JAG LEVER!

När cancer-skit-resan startade var jag på internet hela dagarna och sökte information som en galning. De flesta bloggar jag hittade slutade med att någon anhörig hade skrivit att personen tyvärr hade avlidit eller så slutade de tvärt bara.

Därför vill jag nu skriva en uppdatering till alla er som är mitt uppe i eller nyss börjat cancer-skit-resan! JAG LEVER!

Nu har jag fått gjort ett bröstlyft av det riktiga bröstet, så att det ska matcha det nya konstgjorda.
Det blev jättebra och jag är supernöjd!

Efter sommaren ska jag få bröstvårtan delad, så att jag får bröstvårtor på båda brösten. Och vårtgården ska tatueras. Sen, pust, är jag färdig! Det har varit en superlång process, men det är det värt!

I förra veckan blev jag kallad till 5-årskontroll - ett år för tidigt. Det är bara fyra år sedan, men jag tänker låtsas som ingenting och göra en koll. Oron har inte släppt...och släpper nog inte heller.

Så till alla er, som är nedtryckta i skorna av ångest, oro och jävlighet... JAG LEVER! Kämpa på!

Stor kram

Två bröst! (2!!!!)

Jag har opererats. Operationen tog 5 timmar och sen låg jag på uppvaket i ytterligare 6 timmar!

När jag vaknade upp, så ångrade jag mig direkt! Det gjorde så jävla ont! Jag ångrade mig sen i omgångar hela tiden det första dygnet. Ångern byttes ut mot glädje ungefär samtidigt som de sprutade in morfinet i min fot. Sen byttes glädjen mot ångern igen och sen kom morfinet..och sådär höll det på.

Det första dygnet väcktes jag varje timme för att de skulle kolla blodflödet i bröstet med en ultraljudsmojäng. Det hördes ungefär som när man lyssnade på bebishjärta när man var gravid.
Lite jobbigt att bli väckt varje timme, men redan nästa dygn blev det varannan och till slut behövdes det inte. Skönt.

Varje dag kom det in en sköterska och satte en spruta med blodförtunnande i mitt lår! Saftiga blåmärken blev det, men bättre det än blodproppar!

Dränagslangarna som jag hade från vardera höft gjorde ap-ont att ta bort! De låg omlott och sköterskan fick dra ut slangarna i omgångar samtidigt som jag försökte att andas djupt.

Dränaget från bröstet gjorde inte alls ont. Det kan i och för sig bero på att jag inte alls har någon känsel där..., men det får jag ha osagt.

Känseln ja.. Jag har ingen i bröstet och ingen på hela magen. Kanske kommer det tillbaka och kanske inte. Vi får väl se, men jag är ju rätt van. Jag har ju ingen känsel i överarmen heller sedan tidigare.

Jag har stygn runt hela naveln också. De har tydligen flyttat på den! Iuuuuwwwhh.

Jag låg på sjukhus mån-fre och sen kom jag hem, något halt och lytt. Magen är värst. Stygnen går från höftben till höftben och utan gördeln så känns det som om stygnen ska poppa upp ett efter ett om man andas för djupt.

Gördeln ska jag ha dygnet runt den första månaden och sedan "bara" dagtid i ytterligare två månader.
Drygt, men det känns att jag måste ha den.

Bröstet gör inte alls ont. Det är lite svullet fortfarande och en aning hårt längst upp. Fettnekros, tyckte jag att min plastikkirurg sade... Det betyder i allafall att fettet dör och blir hårt för att sedan brytas ner av kroppen.

Det låter inte bra, säger ni... och nä, det är det ju inte heller. Fast om det bara är lite så gör det inte så mycket. Tydligen helt normalt och inget att oroa sig, tyckte doktorn och då tycker jag likadant.

Bröstet ja... Oj, det blev jättebra! Redan nu - fast det är utan brösvårta och omgärdas av kirurgtejp.
Jättefint! Det ser ut som ett bröst. Faktiskt.

Om två månader ska jag på återbesök och vi ska då bestämma vad som ska justeras och göras med det nya bröstet och det gamla. Det gamla ska lyftas, påpekade min plastikkirurg något oartigt för mig, men jag kan bara hålla med. Om jag får bestämma så skulle skinnpåsen även behöva fyllas med något..., men vi får väl se vad det blir av det.

