Om operationen

Jag dök upp på Kirurgenavdelningen vid kvart i sju på morgonen; nyduschad med sån där tvättmoj, osminkad, onagelackad och supernervös. Sambon var med och såg liten och rädd ut i stor Puma-tröja.


Jag anmälde mig i receptionen och lämnade min rosa lapp där jag godkände att de fick lämna ut att jag var inlagd. Sköterskan bläddrade igenom ett stort anteckningsblock tills hon hittade mitt namn och jag blev invisad till väntrummet/matsalen.


Jag hann precis nappa åt mig en Allers innan en annan sköterska ropade upp mitt namn och gick före oss in till rum nr 5 där vi blev visade min säng. Jag fick fönsterplats!


Rummet delade jag med en annan tanta i 50+ årsåldern.


Sköterskan hämtade en urtvättad smutsvit landstinget-skjorta, som sett sina bästa dagar då Jesus var liten.... Ovanpå den skulle jag ha en blå morgonrock (så kallade sköterskan den - jag kallar den ännu en skjorta, fast blå). Trosorna skulle jag ha på. För dagen hade jag valt ett par trosor utan spets och utan string - och det var jag tacksam för eftersom jag skulle visa dem för en hel arsenal av människor under operationen.

Det finns en tid för spets och string och sen finns det en tid för mormorstrosor!


Jag krängde på mig skjortorna och satte mig på sängkanten och dinglade med benen och väntade på kirurgen som skulle "rita på mig".


Så kom han då, äntligen - den där doktorn. Jättelång, jättesmal, mycket hår i en kort frisyr med jättekort lugg och stora trygga glasögon. En doktor helt enkelt.

Han bad mig knäppa upp skjortan. (Nu är jag så van att flasha inför gubbar i femtioårsåldern att jag nästan är rädd för att jag ska göra det av bara farten i vanliga livet).

Han ritade med en svart tuschpenna runt hela bröstet och gjorde pilar och streck. Jag blev lugn när jag såg att vi var överens om vilket bröst det handlade om i allafall - man har ju läst och hört så mycket om att kirurger opererar på fel ställen.....


Eftersom jag inte fick något lugnande inför operationen, så fick jag - hör å häpna - GÅ till operationen!
Inget åka rullsäng här inte! Jag mumlade något argt om indragningar i vården, men fick inget gehör, så det var bara att lomma efter sköterskan.


Sambon följde med ända upp till operationsrummet, men sen fick han inte gå längre.


Sköterskan knackade på dörren och väl där inne möttes vi av en massa människor i gröna kläder och stora munskydd och mössor som sprang hit och dit i sina tofflor med gummisulor.


En brits rullades fram och den fick jag lägga mig på. Sen åkte jag in på operationsrummet (jag behövde inte gå längre...).

En käck sköterska i skogsgrön rock pratade lite om ditten och datten (fel uttryck!) och undrade om jag var allergisk mot något och sen så frågade hon om jag hade kissat nyligen.

Kissat hade jag ju gjort på morgonen där hemma, men sen eftersom jag inte hade druckit något, så hade jag inte blivit kissig, men nu när hon nämnde det så kände jag till min förtret att jag nog hade kunnat pressa fram några droppar - om jag hade fått!

Men, det fick jag inte minsann.

Sköterskan antydde att man när man var under narkos tydligen kunde kissa på sig!
Jo, tjena! Det var precis det jag ville höra!

Det hade jag inte ens tänkt på - tänk om jag där på operationsbordet - när jag ligger med skjortan öppen och - inte bara visar mina bröst - utan ligger med munnen öppen och antagligen både saglar och snarkar - även kissar ner mig! Kanske fiser! Men herregud - när bajsade jag sist???? Jag blev alldeles kallsvettig och fick svälja flera gånger medan jag försökte känna efter om jag kände mig gasig eller rent av bajsig?!

Om hon, den där käcka sköterskan - genom detta småprat försökte lugna mig, så gjorde hon inget särskilt bra jobb, det kan jag lova!

Hon mumlade något om ultraljud över urinblåsan som de tydligen kunde göra och ev. sätta kateter när jag var sövd - OM det nu skulle visa sig att det fanns urin i blåsan....

