Den senaste veckan har jag haft lite misstänkt mensvärk. Lite ont i ryggen och lite ont i magen, men än har det inte hänt något....
Vi får väl se, men att vara i klimakteriet är inte så "axelryckigt" som man skulle kunna tro.
Det är helt jävla jobbigt! Både humörmässigt, svettningsmässigt och slemhinnemässigt....
Ärret efter mitt bortopererade cancerinvaderade bröst har läkt jättebra och om ett ärr kan vara fint och slätt, så är mitt det.
Jag har fortfarande ingen känsel i armhålan och på underarmen, men känseln på ärret har delvis kommit tillbaka! Alltid något!
Strålningen har dessutom hämmat tillväxten av armhålehår i den strålade armhålan och det är ju ingenting som man surar över precis!
Allt hår växer som tusan (förutom det ovan nämnda armhålehåret, som sagt....) och till och med det sabla hårstrået som växer i mitt ärr under hakan (som jag tillskansade mig när syrran tvingade mig att vara häst och hoppa över ett hinder, som i verkliga livet var en liten trälist, som när jag "The clumsy horse" skulle skutta över det, bröts i två vassa delar som beslöt sig för att borra in sig i ovan nämnda underhaka!) är tillbaka med full styrka!
Jag jobbar 75% och är helt slutkörd när jag kommer hem vid kvart i tre-snåret. Med facit i hand skulle jag naturligtvis börjat lite lugnare, men nu, för mig, är det bara rakt fram som gäller! Någon gång längre fram ska väl tröttheten ge med sig, eller?
Stelheten håller i sig och fingrarna gör ont på morgnarna innan jag har mjukat upp dem. Jag har börjat sticka och märker att det hjälper lite mot smärtan.
Jag har haft huvudvärk lite från och till - och naturligtvis ligger en hel hög med ångestfyllda blåa paket i den tänkta garderoben, men jag har beslutat mig för att låtsas som ingenting.
Fortfarande inget svar från gen-testet!
Kram till er alla därute!
Här och nu
1 år sedan
