Det har varit en lång väntan. Den värsta väntan har jag nog kvar; är nog mellan tisdag och onsdag - innan jag får besked.
Jag har läst, läst och läst om cancer, återfall, spridning, behandlingar, peruker, blodprov och fan å hans moster. Jag är inte lika kunskapstörstande som jag var i början (i början, herregud - jag fick reda på att jag har cancer för mindre än en månad sedan, men det känns som år!).
Jag är inne i en bubbla för närvarande. Den bubblan behöver jag för att stå ut, för att orka gå upp på morgonen och för att orka med vardagen.
I bubblan är allt som vanligt. Jag ignorerar helt mitt vänstra bröst och tänker på annat när jag duschar och vidrör det. Bröstet och de svullna lymfkörtlarna i armhålan känns inte som mina. De är främmande, äckliga och invaderade av fienden. "Syns de inte - finns de inte".
Det är en enorm press att gå runt med cancer i kroppen och veta att den får härja fritt i kroppen utan att något görs för att stoppa den.
Tiden när allt ska analyseras, röntgas, kännas på och ta prover är en tid som är psykiskt ohälsosam. En väninna sa att man skulle vilja bli nedfrusen och sen vakna när allt var färdiganalyserat och det känner jag också.
Mina barn räddar mig från att läggas in på psyket. Med dem runt omkring mig hinner jag inte tänka så mycket. Det är sång, dans, lek och skratt såväl som gråt, skrik och vägran; vardag helt enkelt och jag älskar det!
Här och nu
1 år sedan
Citerar en kunnig mans frågelådda;
SvaraRaderaFråga;
"JAG UNDRAR, OM MAN HADE CANCER I 5 ST LYMFKÖRTLAR I SAMMA ARMHÅLA DÄR MAN HADE CANCER I BRÖSTET HAR MAN DÅ EN SPRIDD CANCER?"
Svar;
"Hej!
Nej, Du har vad vi kallar lokaliserad och tidig bröstcancer. Kirurgin kan i sig vara botande. Efterbehandling syftar till att minimera risken för återfall."
Ta vara på alla ljusglimtar!
Kram Sis
Tack Sis. Det var en bra ljusglimt! Kram
SvaraRaderaOj så jag känner igen mig. Fick ductal bröstcancer för några år sedan. Inte spridd till lymfkörtlar men tumören var aggressiv och i mitt tycke jättestor (nästan 3 cm). Jag äter hormonmedicin fortfarande och mår bra....men det tog tid att komma så här långt. Sorgen och bearbetning av alla känslor tar lååång tid...kommer aldrig mer att bli densamma som jag var förr...på gott och ont, men känner mig stark som en oxe idag, lite mer ödmjuk inför allt levande, tar ingenting för givet. Jag vet att den kan ligga och lura och komma igen med dunder och brak men det konstiga är att det går att leva med denna rädsla. Är klar med min bearbetning och känner mig faktiskt inte rädd för att dö. Det får bli som det blir...kan ju inte påverka utgången själv. Sen OM den faktiskt kommer att poppa upp igen vet jag ju inte hur min reaktion blir men just nu kan jag njuta av livet fullt ut.
SvaraRaderaJag känner igen din jädraranamma och galghumorn. Det var den som hjälpte till att hålla mig uppe psykiskt i början.
För min del kom den stora sorgen och ynkligheten över mig när behandlingen var över. Bered dig på mycket sorg och många tårar då vännen.För mig tog det ett par år innan tårarna innanför ögonlocken försvann. Tillåt dig att vara liten och hjälplös...du FÅR vara det. Det hör till en livskris som ju cancer är
Jag tänker på dig och önskar av hela hjärtat att allt går bra.
Styrkekramar från Eline