Det har gått en tid sedan jag sist skrev. Jag mår bra!
Jag har varit på lymfödem-kontroll och allt såg bra ut. Det verkar som om jag kommer att få tillbaka all rörelse i vänsterarmen. Det har lönat sig att jag har kämpat med övningar och tänjt ut armen.
Under den här tiden så har jag också varit lite nedstämd ett tag. Min bröstcancer-vän från Lydiagården, Petra, förlorade kampen mot cancern några dagar efter jul och hennes död satte igång en massa bearbetning hos mig.
Alla känslor har kommit ifatt och jag har funderat mycket - på livet, döden, glädje och sorg.
Men, som alltid när man grottar ner sig, så måste man till slut bestämma sig för hur man vill att livet ska vara framöver.
Jag har valt att leva full ut - att sörja alla som det inte går bra för, men hedra dem genom att LEVA!
Om något gott har kommit ur detta, så är det att jag tycker om mig själv mer. Jag är stolt över min kropp - trots alla fel och brister! Den har ju faktiskt klarat av en hel del!
Nu väntar jag på en remiss för mammografi av mitt befintliga bröst. Det känns skönt att få det kontrollerat.
Längre fram i tiden, så hoppas jag också på en bröstrekonstruktion. Jag känner mig lite handikappad som enbröstad, men jag har accepterat att det är så. Det betyder inte att jag inte saknar att ha ett vänsterbröst. Det gör jag - mycket.
Håret växer som attan! Det är just nu inne i en dryg utväxtperiod - med hår som ligger över öronen och virvlar som frestar mitt tålamod. MEN - det växer och över hela!
En del områden på min kropp har blivit av med hårväxten. Min vänstra armhåla är nästan helt utan och på vissa ställen växer det fläckvis!
Däremot så har mitt envisa hårstrå på hakan kommit tillbaka med full kraft och protesterar vilt när jag gång på gång rycker bort det!
Nu går jag vidare i livet!
Kram på er alla!
A-K
Här och nu
1 år sedan
Hej!!
SvaraRaderaVa glad jag blir att du skriver igen, ännu gladare att du mår bra. Jag följde också Petras blogg, blev nedstämd efteråt, men från nånstans fick nya krafter. Då bestämde jag mig för att nu fick det vara bra med allt som heter tråkigheter o nedstämdhet, så jag beställde tid hos en beteendevetare som ska hjälpa mig framöver tills jag känner mig starkare och mer positiv. Rädslan som vi drabbade har kommer nog aldrig helt försvinna tyvärr. Ha det jättebra!! Kram Lena!
Kul att höra ifrån dig. Jag kände också Petra, vi bor i samma stad och hennes bortgång har påverkat mig mycket. Mycket tankar, men som du säger, Det vi kan göra är att LEVA! Kram från Fia
SvaraRaderaKul att höra ifrån dig igen.. känner igen så mycket som du skriver. Jag är också lite deppig och just nu i en svårare fas. ser inte glädjeämnena för att som är jobbigt. Vet ju att det går över men det är en pestig period!
SvaraRaderaHåret ja,, jag rakar inte alls armhålorna så ofta som tidigare, det verkar mest vara fjun som kommer tillbaka ha ha. Och just det där strået på hakan är tillbaka envist och jävligt ha ha ha. På huvudet kommer det som attan, men det tar ju längre och längre tid för det att komma ut till respektabel längd, men det kommer.
jag känner oxå igen det du skriver, att när någon går bort så kommer allt upp till ytan igen, det blir jobbigt. Men livet går vidare och jag tror aldrig jag kommer att bli densamma igen. men jag är!
kram till dig
Skönt att höra att du mår bra, även om det är otroligt trist med Petra och andra som kampen är slut för. Vi har inget annat val än att leva vidare, vilket jag är tacksam för.
SvaraRaderaFörresten, jag har också ett envist hårstrå på hakan...
Kramar!
Härlig läsning!
SvaraRaderaKämpa på!
hej. jag går i nian och just nu håller jag och en kompis på att skriva om bröstcancer i skolan och jag ville bara fråga om det skulle vara möjligt att jag ringde och fråga några frågor? skulle verkligen uppskatta det :)
SvaraRaderaTack alla för hälsningarna!
SvaraRaderaLinda Shafik: Jag svarar gärna på frågor, men jag har valt att vara anonym med hänsyn till mina barn och min familj.
Vill du, så får du gärna ställa dina frågor här i kommentarsfältet, så ska jag svara på dem så gott jag kan.
Kram
jaha okej, men är det okej att alla ser frågorna och så eller skulle jag kunna skriva nån annan stans lite mer privat ?
SvaraRaderaLinda: Det är okej att "alla" ser. Skriv du, så svarar jag. Kram
SvaraRadera1.När du först fick reda på att du hade cancer, hur reagerade och kände du dig då?
SvaraRadera2.Hur fick du bröstcancer?
