Om nära familj, kära vänner - nya, gamla och nygamla

Jag blir kärleksbombad. Nä, jag har inte själv hittat på det braiga ordet. Jag läste det i en blogg, men det är ett bra ord som säger mycket.

När man går igenom en kris, så sägs det att man lär sig vilka ens riktiga vänner är; i nöden prövas vännen.

Jag är så lyckligt lottad. Med fina, omtänksamma mamma och pappa som hör av sig många gånger om dagen. Ibland bara för att höra hur jag har sovit på natten!
En fin syster, som fixar allting till nyårsafton och jag behöver bara komma!
En fin svärmor med sin man, som erbjuder sig att passa barn om mannen och jag behöver gråta, prata eller bara vara.
En fin svägerska med familj, som ringer och berättar om nya cellgiftstabletter som hon hört om på nyheterna som ska minska återfall.

Fina, fina väninnor; nya som nygamla som tar en kopp kaffe med en tråkmåns eller som skriver inlägg och mejl som är så fulla av stöd och omtanke att man nästan börjar gråta.

Älskade underbara mannen som håller min hand om natten när jag förgäves stoppar in ångest-tankar i tänkta, blåa paket. Som håller om mig och låter mig vara liten och rädd, men drar upp mig igen och pepprar mig full av positiva tankar.

Goa, älskade barn, som tjatar ut mig från toan för att jag ska hjälpa på Nicke Nyfiken-spelet. Som kramas och gosar och som låter mig snusa i deras hår när jag behöver det som mest.
Som ligger så nära, så nära om natten att jag nästan ligger utanför sängen.

Mitt i allt elände, så är jag så glad. Så glad att ni alla finns runt omkring mig.

Nä, jag är inte alls ensam.

Opp och hoppa, morfar Prosten - positivt tänkande!

Jag vill gärna se mig som en positiv person. En person som ser glaset som halvfullt istället för halvtomt. Jag säger t ex att hus brinner upp - inte brinner ner..som vissa säger....

Eftersom jag gärna numera, märker jag, grottar ner mig i elände och ångest-tankar (hela den tänkta garderoben är full av blåa ångest-paket!), så har jag gjort slag i saken och beställt mig en stycken "Kraftbok - en styrkebok för kvinnor" för 116 riksdaler.
Jag beställde även, "Är det någon där? Maryan Keyes, och "Min mamma piraten" och "Opp och hoppa, morfar Prosten". Två böcker till barnen och två till mig! (Nä, "Opp och hoppa, morfar Prosten" är till barnen!)

Så nu ska det bli läsa av!

Sovit dåligt i natt.

Har legat och grubblat över allting och ingenting från och till hela natten.



Jag har inte varit ledsen utan mest tänkt hur allting kommer att bli framöver. På vad doktorn ska säga på måndag. På blodprovstagningen på fredag. På levervärden. På min familj.



8-åringen funderar mycket och är gärna i närheten när jag pratar i telefon, med öron och ögon stora som grytlock. Ja, alltså sonens öron och ögon. Mina öron och ögon är fortfarande i samma storlek. De växer i allafall inte.

Nyår. Jag pallar inte ens tänka på nyår. Vem ska vi fira med? Var ska vi vara?
Beslut jag skjutit upp på framtiden i flera veckor. Inte orkat ta itu med.
Imorgon är den här - nyårsafton. .....Whhhiiiii....

Fick remissen idag...

Fick en folder, "Välkommen till Medicinska behandlingsenheten Onkologiska kliniken" (!), ett telefoninformationskort, den reserverade tiden och en blodprovsremiss.

Jag ska iväg på fredag och ta blodprov på vårdcentralen, som sedan ska skickas vidare till Lund.
Någon hade kryssat i leukecyter (vita blodkroppar, va?), trombocyter (tror det är blodplättar?) och hb. Dessutom ska de tydligen kolla levervärden, sa min mamma "fd läkarsekreteraren".

Jag är livrädd för de där levervärdena... Tänk om de visar på någon spridning.

Blir mer och mer nervös inför den 5 januari. Ska bli skönt att äntligen starta behandlingar, men är ändå rädd.. Det blir liksom mer på riktigt nu.

Plötsligt har jag fått ett eget team på Onkologen som ska ta hand om mig och min ev cytostatika och andra cancergrejor man gör där...

På måndag vet jag lite närmare vad det är jag ska slåss mot. Det är skrämmande, men jag är redo - så redo jag kan bli.

Ont i de förbaskade körtlarna i armhålan!

Det är konstigt. Ibland så svullnar de upp och ömmar som fasiken och ibland så känns de knappt. Varför är det så?

Ångest-tankarna säger att jag känner åtminstone 3 stora körtlar i armhålan, men de bra dagarna så känner jag bara 2..

Sedan punktionstillfället den 10/12 så tycker jag att bröstknölen (där var knöl-ordet igen..) har växt. Den var 4 x 1,5 då och nu tycker jag minst att den är 5 cm. Kan den verkligen växa så fort?