Jag är nöjd - som det är nu. Två bröst!!!! Overkligt!

Kram A-K

Jogga får jag göra sen

För någon dag sedan fick jag en kallelse till CT-röntgen Buk i slutet av augusti. Äntligen!
Då kan jag ju lite försiktigt hoppas på en bröstrekonstruktion i början av oktober!

CT:n gör de ju för att se att jag inte har någon spridning av den cancern, som SKA vara borta! Punkt. (Ta i trä!)

Naturligtvis kommer den här kallelsen även med en dos ångest. "Tänk om" stoppar jag in i en blå låda och kastar längst in i garderoben. Istället tänker jag bara rosa och hoppas på en perfekt och felfri röntgen och operation!

Jag har även gått igenom en mammografi som såg bra ut. Cystan hade ökat i storlek, men är 100% ofarlig! Skönt!

Många gånger har jag ångrat att jag inte stod på mig och opererade bort det andra bröstet också. Det finns så mycket ångest och ängslan i att känna igenom och undras över alla körtlar och skit, som dyker upp titt som tätt.

Och dessutom, ett bröst eller inget bröst - kan ju kvitta. Det är ju två man vill ha.

Hur som helst, så börjar det närma sig - och magen är härligt rund och trind, till förmån för mitt framtida bröst.

Jogga får jag göra sen.

A-K

Bröstrekonstruktion - i början på oktober!

Nu fick jag ett preliminärt besked om att rekonstruktionen ska bli i början på oktober.

Jag kan inte riktigt ropa hej än, eftersom jag ju vet att det kan ändras igen... MEN, det är skönt att ha något att gå efter.

Jag kommer att genomgå en mammografi-undersökning om tre månader och då ska man kolla cystorna igen. Tills dess strutsar jag och låtsas som ingenting. Vad hinner hända på tre månader liksom?
Sist hade jag ju haft min tumör i ca tio år, trodde onkologen! TIO ÅR!! Så tre månader...liksom. ;-)

Fast jag kan ju tillägga att jag känner igenom bröstet ofta, ofta! Och dessutom kollar jag noga så att inte bröstvårtan är indragen. Det visste jag ju inte innan...att det var ett tecken liksom.

Läste om att bröstcancern hade ökat i Skåne och var 20% mer här än genomsnittet... Varför?

"Enligt cancerregistret har Region Skåne ett särdeles högt antal nya bröstcancerfall per invånare och år, 20 procent över riksgenomsnittet. Mellan 2009 och 2010 ökade antalet bröstcancerfall i Skåne med 18 procent. " TV4-nyheterna
Det får mig ju att fundera över anledningen....

Annars fläskar jag mest på. Jag har gått upp i vikt och försöker stå emot att börja jogga igen... Jag måste ju ha fläskmage till rekonstruktionen. Det är tufft. Jag gillar inte att vara fläskig.

A-K

Jaha - vad är en bal på slottet?

Ringde plastikkirurgen för att förhöra mig om min påstådda bröstrekonstruktion till våren....

"Mjäe, du är inplanerad till hösten. Vi har ändrat om lite och numera utför vi bara EN sån stor operation i veckan. Därför har vi flyttat fram tiderna" säger sköterskan jag pratar med och jag får för mig att hon står och gäspar lite.

"Tidigast i mitten av oktober" gäspar hon vidare och säkert tar hon en tugga av ett päron, lite nonchalant sådär.

Inte otrevlig alls; tvärtom, men inte alls i närheten av min värld. Den värld som kretsar runt och fokuserar enbart på denna stoooora sol som i folkmun kallas för "Bröstrekonstruktion".

Så, jaha ja - 7 månader till! Grrrrrrr!

Men, jag har ju lite att pyssla med innan - jag måste ju ta kontakt med onkologen och begära ett prov på cystorna. Såklart. Grrrr igen!

Det är svårt att tänka på annat, om nätterna; annat än ondskefylla vätskeblåsor sprängfyllda av illvilliga cancerceller. Och jag vet att jag måste veta också. Det hjälper inte att de vet.