Innan jag hann fråga om det kunde vara så att man faktiskt kunde bajsa ner sig under narkosen - kom narkosläkaren in och presenterade sig på knagglig svenska.

Jo, just det - när den käcka sköterskan babblade på om hur mycket jag kunde förnedra mig under narkosen - så passade den andra på att sätta en nål i min högra hand och genom den nålen sprutade nu narkosläkaren in något medel.

- Men, ska du verkligen spruta in det där? tyckte jag sköterskan frågade!
Hon kan också ha sagt
- Ska du spruta in det nu?

Vad hon nu än sa, så kommer jag ihåg att jag tänkte: Okej, nu kommer det att gå åt helvete helt. Narkosläkaren vet inte vad han gör! Nu är det kört!

Då brände det till i handen och i hela högerarmen och ungefär samtidigt som jag mumlar att det gör jätteont, så får jag en mask över munnen och näsan.

- Syre, tror jag att sköterskan sa (jag hoppades att hon inte sa "Syra", men vid det laget var allt helt dimmigt och jag blev så trött, så att andas var det enda jag orkade göra; först vanligt sen lååånga andetag).
Tänk om jag bajsar och kissar ner mig, tänkte jag och sen minns jag inget mer förrän jag vaknade upp av att någon kallar mitt namn och mäter mitt blodtryck.

Jag orkade bara titta upp med ett öga i taget och sedan sov jag en stund till tills den där sköterskan kom tillbaka och spände blodtrycksmätaren runt armen igen.

När de tyckte att jag var vaken, så fick en Robin rulla upp mig på avdelningen medan jag halvslumrade.

Jag var fortfarande dimmig, men jag tror att de även uppe på avdelningen fortsatte med att störa mig och ta blodtryck stup i kvarten.

Jag kommer inte ihåg någon smärta, men väl dränage-slangarna som var två till antalet; en från armhålan och en från bröstet.

När jag vaknat på riktigt gläntade jag lite på min sjukhusrock och tittade ned mot där bröstet hade suttit. Det såg ganska okej ut. Ungefär som om jag hade tejpat ner bröstet och satt en vit tejpremsa över bröstvårtan.

Jag tittade också ner på mina mormorstrosor och jag pustade ut och tänkte att då kunde jag inte ha gjort vare sig nr 1 eller nr 2 - där på operationsbordet.

Sen fick jag fika; två halva frallor med ost och skinka. Jättegott, men jag hade inte så mycket aptit så jag åt bara den ena.

Jag mådde inte alls illa efter narkosen och var uppe och gick ett par timmar efter operationen.

Sen pratade jag med kirurgen och både han och sköterskorna log så där vänligt mot mig - nästan lite hånfullt, inbillade jag mig -vad pratar de om på sina fikaraster.... Kan jag ha fisit, månne??

- Allt gick bra, försäkrade kirurgen mig. Inga komplikationer alls.

Om jag har förnedrat mig eller inte lär jag nog aldrig få veta. Det är ju inget sånt man frågar om precis. Jag visslar och låtsas som ingenting.....

Kram på er! A-K

Nyopererad och med äckelpåse

Nu är jag hemma igen! Jag har legat på patienthotellet eftersom jag har dränage och det har kommit en hel del äckelvätska (blod och sårvätska).

Jag mår relativt bra - är trött och har så där lite lagom ont som man kan ha när någon har skurit av ens bröst och karvat ut en sisådär 10-15 körtlar ur armhålan på en!

Jag ska redogöra för operationen - så mycket jag minns av den - en annan dag.

Så här ser jag ut nu:

- Lite bebisfjun på huvudet
- Pyttelite ögonfransar och ögonbryn
- Beige
- Ett bröst, men det märker man inte eftersom jag har stoppat en damstrumpefärgad kuddprotes över icke-bröstet - på sjukhusets inrådan, vill jag poängtera.
- En blod- och vätskefylld slang ur armhålan ned i ett Region Skåne-örngott, som gömmer en dränagepåse med samma äckelinnehåll
- En stor och svullen armhåla utan känsel

Nu ska jag gå och dra något gammalt över mig - inte sambon då alltså.... Han är och hämtar store sonen i skolan.....