Jag klamrar mig fast vid varje litet halmstrå jag hittar på internet. Grönt te och choklad ska tydligen minska spridningsrisken, läste jag någonstans. Antagligen rent hokuspokus.. Men jag knaprar choklad och sörplar grönt te dagarna i ända.

Jag som hatar te... eller mitt gamla jag hatade te. Det har blivit någonslags före och efter.

Jaha, se där ja.. Man blir tydligen dum av cancer oxå. Dum och lättlurad. Innan jag vet ordet av, så kommer jag att vara en sån där som köper dyra alternativmediciner och sätter i mig tabletter av grisknorr och väderpipväxt och fan å hans moster.....stup i kvarten.

Hur som helst. En dag närmare onkolog-samtalet. Nu är det bara 7 dagar tills jag får veta vilken sorts cancer och mitt behandlings-schema.

Är det någon som vet hur mycket man klarar av att jobba när man är mitt uppe i behandlingar, operationer och allt annat? Kan man jobba ibland och sen vara sjukskriven ibland eller måste man på nåt sätt bestämma sig att man är sjukskriven t ex halvtid och jobbar halvtid?

Inte nog att man är sjuk när man inte känner sig sjuk. Man ska dessutom ta tag i försäkringskassan, jobb och allt annat myndighetsdravel...

Idag känns som en bra dag.

Känner mig ensam

Jag är i grund och botten en ganska anonym person som vill behålla mitt privatliv för mig själv. Jag sitter inte på jobbet t ex och pratar vitt och brett om mina problem.

Som cancerinvaderad upptäcker jag att jag har ett stort, för att inte säga gigantiskt, behov av att prata om cancer med såväl nära vänner som ytligt bekanta.

Jag tror att jag känner mig ensam i detta.

Så, bröstsystrar... var finns ni?

Bra och dåliga dagar

Jag har upptäckt att jag har bra och dåliga dagar.

De bra dagarna sticker jag huvudet i sanden och allting blir plötsligt som förut. Tvätt, disk, städning, vardagsbestyr och lek med barnen....

De dåliga dagarna har jag ångest och får gå in på toan och gråta i korta intervaller för att sedan gå ut och lägga pussel med minstingen.

Ångesten är värst. Den river och drar i mig och suger fast sina tentakler i mig och säger om och om igen... Tänk om du inte klarar det. Tänk om cancern har spridit sig ännu mer...

Ångest-tankarna stoppar jag numera in i tänkta presentlådor (av någon anledning är de blåa). När jag slagit in ångest-tankarna öppnar jag en tänkt garderobsdörr och slänger in dem bland de andra. Sen stänger jag garderoben. Det funkar faktiskt.

Idag har jag nog en bra dag! Jag ska greja detta. Cellgifter, operation och strålning - alltihopa eller något av det, vad det än blir.

2009 ska bli ett bra år - året när jag blir cancerfri! Skallig, enbröstad (eller obröstad!) och kräkig ska jag besegra eländet!

Jag, en bloggare....

Hej! (Börjar man så i blogger-världen?)

Jag heter A-K och är 33 år. Mamma till världens finaste barn, L är 8 år och A är 5 år.
Jag bor med världens finaste man i en liten by i södra Sverige.
So far so good....

För några månader sedan upptäckte jag att min vänstra bröstvårta ibland sjönk in lite, men tänkte inte mer på det... Trodde att det var BH:n som hade suttit konstigt eller nåt.

I mitten av november i år dök plötsligt en stor knöl (jag hatar knöl-ordet) upp i mitt vänstra bröst. Jag stötte liksom till den hela tiden med min vänsterarm - en stor hård klump.

Jag blev undersökt en vecka senare. Remiss in till bröstmottagningen i Lund för punktion och mammografi två veckor senare - även ultraljud och vävnadsprov blev taget..
(Gjorde ont och var obehagligt, men jätterara människor!)
Ultraljudsläkaren var nästan helt säker på att det inte var något farligt. Jag gick därifrån och kände mig lite bättre till mods även om jag tyckte att punktionsläkaren såg tveksam ut...

En vecka senare ringde de och ville att jag skulle komma in och prata....
- Ta någon med dig, sa sköterskan och jag blev alldeles kall.

Jag hade ju hela tiden trott att det var en bindvävsknuta och ultraljudsläkaren hade ju sagt... och jag var ju för ung och ingen bröstcancer i släkten... Inte kunde väl jag ha...cancer?

Jag grät och var hysterisk och min man kom hem. Mina föräldrar kom hem. Min syster kom hem från jobbet. Plötsligt satt vi alla i mitt vardagsrum och grät och vägrade.

När jag kom in i rummet hos läkaren var jag nervös och rädd. En sköterska drog fram en stol och satte sig bredvid doktorn. De såg ledsna och medkännande ut.

- Tyvärr så har du bröstcancer och den lymfkörtel som var svullen har också cancerceller i sig.

Min värld rämnade igen, men jag tror inte att jag grät.

Plötsligt inom loppet av några minuter hade jag cancer och var sjukskriven en månad framåt.

Den 5 januari ska jag in till onkologen för en första träff och genomgång och jag är naturligtvis jätterädd.

A-K