A-K

Cysta och papillom

Var på mammografi och ultraljud i måndags och där hade jag en liten nära-döden-upplevelse.

Där på skärmen, bland hälsosamma, sunda gråa trådar och kullar, dök plötsligt en oval form upp med vit ram och med svart innehåll! *PANIK*

Cystor, sade ultraljudsläkaren och nämnde även ett papillom (?) i förbifarten... (jag såg en oval form, men han såg tydligen mer....)

Googlande jag, satte genast igång med att söka efter information på nätet; "vätskefyllda blåsor som oftast är godartade" och "ohämmad celltillväxt". Det lugnade ju inte mig nämnvärt, men efter telefonsamtal till läkare nu på förmiddagen så känns det bättre.

"Du känner om cystorna växer; det gör ont och ömmar", "inget ovanligt" och "Papillom är helt ofarligt" och "Vi följer upp det med mammografi nästa år", "Det behövs inget prov".

Jaaaa, jag vet - det är ändå svårt att släppa det, men jag tycker att de borde veta, va?

Fortfarande ingen tid för rekonstruktion.... Grrrrrr..

A-K

Sånt här gör mig glad!

Fina Arazoo Nouri har bestämt sig för att starta en insamling genom cancerfonden till förmån för bröstcancer och vill nu att jag länkar till detta på min blogg! Såklart!

http://www.cancerfonden.se/sv/Stod-oss/Insamlingar/?collection=5865

In och skänk pengar nu då!

Kram till er och till Arazoo

A-K

Trippelnegativ bröstcancer

Om man googlar på trippelnegativ bröstcancer, så är det ganska nedslående information man hittar.

Det är en dyster statistik att läsa, där man inte kan förlita sig på någon annan behandling än just cytostatika och strålning.
Ingen mirakelmedicin att äta i fem år framöver, som ska minska ner risken för återfall. Bara att hålla tummarna, alltså.

Till våren ska jag få göra en bröstrekonstruktion. Jag har varit iväg och pratat med en plastikkirurg och de tänker ta fett, vävnad och blodkärl från magen för att bygga upp ett bröst av.

Helt fantastiskt!

Livet går vidare. Till jul är det 3 år sedan jag fick cancerbeskedet, men min magiska tre-årsgräns passeras inte förrän i maj nästa år.
Tre år efter masektomin - då är risken i det närmaste minimal för att jag ska få återfall.

Kan jag slappna av då? Troligen inte. Om jag skulle sökt för alla krämpor och symptom som jag tycker mig ha i tid och otid, så hade jag fått tälta i receptionen på onkologen.

Om jag får ont i huvudet - så tänker jag hjärnmetastaser.
Om det gör ont i magen, så tänker jag levermetastaser.
Blir jag andfådd eller hostar, så tänker jag lungmetastaser.
Har jag ont i ryggen eller benen, så är det naturligtvis skelettmetastaser jag tänker på.

Snart tre år efter beskedet, så är det fortfarande cancer som upptar mycket av min tankeverksamhet.

Nu är jag så nära. Jag ser målsnöret nästan....

Innan bröstrekonstruktionen ska jag göra en CT-röntgen och mammografi. Jag får ångest bara av tanken.

Allt rörs upp igen och kanske är det för att jag har den här operationen framför mig, kanske är det för att jag har den här magiska treårs-gränsen framför mig, men jag mår sådär just nu. Psykiskt.

Jag är fortfarande alldeles paralyserat vettskrämd. Jävla skitsjukdom.

Det här med tänderna...

... efter cytostatika är väl sådär, va?

Jag åkte iväg till tandläkaren för att laga ett hål. Min vanliga tandläkare hade fullt, så jag fick en annan.

När jag kom in satt hon och studerade mina röntgenbilder och vände sig sedan om till mig och sa:
- Jaha, jag ser att du har en del början till hål också... Har ni diskuterat vad du ska göra för att undvika dem?
- Ja, jag ska skölja med fluor, sade jag.
- Ja och så kan du ju bli bättre på att borsta tänderna, sade hon med ett överlägset flin. Har ni pratat om orsaken till att du har de här kariesangreppen? Du kanske får vara noggrannare när du borstar tänderna?
- Jag vet orsaken, sade jag och blinkade bort tårarna. Jag har genomgått cytostatikabehandlingar och slemhinnorna blir torrare då. Läkarna sa att jag kan få problem med karies....