Jag skriver mer en annan dag!

Kram på er! A-K

Om att inte vara ensam och om systrar

Att bli sjuk är en hemsk upplevelse. Man störtar ner i ett djupt hål och runt omkring en finns bara mörker.

När jag fick beskedet om att jag har bröstcancer var jag vettskrämd, ängslig, ledsen, i chock och full av ångest omvartannat. Men jag var aldrig ensam.

Ända sedan den där dagen i december när min värld kastades omkull fanns hela mitt skyddsnät av familj och vänner där och fångade upp mig.

Jag har ältat, diskuterat, gråtit och ältat igen om cancern och inte en enda gång har någon av dem suckat djupt och himlat med ögonen eller tänkt på annat.

Min syster har varit ett otroligt stöd för mig. Vi har pratat och haft djupa diskussioner om livet, döden och återfall och varenda gång har det slutat med att jag mått bättre.

Hon finns alltid där när jag behöver prata. Kommer alltid när jag behöver sällskap. Hon är på så många sätt en mycket bättre människa, syster och vän än vad jag är.

Idag när hon kom och hälsade på hade hon med sig ett jättefint silversmycke till mig. Min sambos namn och mina barns namn var ingraverade i det och på själva smycket stod det på latin: Jag kom, jag såg, jag segrade.

Jag har mycket lättare för att skriva ned vad jag känner än för att säga det rakt ut. Jag tror inte att jag fick fram precis hur mycket det där betydde för mig.

Som en symbol för min kamp mot den här jävla skiten - vår kamp.

Syrran, du betyder så mycket för mig! Här har jag kopierat från internet lite meningar om systrar.
Jag är så tacksam för min!

Avstånd betyder ingenting, vi kan gå olika vägar, för du är ändå alltid nära och har din speciella plats i mitt liv

En syster är...
Någon att tala om hemligheter för, någon att uppleva äventyr med, någon att visa allt nytt för, någon som står på ens sida, någon att bry sig om, någon att hålla i handen när man är rädd, sjuk eller glad. Någon som är precis som du.

En syster ber om hjälp när hon är i knipa. En syster stönar när hon måste hålla en sällskap. En syster stoppar om en när man är förkyld. En syster håller retstickor på avstånd. En syster älskar en. Nästan jämt. Alla behöver en syster.

En syster vet mer om en än någon annan i hela världen.
Hon har samma minnen från barndomen. Hon tänker på samma stigar, samma blåbärsställen och samma stora stenar vid vägkanten. Det är så skönt att ha någon som accepterar en precis som man är. En mors kärlek är lite blind, men aldrig en systers.

Vänner får nöja sig med en censurerad skildring av vad som hänt tidigare i livet. Systrar har tillgång till orginaltexten.

Vi firar Mors dag och Fars dag, men det borde finnas en speciell dag för alla systrar också. Speciellt för dig!

Vänner kan man alltid byta. Systrar har man för alltid. Därför lär vi oss att acceptera varandra som vi är. Bra sidor och dåliga. Det är skönt.

Ens älskade är underbar. Men små angelägenheter inom familjen diskuteras helt med en syster. Som du.

En syster Av: Siv Andersson
En syster är ett stöd och en hjälpande hand. Hon är bunden till dig med ett kärleksfullt band. Som lilla… eller stora…är hon dig ganska lik. Hon finns i många minnen och hon gör din levnad rik. Det känns tryggt att hon vet varifrån du kom, att hon ser vad du gör och att hon bryr sig om. Med henne kan du dela både sorger och skratt…En syster är en gåva– en ovärderlig skatt.

