Det finns nog liv i mina äggstockar....

Den senaste veckan har jag haft lite misstänkt mensvärk. Lite ont i ryggen och lite ont i magen, men än har det inte hänt något....

Vi får väl se, men att vara i klimakteriet är inte så "axelryckigt" som man skulle kunna tro.
Det är helt jävla jobbigt! Både humörmässigt, svettningsmässigt och slemhinnemässigt....

Ärret efter mitt bortopererade cancerinvaderade bröst har läkt jättebra och om ett ärr kan vara fint och slätt, så är mitt det.

Jag har fortfarande ingen känsel i armhålan och på underarmen, men känseln på ärret har delvis kommit tillbaka! Alltid något!

Strålningen har dessutom hämmat tillväxten av armhålehår i den strålade armhålan och det är ju ingenting som man surar över precis!

Allt hår växer som tusan (förutom det ovan nämnda armhålehåret, som sagt....) och till och med det sabla hårstrået som växer i mitt ärr under hakan (som jag tillskansade mig när syrran tvingade mig att vara häst och hoppa över ett hinder, som i verkliga livet var en liten trälist, som när jag "The clumsy horse" skulle skutta över det, bröts i två vassa delar som beslöt sig för att borra in sig i ovan nämnda underhaka!) är tillbaka med full styrka!

Jag jobbar 75% och är helt slutkörd när jag kommer hem vid kvart i tre-snåret. Med facit i hand skulle jag naturligtvis börjat lite lugnare, men nu, för mig, är det bara rakt fram som gäller! Någon gång längre fram ska väl tröttheten ge med sig, eller?

Stelheten håller i sig och fingrarna gör ont på morgnarna innan jag har mjukat upp dem. Jag har börjat sticka och märker att det hjälper lite mot smärtan.

Jag har haft huvudvärk lite från och till - och naturligtvis ligger en hel hög med ångestfyllda blåa paket i den tänkta garderoben, men jag har beslutat mig för att låtsas som ingenting.

Fortfarande inget svar från gen-testet!

Kram till er alla därute!

Jag har förlorat motivationen och det skrivna ordet.

Så har den då kommit till mig; den där punkten där man känner att...nä, nu har jag faktiskt inte mer att säga om den här perioden av mitt liv.

Jag har inget mer att skriva, inga fler ord om cancerinvaderingen och just nu, så sätter jag punkt.

Jag återkommer när jag har lite mer att skriva om, när gentestet är färdigt, när jag har varit på Lydiagården och när/om jag blir bröstopererad.

Jag har börjat jobba idag. Det känns skönt. Det känns vardag - och jag älskar det!

Tills sen - ha det gott!

Kram A-K

Nu kommer alla känslorna på en och samma gång....

Det har nu gått en vecka sedan strålningsmuck och jag har fått lite problem med strålningsområdet.

Det är rött, kliar och ärret är svullet. Man ser väldigt tydligt var strålningsområdet är och innanför det kliar det och är ilsket rött.

Jag smörjer in mig med kortisonkräm och vanlig mjukgörande kräm utan parfym. Förhoppningsvis blir det snart bättre.

Dessvärre så kan jag inte i nuläget ha på en "klister-protes". Jag antar att jag får vänta med den ett tag.

Jag har blivit remitterad till Lydia-gården. "En återhämtning för själen" säger min senaste onk.läkare.

Där kan jag tydligen gå långa promenader, vila, måla och lyssna på föreläsare och roligast av allt; prata med andra i min situation! Jag ser fram emot detta jättemycket!

Och visst, det är som de säger..... Plötsligt så kommer alla känslorna på en och samma gång, för att citera Per Gessle....

Det här är ju inget man går igenom med en axelryckning....

Kram på er! A-K

Strålningsmuck!

Jag pustar ut - nu är behandlingarna över! STRÅLNINGSMUCK!

Nu återstår det "bara" återbesöken var tredje månad - ångest!

Men återbesöken ska jag inte tänka på idag!

16 dec - 4 aug

Massor av dagar, veckor och månader som jag har fått cellgifter, tagit blodprov, röntgats och strålats - nu är jag klar!

Den 1 september går jag tillbaka till jobbet! Jag ska börja på 75% och det ska bli sååååå härligt!

Innan dess ska Kärleken och jag ta med våra söner till Cypern en vecka. Där ska vi fira att vi har stått ut, att det har gått bra (ta i trä!) och att vi fortfarande har varandra!

Kram på er! A-K

Min strålningsfamilj

Det är märkligt, det där. Hur man så fort finner sig i situationer och skapar vanor och ritualer.

I väntrummet på strålningen, t ex.
I snart fem veckor har jag träffat samma personer varje morgon och sett hur vi har anpassat oss till varandra.

Precis där väntrummet börjar sitter en kvinna i min ålder. Hon har lite mindre hår än vad jag har, är lite mer kortisonsvullen i ansiktet och ser lite tröttare ut.
Varje morgon lägger hon sin väska på första bänken, går bort till kaffeautomaten och trycker på svart kaffe-knappen.
När hon går tillbaka mot bänken med sitt kaffe, tittar hon upp och möter oss andra med blicken och nickar halvleende som hälsning.