Hon hostade till och blev röd om kinderna.
- Cytostatika? Det står inte i din journal...
Ja, cytostatika gör ju att karies får bättre fäste i munnen och där har vi ju orsaken.

Sedan bad hon om ursäkt och berömde min goda tandhygien när hon tittade mig i munnen.
Jag ryckte på axlarna och sa att det inte gjorde något. Och det gjorde det inte...då.

När jag körde hem från tandläkaren, grät jag.

Ja, jag har haft en jobbig dag och det var säkert droppen som fick bägaren att rinna över när hon fällde sina okänsliga kommentarer, men jag tycker ändå att det var onödigt.

Speciellt idag och till mig.

Har man inte haft nog med skit, kan jag tänka ibland. Idag är en sådan dag när jag öm i käken, sitter och tycker synd om mig själv.

- Oj, vad din livmodertapp är känslig, sade gynekologen när hon skulle knipsa av ett cellprov imorse och det började blöda.

Cytostatika gör ju att slemhinnorna blir torra, sade hon förklarande.

Ja, det har gått ett bra tag sedan jag var sjuk men fortfarande blir jag påmind om skiten.

Det går inte att lägga den här skiten bakom sig!

Inflammation i axeln!

Röntgen-svaren var bra! Blodproven var bra!

En simpel, vanlig och helt normal inflammation i axeln!

Tydligen är min axel försvagad pga cytostatika och strålning och jag har lättare att dra på mig inflammationer och överansträngningar!

Helt härligt normal alltså!

Lycka!

Röntgen idag

Idag har jag varit "i röret", dvs på CT-röntgen!

Innan dess fick jag blanda till mig en kontrastdrink på en liter vatten och två provrör genomskinligt, sockersött bjafs.

Denna liter skulle jag sedan dricka på 1,5 timme, vilket låter som om man har god tid på sig, men ack nej! En minut innan jag skulle in till röntgen, svalde jag det sista och det var med full blåsa, trots toa-besök tusen gånger, och kräksmak i munnen som jag stegade in i röntgen-rummet.

Nu får jag vänta tills på torsdag innan jag får besked på röntgen och blodprov! Hemsk väntan!

Tänk på mig då - torsdag kl 10.00 - och håll tummarna för att det är ett inflammerat muskelfäste eller nåt annat "normalt" som inte har ett dugg med skitsjukdomen att göra!

Kram

Svullet revben på vänster sida!

Jo, jag har vetat om att jag skulle få ångest så fort något dök upp som inte skulle vara där... och för fyra veckor sedan kände jag att mitt vänstra översta revben - precis under nyckelbenet - var svullet och utbuktande!

Jag har sedan dess stuckit huvudet i sanden i tron om att svullnaden skulle gå ner, men icke. Dessutom gjorde min axel ont och jag var även öm på skuldran på samma sida. Den opererade sidan.

Så i måndags tog jag mod till mig och ringde in till onkologen *ångest* och berättade om min situation.

Innan dess sökte jag naturligtvis på nätet och läsningen där var ju inte sådär jätterolig.... Min största fasa var såklart att skitsjukdomen hade kommit tillbaka....

Som tur var fick jag en återbudstid och fick komma dit idag på förmiddagen. Jag träffade en helt underbar läkare som tog mig på allvar och gjorde en jättegrundlig undersökning där hon lyssnade på lungorna, tog blodtryck, lyssnade på hjärtat, kände igenom det andra bröstet och armhålorna, kände på ärret och tryckte mig på magen.

Hon tyckte att det kunde vara ett muskelfäste med tillhörande muskler som hade svullnat upp och lugnade mig med att mina symptom inte var några som hon kopplade till ett återfall.

Lungorna hördes bra och blodtrycket var perfekt - 120/65 om det säger er något....?

Men, för att vara på den säkra sidan skulle hon skicka en remiss till en skiktröntgen och så fick jag gå ner till provtagningen och lämna ett blodprov där de skulle ta en fullständig blodstatus.