En syster är en liten bit av barndomen som aldrig kan gå förlorad /Marion C Garretty

En syster är den första att kritisera dig, men om någon annan försöker göra det kommer din syster att försvara dig till världens undergång. /Lisette Favier

Att vara systrar och vänner är dubbel lycka /Anonym

Ty det finns ingen vän som en syster i storm eller lugnt väder; att liva den som gråhet ser, att hämta den som vilse går, att lyfta den som faller ner, att stärka den som står. /Christina Rossetti

Att ha en syster är att ha en av de vackraste och mest unika av mänskliga relationer /Anonym

Vid våra vändpunkter är vi varandras referenspunkt /Elizabeth Fishel

En syster är både din spegel och din motsats /Elizabeth Fishel

Låt aldrig en arg syster kamma ditt hår /Particia McCann

...en syster är tjat och retfullhet, viskningar och hemlisar. Mutor. Smockor. Lån. Kras. Pussar och kramar. Överraskningar. Försvar och tröst. Ett välkommen hem. /Pam Brown

Systrar brukar dela skratt och torka tårar /Anonym

Storasystrar är grädden i livets kaffe /Particia McCann

Att ha en syster är som att ha en bästa vän på besök hela livet. /Amanda Hector

En syster är dig alltid kär ty hon finns för all framtid med i de dyrbara minnen som du bär närmast hjärtat /Anonym

Kram på er! A-K

Operation imorgon....

Ja, jag skulle ljuga om jag skrev att jag inte var nervös!

Inte nervös för själva operationen - jag ska ju bara ligga där - men nervös för det onda efteråt, dränage-slangar och min reaktion när bröstet är borta.

Okej, jag har inget val. Jag vill ju leva, liksom. Ett bröst är bara ett bröst. Det är ju lätt att tycka och säga, men det värsta är ju att nu är det ju MITT bröst det handlar om.

HYLLNING TILL MITT VÄNSTRA BRÖST

Du har ammat båda mina barn i åtta månader och det har alltid gått att lita på dig. Mjölk fullkomligen sprutade ur dig och mättade otåliga bebisar.

Med åren och efter amningen måste jag ju medge att du säckade ihop en aning och gravitationen har börjat ta ut sin rätt.... och visserligen är du litet - bara futtiga kupa B - och jag har många gånger pratat om att förstora både dig och syrran bredvid, men det har liksom inte riktigt blivit av. Med den där långa meningen vill jag ändå säga att jag trots allt sörjer en aning över att du ska lämna min kropp.

Om ett par år, så kanske du återuppstår i en ny, större och förhoppningsvis fastare skepnad (!)och kanske syrran din får en ansiktslyftning och lite implantat.....??

Tack för den här tiden!


Kram på er! A-K

Pratat med narkosläkaren och sjuksköterskan

Narkosläkaren var stressad och kom i värsta "Scrub"-monderingen. Grönklädd och med käck liten grön mössa stormade hon in och frågade om min vikt och längd med imponerande hastighet.

Hurra, jag slapp väga mig (dansar "grytan" och ser så där lagom nöjd ut....) och putsade till min vikt med ett eller ett par kilon, men herregud.... vad förväntar de sig egentligen?? De måste ju ha en felmarginal på ett par kilon, eller hur?

Jag ska tydligen få bedövning i handen och sen ska jag andas i en mask - lätt som en plätt!

Hon sade att jag nog kommer att må illa när jag vaknar upp och därför ger de inte lugnande inför operationen. Det lät självklart när hon sa det, men nu undrar jag, som ni antagligen..., vad det har för samband med vartannat.....

Sen pratade jag med en jättebra sjuksköterska som berättade om operationen, självhäftande proteser, lösa proteser och dränage.

Det visade sig att mitt blodvärde var lite lågt; 105 (det ska tydligen ligga på ungefär 125...), de vita var på 3,1 (ska vara på 3,5), men de andra proverna såg bra ut.
Hon såg inte helt förskräckt ut av mina provsvar, så jag antar att det inte var så farligt.

Efter operationen får jag en tillfällig protes som jag ska ha de sex första veckorna. Den kändes som en kudde och var av bomull. Efter 6-8 veckor ska jag prova ut två "riktiga" proteser av silikon. Jag ska ha en självhäftande och en som man lägger i en sorts ficka på behån.

Behåar med speciella protesfickor finns att köpa i utvalda affärer, på nätet eller via bröstmottagningen och jag fick en broschyr med mig hem.

