande alldeles paralyserat vettskrämd. Jävla skitsjukdom.