Om ett par veckor ska jag röntgas och sedan dröjer det väl några dagar till innan jag får träffa doktorn och förhoppningsvis - peppar, peppar - få ett lugnande besked!

Däremot var jag jätteöm på högra sidan av magen när hon tryckte där... Det visste jag inte att jag var och när hon frågade om mensen, så kom jag ju på att jag faktiskt har haft en mellanblödning...

Och.... ibland blir jag illamående, men av någon anledning så kom jag inte mig för att nämna detta för doktorn. Jag vägrar.

Men, levern kändes normalstor - tack och lov - och mitt magonda kunde ju komma från att jag har gått och oroat mig.... Det finns ändå ett "tänk om" i bakhuvudet och jag gör mitt bästa för att trycka undan det.

Jag blir så hyper bara och om jag känner efter riktigt så har jag ju ont överallt!

Om några veckor vet jag - de ska röntga allt från halsen till bäckenet - så då vet jag.

Det känns bra. Jag tror på muskelfäste och oro. Allt annat är otänkbart.

Mammografi och ultraljud - ett år efter....

Jag ska gå på ultraljud och mammografi varje år nu och idag gjorde jag den första.

Det syntes ingenting - vare sig på mammografi eller ultraljud! Och jag andas ut. Kärleken och jag firade med köttbullsmacka och chokladboll!

I veckan ska jag ringa och ställa mig i kö till bröstrekonstruktion. Det ska bli så skönt att bli hel igen - man känner sig så handikappad med ett bröst....

Det är gott att leva!

A-K

Jag mår bra!

Det har gått en tid sedan jag sist skrev. Jag mår bra!

Jag har varit på lymfödem-kontroll och allt såg bra ut. Det verkar som om jag kommer att få tillbaka all rörelse i vänsterarmen. Det har lönat sig att jag har kämpat med övningar och tänjt ut armen.

Under den här tiden så har jag också varit lite nedstämd ett tag. Min bröstcancer-vän från Lydiagården, Petra, förlorade kampen mot cancern några dagar efter jul och hennes död satte igång en massa bearbetning hos mig.
Alla känslor har kommit ifatt och jag har funderat mycket - på livet, döden, glädje och sorg.

Men, som alltid när man grottar ner sig, så måste man till slut bestämma sig för hur man vill att livet ska vara framöver.

Jag har valt att leva full ut - att sörja alla som det inte går bra för, men hedra dem genom att LEVA!

Om något gott har kommit ur detta, så är det att jag tycker om mig själv mer. Jag är stolt över min kropp - trots alla fel och brister! Den har ju faktiskt klarat av en hel del!

Nu väntar jag på en remiss för mammografi av mitt befintliga bröst. Det känns skönt att få det kontrollerat.

Längre fram i tiden, så hoppas jag också på en bröstrekonstruktion. Jag känner mig lite handikappad som enbröstad, men jag har accepterat att det är så. Det betyder inte att jag inte saknar att ha ett vänsterbröst. Det gör jag - mycket.

Håret växer som attan! Det är just nu inne i en dryg utväxtperiod - med hår som ligger över öronen och virvlar som frestar mitt tålamod. MEN - det växer och över hela!

En del områden på min kropp har blivit av med hårväxten. Min vänstra armhåla är nästan helt utan och på vissa ställen växer det fläckvis!

Däremot så har mitt envisa hårstrå på hakan kommit tillbaka med full kraft och protesterar vilt när jag gång på gång rycker bort det!

Nu går jag vidare i livet!

Kram på er alla!
A-K

Lydiagården!

Jag är nyss hemkommen efter en helt underbar vecka på Lydiagården i Höör!

Jag och 14 andra kvinnor i varierande ålder har bott ihop, promenerat, ätit, pratat, ältat och skrattat tillsammans de här 5 dygnen.

15 kvinnor i olika åldrar, med olika yrken och helt skilda bakgrunder, men med bröstcancern gemensamt.

Det har varit en vecka med god mat, trevliga omgivningar och helt fantastiska föreläsningar.

Jag rekommenderar er alla, som får frågan att deltaga och som har tillfälle - ÅK!

Kram på er alla!

A-K

Om ångest och rädsla

Jag är ju färdigbehandlad; cytostatikad, opererad och strålad. Nu är jag ju frisk, men inte helt friskförklarad.