Jag passade på att köpa ett par mjuka "specialbehåar" på apoteket. De är speciellt anpassade för de som precis genomgått en bröstoperation; med kardborrband mellan brösten (jaja, bröstet och icke bröstet....), så att man lätt kan kränga av sig den utan att tråckla alldeles för mycket.

Sen fick jag med mig två paket "dusch-mojs". Jag ska tvätta av mig med en dusch-moj kvällen innan operation och sen ska jag duscha av mig med den andra dusch-mojen på morgonen. Dusch-moj=en sorts svamp med desinfektionsgrejs.

På tisdag vid 07-tiden ska jag dyka upp - nyduschmojad, svinhungrig (jag får inte äta eller dricka efter 12 på natten) - på kirurg-avdelningen med necessär, ombyteskläder, specialbehåar, tidningar och annat som man har när man är patient.

Min operation blir ungefär vid halv åtta-tiden på tisdagmorgon. Håll tummarna och tänk på mig då!

Kram på er! A-K

Börjar bli mig själv igen....

Idag skulle jag egentligen fått ny cellgift - om det nu inte hade varit så att jag faktiskt inte har fler behandlingar!!!!! Det innebär att jag nu börjar känna igen mig själv igen.

Jag känner mig piggare och friskare och har en hel del energi.

Just nu laddar jag inför operationen och försöker förlika mig med att mitt vänstra bröst snart är ett minne blott.... Det känns märkligt. Sorgligt, jävligt, märkligt, men även - skönt.

Det är en slags milstolpe och efter det så är jag på väg uppåt igen liksom! Därför är det skönt, men visst undrar jag lite hur jag ska känna när jag väl ligger där efter operationen med bara ett bröst....

"Tvätta håret med eget schampo" stod det i informationsfoldern inför operationen.... Haha, jo sparka på de som ligger....Men jag ska göra det. Jag gör det redan varje gång jag duschar; schamponerar och balsamerar de små fjunen...

Den 1 september ska jag börja arbetsträna och det ska bli såååååå skönt! Jag känner det, jag är på väg upp - upp ur skiten. Jag håller på att ta tillbaka mitt liv och räcker fingret åt cancern!

(Med det sagt, så knackar jag också i bordet och säger ta i trä, ta i trä.....och tvi tvi kattafan....för att vara på den säkra sidan alltså....)

Kram på er! A-K

Hemma igen!

Oj, vad vi har sovit! Sovit, ätit, promenerat och sovit igen.

Det är så härligt att vara i Spa-miljö; badrockar, vita filttofflor och människor som viskar.

Tass, tass låter det i korridorerna när gästerna tar sig mellan vilstolen och ansiktsbehandlingen.

Man blir uppassad; tallriken tas bort när den är tom, vin serveras och fylls på när glaset är tomt, man går ner till dukat bord och går iväg när man ätit färdigt. Inget diskande, inget bortplockande och inget städande - bara tass tass, liksom.

Sambon är utvilad och full av energi. Jag är fortfarande trött och seg, men nöjd med helgen.

Vi hade rum med utsikt över havet och när vi öppnade den franska balkongen, så hörde vi vågornas brus. Eftersom jag fortfarande har svettningar på nätterna, så sov vi med balkongdörren öppen - finns det något härligare än att höra vågorna när man ligger och slumrar?

Bara trötthet och ögonlocksryckningar (ögonlocken har börjat att rycka; speciellt på eftermiddagarna. Jag hoppas att det är som jag är trött och att det inte är något som jag får leva med framöver - det är rätt så drygt. Hopp, hopp och ryck, ryck i ögonlocken. Någon mer som har det så?? ) kvar av biverkningarna.

Nu börjar jag oroa mig inför operationen och sambon och jag hade långa och välbehövliga samtal om cancern, jävligheten, hoppet (inte ögonlockshoppet....det andra), orättvisan, turen, rädslan, livet - och om oss.

Att prata död, rädsla, sjukdom och jävlighet utan att hela tiden tänka sig för så att inget barn hör, är inte lätt i vardagen och det var skönt att kunna prata igenom allt.