3.Vad för behandling fick du?
4.Hur reagerade din man och dina barn på det?
(om barnen är stora nog att förstå)
5.Hur reagerade din omgivning när de visst att du hade bröstcancer? vänner, arbetskamrater o.s.v.
6.Hur gick det med arbetslivet, och hur är det nu?
7.Är du rädd att dina barn ärver cancern?
8.Är du rätt att cancern kommer tillbaka?9.Berätta lite om hur ditt liv har påverkats sen du fick cancer.
10.Hur känner du dig nu när bröstcancern är borta?
11.Är det något du tycker andra bör veta som du vill lyfta fram?
du behöver inte svara på de frogor du tycker är för personliga. skulle uppskatta väldigt mycket om du svara idag/imorgon för arbetet måste vara inlämnat på onsdag. Kram Linda
1. Jag blev chockad. Jag trodde ju att det var en ofarlig bindvävsknuta.
SvaraRadera2. Om du menar hur jag upptäckte att jag hade bröstcancer, så märkte jag knutan i bröstet när jag duschade.
3. Jag fick 6 st cytostatika-behandlingar (cellgifter) och sen operation av hela bröstet och samtliga lymfknutor i armhålan och slutligen strålning mot bröstområdet, nyckelben och armhåla i 5 veckor.
4. Naturligtvis med chock och sorg. Cancer förknippar man ju med död. Vi har varit väldigt öppna mot våra barn och involverat dem från första början i sjukdomen.
5. Jag har haft förmånen att vara omgiven av en massa medkännande, varma och hjälpsamma människor och har fått ett stort stöd från samtliga. Många har hört av sig och frågat hur jag mår osv.
6. Jag blev sjukskriven direkt efter beskedet och har varit sjukskriven på heltid under hela min sjukdomsperiod. Jag gick tillbaka till jobbet efter nio månader - när jag var färdig med behandlingar - på 75% i tre månader. Sen började jag jobba 80% och är inte sjukskriven längre.
7. Jag har gjort en genutredning och fått beskedet att jag inte har någon av de "kända" generna. Däremot så kan det ju finnas gener som jag skickar vidare till mina barn som ökar på riskerna med bröstcancer som forskarna inte känner till, så ja - jag är lite orolig och kommer att göra de vaksamma över riskerna när de blir lite äldre.
8. Ja, jag är rädd att cancern ska komma tillbaka. Jag har tre år nu som jag har en ökad risk att få återfall och sen efter de tre åren, så är risken närmast obefintlig. Jag försöker att äta rätt, motionera och så håller jag tummarna för att jag ska vara frisk i många år framöver.
9. Jag är mer rädd om mig själv och alla runt omkring. Livet är skört och man ska verkligen uppskatta det man har i livet som betyder något, dvs familj och vänner. Jag stressar mindre och har verkligen lärt känna mig själv bättre; mina svagheter och framförallt min styrka. Jag är så grymt imponerad av min kropp och dess läkekraft och styrka - att alla brister på den, inte spelar så stor roll längre.
10. Jag mår bra. Jag kan fortfarande få lite svackor där jag funderar över liv och död. Speciellt när man läser om de med samma cancerform som det inte går så bra för. Jag är nog mer lycklig nu och det känns som om jag har fått en andra chans och den ska jag förvalta väl.
11. Att bröstcancer kan drabba även de yngre. När jag fick mitt besked, så var jag 33 år och onkologen trodde att jag haft cancern i tio år. Jag har ingen bröstcancer i släkten och hade alltså ingen förhöjd risk att drabbas. Mammografi blir man kallad till när man är 40 år, men börja att kolla igenom era bröst redan i 20-årsåldern. Tänk inte - "Det händer inte mig!"
Det hände ju faktiskt mig...., eller hur?
Lycka till med arbetet! Kram
jag är väldigt tacksam att du svarade på mina frågor och det kommer komma till stor hjälp. Det är viktigt att många känner till hur bröstcancer påverkar kvinnor och deras omgivning.
SvaraRaderaHoppas att du förblir frisk för evigt. Kram
Hej!
SvaraRaderaSommaren 1989 var jag 33 år med ett barn på 2,5 och förhoppningar om att göra barn nr 2 under semestern. Istället upptäckte jag en knöl i bröstet som visade sig vara cancer. Som tur var inte jättestor, och som tur var så hade den inte spritt sig. Partiell bröstoperation höger bröst, reduktion på vänster och strålning. Jag kände mig 20-år äldre och den hösten var tung. Jag räknade kallt med att bara leva i tio år till. Så kände jag i många år. Men allt gick bra och nu är jag 54, 21 år frisk alltså. Då, när allt hände hade jag kunnat ge mycket för att höra en historia som min......
Härligt att höra en solskenshistoria som din! Tack för att du delar med dig - vi behöver alla höra fler bröstcancerberättelser som slutar lyckligt! Jag är så glad för din skull! Tack!
SvaraRadera