De närmaste tre åren är jag livrädd när jag får ont i ryggen, ont i magen, hostar eller har ont i huvudet.

Det är jobbigt och ibland känns det som om man lever med en tidsinställd bomb; när som helst kan cancerskiten komma igen och det är bara slumpen som avgör om man är på ena eller andra sidan - återfall eller inte.

Ibland kan man glömma av skiten och det kan gå flera timmar utan att jag ens tänker på cancer, men ibland dyker tankarna upp och då måste jag gå igenom allt som hänt mig - om och om igen.

Från cancerbeskedet, igenom ångesten och rädslan, igenom cellgiften, illamåendet, tröttheten, håret som ramlade av i stora tussar, operationen, det beiga - huden som blev beige och avsaknaden av ögonbryn och ögonfransar, smärtan i skelettet.

Kvällen innan beskedet från röntgen, som skulle bestämma min framtid - kronisk cancer eller chansen att bli frisk, bröt jag ihop i duschen.

Då gick det upp för mig, på riktigt, att jag faktiskt kunde dö och vara tvungen att lämna mina barn.

Sorgen över att jag kanske inte skulle få uppleva mina söners nästa födelsedagar.

Sorgen över allt jag inte hunnit göra.

Sorgen över att mitt liv skulle sluta sådär; att dö i cancer.

Ångesten. Rädslan. Paniken. Förnekandet. Vägrandet.

Jag satt, på filmvis, på golvet i duschen - med vattnet strilandes över mig - och släppte ut all gråt, ångest och rädsla.

Sambons armar runt mig. Hans blöta tröja. Vattnet och tårarna.

Det är en betydelsefull scen av mitt liv, som förändrade mig totalt.

På min anslagstavla i köket hänger ett "rosa band". Det är ju tack vare forskningen som jag sitter här idag! Utan forskningen hade allt varit över.

Kram på er!

Hjälmhår med toning!

Till Marie och till alla er andra som har undrat hur det går för mitt hår!

Det växer som ogräs och just nu är jag, som sagt,

i hjälmfasen!

(Jag har t o m varit hos frissan och putsat till det lite vid öronen och tonat!)

Den uppmärksamme ser att jag har fått virvlar lite varstans på hela huvudet.

På morgonen för jag numera ett stolt krig med gelé och kam som enda vapen. Ibland vinner jag och ibland går jag ut som Stig-Helmer med tofsar på en bit och tuppkam på en annan.

Hjälmhår med toning, alltså!

Det kunde jag inte tro för några månader sedan!

Kram till er!

Ibland undrar jag.....

vem ni är som läser min blogg......

Ibland blir jag nyfiken på hur många ni är....

Inga cancergener här, inte!

Bra besked - inga mutationer alls!

Det verkar som om jag har haft en jäkla otur bara som fått bröstcancer - såhär pass ung!

Jag kommer att genomgå mammografi och ultraljud varje år för att undersöka så att inte cancerskiten sätter sig i det andra bröstet - jag har 20% risk att få det i andra bröstet, nämligen.

Doktorn undersökte mig idag också och kände på nyckelben, bröst, ärret och under armhålorna och det såg bra ut! Skönt!

Sen lyssnade han på lungor, kände på magen och tog blodtryck - allt medan han visslade.

Det känns bra! Nu väntar mammografi och ultraljud i december, men jag har fått VARDAG!

Inga fler operationer! Det är en bra dag idag! En "inga-cancergener-dag"!

Kram på er! A-K

Plötsligt händer det!

Ja, jag trodde väl aldrig att jag någon gång skulle gråta av lycka när mensen kom, men johodå!

Imorse dansade jag och sjöng och ringde och väckte mamma för att berätta den stora nyheten!

När jag tittade mig i spegeln så såg jag att jag hade tårar i ögonen!

Jag vet inte, men plötsligt så blir det så stort! Cancer! Cytostatika! Strålning! Inget bröst! Hård armhåla utan känsel! Ingen mens! Inget hår! MEN, så plötsligt.....plötsligt händer det!

Håret växer - och äggstockarna klarade sig! Lycka!

Härliga mens - härliga liv!

Kram på er!