Hålltider för veckan:
Mån: Blodprov
Fre: Samtal med narkosläkaren (någon hotade mig med att de ska tvinga upp mig på vågen, så nu måste jag försöka att komma ut på promenad varje dag och att inte - för allt smör i Småland - äta de där pringles-chipsen (jo, det är de gröna!) som ligger i skåpet och frestar mig.)

Kram på er! A-K

Kirurg-besök

Igår var jag iväg och pratade med en doktor på kirurgen inför min operation.

Operationen blir den 26 maj. Då ska jag dyka upp vid 07-tiden och läggas in för operation.

Den 22 maj ska jag in och träffa narkosläkaren, som då ska bestämma vilken narkos jag ska ha och även gå igenom mina blodprover som jag ska ta den 18 maj.

Blodproverna behöver de för att se att jag inte förblöder på operationsbordet och dessutom vill de ha koll på mina vita blodkroppar.

Vänstra bröstet ska avlägsnas helt och sen går de in i armhålan och skär bort "fettkudden" (jo, hon sa så.... Jag hoppas att alla har en fettkudde under armhålan och att det inte är som jag är fet...). I "fettkudden" finns ett tjugotal körtlar och de ska bort. Tydligen har man ca 40 lymfkörtlar i armhålan.

Ett fruktansvärt fult ärr kommer sedan att gå horisontellt där bröstet har suttit. Jag fick se bilder och det såg både knöligt och fult ut. Men å andra sidan - det måste ju bli ett ärr av det hela.

Rekonstruktion kommer inte att ske förrän efter två år. Då tar man tydligen hud från magen och det verkar vara en rätt så stor operation.

Det borttagna bröstet och "fettkudden" kommer skickas till patologen (nä, jag tror inte att det namnet har någon koppling till patte....! =)) för analysering. Resultatet, dvs om det fanns cancerceller eller inte, får jag presenterats för mig två veckor senare.

När jag vaknar upp efter operationen (den tar ca 1,5 timme) kommer jag att ha två stycken dräneringsslangar ut från min kropp. En slang från armhålan och en från det ställe där bröstet har suttit.

Det är sår- och lymfvätska som ska dräneras ut. Dränet från armhålan ska tas bort dagen efter och bröst-dränet kan få sitta i upp till 6 dagar, beroende på hur mycket sårvätska som kommer ut. Det läskiga i det hela är att jag bara sover över på sjukhuset i ett par nätter och sedan ska jag tydligen själv kunna fixa det där med dränaget, dvs byta sårvätske-påse - blä!

När båda slangarna är borta så kunde det bildas sårvätska ändå i operationsområdet. Om det skulle bli mycket - så det skvalpar (!) - så får jag komma in och tömma ut vätskan - blä igen!

Som sagt - minst en övernattning kanske fler, beroende på hur det blir med dränaget.

Nu ska jag vila mig lite - innan sönerna kommer hem.

Kram på er! A-K

Dagarna rullar på

.... och jag med dem...

Herregud, när jag är igenom detta helt så måste jag ta tag i min vikt!!!!! Jag är rund som en fotboll i huvudet - och är man då, som jag, dessutom nästan skallig, så är det inte så smickrande.

Annars mår jag rätt så okej. Energin har kommit tillbaka. Jag har städat - en våning igår och en idag. Visserligen är jag dödstrött på kvällarna, men innan orkade jag bara tänka att jag skulle städa och så slutade energin där.....

Jag blir så mycket gladare när jag får städa. (Jag vet, det är en störning av nåt slag, men jag älskar att städa....).

Imorgon ska jag till kirurgen för ett "inför operation-samtal" - vad nu det innebär.

Jag tänkte att jag skulle fråga lite om hur länge jag måste ligga kvar på sjukhuset efter operationen och hur länge jag måste ha dränage. Sen undrar jag naturligtvis om själva operationen och om situationen tillåter, så kanske jag t om ska bry mig om var "förrädaren", dvs bröstet, hamnar när det inte får vara på min kropp längre....

Nu är picc-line-armen nästan helt läkt. Lite spår fortfarande av de allergiska utslagen med läderhud som följd och en hård liten kula där ingångshålet var, men annars så har det läkt fint.

