Idag fick jag reda på att en kompis till en kompis dog i cancer för en vecka sedan.
Hon var i min ålder och hade två barn som är 2 och 5 år.
Hon hade blivit friskförklarad efter att ha haft livmoderhalscancer och sedan fått återfall.
Jag blev så ledsen när jag fick reda på det - för hennes skull, men också för min.
Det hela blir så verkligt och jag inser att även om jag kan bli frisk från cancerinvaderingen, så är det inget som säger att det inte kommer tillbaka med förnyad styrka om ett, två eller fem år!
En sorg över att mitt bekymmerslösa liv är över.
Kommer jag att leva på helspänn nu efter att mina behandlingar är över och få ångest över varenda röntgen och blodprov? Hur länge kommer jag att leva? Kommer cancerhelvetet tillbaka??
Kommer jag att behöva återanvända de där tänkta blåa paketen i den tänkta garderoben för att stuva undan de mörka tankarna framöver??
Jag får ångest över den här tjejen och undrar hur hon har förberett sina barn på att hon kommer att dö.
Livets jävlighet.
Kram på er! A-K
Här och nu
1 år sedan
Hej A-K ! Ang din undran om hur tjejen förberedde sina barn...Jag läste i ngn blogg (Vimmelmammans eller Sabinas kamp )om att de läser en bok för barnen som handlar om döden. Man kan man ha samtal med BUP och kurator på onkologen med barnen om hur det kan kännas att ha en förälder som kämpar för att bli frisk från en allvarlig sjukdom, sorg, oro och att kastas mellan hopp och förtvivlan och hopp igen. Kram från Lilla Jag!!
SvaraRaderaFörstår dig precis...
SvaraRaderaTror vi måste lära oss att leva i nuet. Att vara lyckliga här och nu. Vad som helst kan ju hända "imorgon" och inte hjälper det att oroa sig över det. Då förstör man ju dagen som är just nu, menar jag.
Det är inte lätt, särskilt inte mitt under en cytobehandling, men försöka kan man ju alltid! Det blir lättare allt eftersom.
Stora varma kramar/Malin
Var sak har sin plats, vännen. Och sin tid. Visst kan vi ägna resten av livet åt att räkna dagarna i väntan på återfallet. Fast nog mår vi bättre av att i stället räkna sjukdomsfria dagar! Att leva här och nu. Det är det som räknas. Vem vet, kanske blir vi överkörda på gatan i morgon.
SvaraRaderaSå lägg nu all kraft på att förbli sjukdomsfri! Stor kram Ingela
Hoppsan vad jag började fundera efter att ha läst ditt inlägg... skrivit en del... kraaam
SvaraRadera