Rygg i rygg med kvinnan, sitter en invandrarfamilj. Mamman är i min ålder, har burka och ser orolig och uppkörd ut, pappan har en sån där mustig mustasch och ser lite barsk ut. De har två söner, en lite äldre och en yngre som är patient. Den lille killen har svart lapp för ögat och studsar runt till synes helt oberörd av ögonlappens allvar.

Två bänkar längre fram sitter ett äldre par. De brukar ta bussen till sjukhuset och får bråttom iväg när kvinnan är färdigstrålad.
Mannen är vithårig med en massa stänk av silver, har glasögon över ett par pliriga snälla ögon, och brukar studera mig i smyg när jag sitter och läser om Malin Berghagen i Se och Hör.
Kvinnan är i sjuttioårsåldern, har sjal för huvudet och stora mormorsglasögon. Hon är rätt så tunn i kroppen och brukar le och nicka till mig som hälsning på morgonen.

Mitt emot det rara äldre paret brukar jag sätta mig. Jag nappar åt mig en Se och Hör, Allers eller Hemmets Journal i förbifarten innan jag sätter mig. Dessförinnan har jag nickat till alla mina strålningskollegor.

När jag satt mig ner så kommer personalen nedrullandes med en sjuksäng med en man i sextioårsåldern. De ställer sängen på långsidan vid dörren. Jag undrar alltid hur det är med den mannen. Han ser så sjuk och trött ut, men hans nakna tår brukar röra sig, som min farmors gjorde när hon satt och såg på teve - lite trivsamt och nöjt liksom.

Ungefär vid den tidpunkten brukar en äldre man med en lapp som näsa bli inkallad för strålning. Han har alltså ingen näsa utan bara en vit kompress.

Vi är som en bisarr familj, på nåt sätt.

Igår när jag blivit färdigbehandlad gick jag förbi undersökningsrummen och ut från ett sådant rum kommer min äldre rara tant - hon med sjalen och de stora runda brillorna.

Jag skulle precis nicka igenkännande till henne när jag ser att hon var alldeles rödgråten. Hennes skakiga hand höll en vit näsduk och torkade bort tårarna under glasögonen. Hon mötte inte min blick utan fortsatte förbi mig, snyftandes och torkandes.

Mitt leende fastnade och jag gick ut på parkeringen med en klump i halsen.

Jag sitter i dödens väntrum emellanåt.

Kram A-K

4 strålningar kvar!

21 gjorda strålningar och det enda som syns är att jag har blivit lite solbränd på icke-bröstet och under armhålan.

Nu tyckte dock sköterskan att det var dags för mig att hämta ut min kortisonkräm på apoteket, så det får jag väl göra imorgon.

Håret växer fortfarande och om ca sex veckor ska jag klippa mig! Och nej, det har inte växt SÅ mycket, men bara för att jag har det på utväxt så behöver jag ju inte se ut som ett ras..... Så tänkte jag i allafall....

Om jag ska summera strålningen, så är det första jag tänker på att det är så drygt att ta sig till sjukhuset varenda vardag!

Jag får lite sura uppstötningar och kan känna mig lite illamående, men det är för att de strålar över matstrupen - så det är bara att svälja undan..... hihi.

Sen är jag, som jag skrev, lite röd och lite öm.

Det var liksom alla biverkningar som jag har råkat ut för - inte så dramatiskt, va?

Den 3:e augusti ska jag träffa strålningsdoktorn för samtal. Jag vet egentligen inte vad vi ska samtala om, men det får jag se.

Annars så väntar jag egentligen bara på mitt behandlingsslut-samtal med onkolog-doktorn. Där jag får reda på om jag är bärare till de här jäkla generna (tvi, tvi, tvi kattafan!), eller inte.

Efter det samtalet vet jag mer om hur vi/jag ska gå vidare. Om jag har någon av de här generna, så blir det väl operation av det andra bröstet och äggstockarna. Om inte, så ska jag väl "bara" på de här återbesöken med jämna mellanrum de närmaste 3 åren.

Kram på er! A-K

Om att inte förstå människans anatomi....

Lite lagom skakig (och trött....vi hade gäster igår och de gick vid ett på natten.... Fem timmar senare skulle jag upp.....och jag somnade inte förrän efter två timmar....) åkte jag iväg till strålningen imorse.

Det började inte så bra. Det hade varit strömavbrott och min strålningsmaskin var inte redo förrän ca 40 minuter senare....

Väl inne, så fick jag reda på att eftersom jag gjort hälften av strålningen (hurra! Viftar med flaggor och blåser i partytutor!) så skulle jag röntgas.

Det hade väl inte gjort så mycket om nu inte röntgenmojängen klöddade....och det gjorde den naturligtvis, så där låg jag blixtstilla med händerna ovanför huvudet i tio minuter extra.

För er som inte har strålats någon gång, så kan jag berätta att det inte är världens mest bekväma brits eller kroppställning heller för den delen.

När allt var färdigt, så bad jag en av sköterskorna känna på min "knöl". Hon kände också en "förhårdnad" och ville söka jourläkaren, så det gjorde hon och jag blev ännu mer skakig....

En timme senare körde jag därifrån betydligt mer lättad och glad! För det visade sig att jag inte vet ett knyst om människans anatomi och min "knöl" var i själva verket en del av bröstmuskeln!

Så det kan bli!

Kram på er! A-K