Det är så skönt att duscha utan Ica-påse och isoleringstejp över armen!

På lördag till söndag ska Kärleken (ja, det namnet snodde jag rakt av, Malin....) och jag på SPA!
De små yrväderna lämnar vi till farmor redan på fredag. Det innebär att här hemma är yrväders-fritt även på fredag-kväll. Så det blir en låååååång sovmorgon innan vi packar oss iväg till spa:et! Det ska bli så skönt att komma iväg och bara vara - sambo och sambo, liksom.

Kram på er! A-K

I´m back!

Jag vet inte om det är för att jag har blivit färdig med cellgifterna - och jag är så glad - eller om det faktiskt är så att jag är igenom! För, hör å häpna.... Jag är pigg!

Jag känner mig frisk! Inget ont och ingen värk och INGEN TRÖTTHET!

Nu ska jag iväg och tvinga en väninna att ut och gå med mig och sen så ska jag bara njuta av min nyvunna frisk- och pigghet!

Jag vet, man ska inte ropa hej än, men det tänker jag göra ändå.... Så HEJ HEJ HEJ, ropar jag och hoppar över ån!

Kram på er! A-K

Jag kämpar på!

Blir bättre och bättre för varje dag och tror mig känna att jag snart är helt igenom sista cellgiften!

Idag har jag varit ute på en lagom lång promenad. Det var mulet och grått, men lukten av våt asfalt och vått gräs är fantastisk och jag njöt i fulla drag!

Min sänka är tydligen för hög, men om jag inte får tillbaka febern, så kunde jag låtsas som ingenting - så det gör jag. Febern är borta och tempen ligger nu på stadiga och stabila och otroligt friska 37,2!

De enda känningar som jag har kvar nu av sista cellgiften är:

- Svamp i munnen och en tunga som dammar när jag pratar. Jag är helt otroligt torr i näbben och svampen har gjort min tunga till en raggsocka á la Lillstrumpa! Av någon anledning så är kall glass mot raggsockan en himmelsk upplevelse!

- Ont i leder, skelett och muskler. Nacken är värst.

- Mensen kommer och går utan schema. Just nu verkar det som om den vill hoppa över en månad och jag är inte den som protesterar precis.

- Tröttheten. Vissa dagar är bättre och andra sämre. Idag är en pigg dag.

Den 13:e maj ska jag in och prata med kirurgen som ska operera bort mitt bröst. Sambon ska med. Jag är lite nervös och vet inte riktigt vad jag ska fråga om.

Då får jag nog mitt operationsdatum.... Nu närmar det sig med stormsteg!

Kram på er! A-K

Rapport

Nu har jag haft feber ett par dagar och käkat penicillin.

Jag tog blodprover i måndags och det visade sig att jag har lite för låga vita blodkroppar, så jag fick dubbla dosen penicillin. Jag har varit feberfri idag, men för en stund sedan hade jag 37,7 - räknas det som feber?

Imorgon ska jag ta nya blodprover - leukocyter, trombocyter, neutrofila, hb och så även en snabbsänka för att se om min infektion är bakteriell eller inte...

Febern hör inte till cellgifterna utan är en infektion av något slag. Eftersom jag hade låga vita blodkroppar, så fick jag ta penicillin så att inte infektionen skulle utveckla sig till lunginflammation eller något sånt.

Förutom feber-grejen så känner jag mig oförskämt bra. Ont i ryggen, bröstkorgen och nacken förstås, men inte på långa vägar som förra cellgifts-omgången.

Håll tummarna för bra blodvärde imorgon!

Kram på er! A-K

Penicillin

Tavenic i sju dagar och så ska jag ta blodprov i början på nästa vecka, så att värdena är okej.

Lagom ont i kroppen. Inte det jävligaste alltså.

Kram på er! A-K

Så var det min tur....

Feber och ont i örat! Jag har ringt in till onkologen och väntar på att doktorn ska ringa.

Kanske får jag penicillin - kanske inte, men det är väl bäst att ringa experterna, va?

Jag skriver sen när jag vet mer....

Kram på er! A-K