Nu kommer alla känslorna på en och samma gång....

Det har nu gått en vecka sedan strålningsmuck och jag har fått lite problem med strålningsområdet.

Det är rött, kliar och ärret är svullet. Man ser väldigt tydligt var strålningsområdet är och innanför det kliar det och är ilsket rött.

Jag smörjer in mig med kortisonkräm och vanlig mjukgörande kräm utan parfym. Förhoppningsvis blir det snart bättre.

Dessvärre så kan jag inte i nuläget ha på en "klister-protes". Jag antar att jag får vänta med den ett tag.

Jag har blivit remitterad till Lydia-gården. "En återhämtning för själen" säger min senaste onk.läkare.

Där kan jag tydligen gå långa promenader, vila, måla och lyssna på föreläsare och roligast av allt; prata med andra i min situation! Jag ser fram emot detta jättemycket!

Och visst, det är som de säger..... Plötsligt så kommer alla känslorna på en och samma gång, för att citera Per Gessle....

Det här är ju inget man går igenom med en axelryckning....

Kram på er! A-K

Strålningsmuck!

Jag pustar ut - nu är behandlingarna över! STRÅLNINGSMUCK!

Nu återstår det "bara" återbesöken var tredje månad - ångest!

Men återbesöken ska jag inte tänka på idag!

16 dec - 4 aug

Massor av dagar, veckor och månader som jag har fått cellgifter, tagit blodprov, röntgats och strålats - nu är jag klar!

Den 1 september går jag tillbaka till jobbet! Jag ska börja på 75% och det ska bli sååååå härligt!

Innan dess ska Kärleken och jag ta med våra söner till Cypern en vecka. Där ska vi fira att vi har stått ut, att det har gått bra (ta i trä!) och att vi fortfarande har varandra!

Kram på er! A-K

Min strålningsfamilj

Det är märkligt, det där. Hur man så fort finner sig i situationer och skapar vanor och ritualer.

I väntrummet på strålningen, t ex.
I snart fem veckor har jag träffat samma personer varje morgon och sett hur vi har anpassat oss till varandra.

Precis där väntrummet börjar sitter en kvinna i min ålder. Hon har lite mindre hår än vad jag har, är lite mer kortisonsvullen i ansiktet och ser lite tröttare ut.
Varje morgon lägger hon sin väska på första bänken, går bort till kaffeautomaten och trycker på svart kaffe-knappen.
När hon går tillbaka mot bänken med sitt kaffe, tittar hon upp och möter oss andra med blicken och nickar halvleende som hälsning.

Rygg i rygg med kvinnan, sitter en invandrarfamilj. Mamman är i min ålder, har burka och ser orolig och uppkörd ut, pappan har en sån där mustig mustasch och ser lite barsk ut. De har två söner, en lite äldre och en yngre som är patient. Den lille killen har svart lapp för ögat och studsar runt till synes helt oberörd av ögonlappens allvar.

Två bänkar längre fram sitter ett äldre par. De brukar ta bussen till sjukhuset och får bråttom iväg när kvinnan är färdigstrålad.
Mannen är vithårig med en massa stänk av silver, har glasögon över ett par pliriga snälla ögon, och brukar studera mig i smyg när jag sitter och läser om Malin Berghagen i Se och Hör.
Kvinnan är i sjuttioårsåldern, har sjal för huvudet och stora mormorsglasögon. Hon är rätt så tunn i kroppen och brukar le och nicka till mig som hälsning på morgonen.

Mitt emot det rara äldre paret brukar jag sätta mig. Jag nappar åt mig en Se och Hör, Allers eller Hemmets Journal i förbifarten innan jag sätter mig. Dessförinnan har jag nickat till alla mina strålningskollegor.

När jag satt mig ner så kommer personalen nedrullandes med en sjuksäng med en man i sextioårsåldern. De ställer sängen på långsidan vid dörren. Jag undrar alltid hur det är med den mannen. Han ser så sjuk och trött ut, men hans nakna tår brukar röra sig, som min farmors gjorde när hon satt och såg på teve - lite trivsamt och nöjt liksom.

Ungefär vid den tidpunkten brukar en äldre man med en lapp som näsa bli inkallad för strålning. Han har alltså ingen näsa utan bara en vit kompress.

Vi är som en bisarr familj, på nåt sätt.

Igår när jag blivit färdigbehandlad gick jag förbi undersökningsrummen och ut från ett sådant rum kommer min äldre rara tant - hon med sjalen och de stora runda brillorna.

Jag skulle precis nicka igenkännande till henne när jag ser att hon var alldeles rödgråten. Hennes skakiga hand höll en vit näsduk och torkade bort tårarna under glasögonen. Hon mötte inte min blick utan fortsatte förbi mig, snyftandes och torkandes.

Mitt leende fastnade och jag gick ut på parkeringen med en klump i halsen.

Jag sitter i dödens väntrum emellanåt.

Kram A-K

4 strålningar kvar!

21 gjorda strålningar och det enda som syns är att jag har blivit lite solbränd på icke-bröstet och under armhålan.

Nu tyckte dock sköterskan att det var dags för mig att hämta ut min kortisonkräm på apoteket, så det får jag väl göra imorgon.

Håret växer fortfarande och om ca sex veckor ska jag klippa mig! Och nej, det har inte växt SÅ mycket, men bara för att jag har det på utväxt så behöver jag ju inte se ut som ett ras..... Så tänkte jag i allafall....

Om jag ska summera strålningen, så är det första jag tänker på att det är så drygt att ta sig till sjukhuset varenda vardag!

Jag får lite sura uppstötningar och kan känna mig lite illamående, men det är för att de strålar över matstrupen - så det är bara att svälja undan..... hihi.

Sen är jag, som jag skrev, lite röd och lite öm.

Det var liksom alla biverkningar som jag har råkat ut för - inte så dramatiskt, va?

Den 3:e augusti ska jag träffa strålningsdoktorn för samtal. Jag vet egentligen inte vad vi ska samtala om, men det får jag se.

Annars så väntar jag egentligen bara på mitt behandlingsslut-samtal med onkolog-doktorn. Där jag får reda på om jag är bärare till de här jäkla generna (tvi, tvi, tvi kattafan!), eller inte.

Efter det samtalet vet jag mer om hur vi/jag ska gå vidare. Om jag har någon av de här generna, så blir det väl operation av det andra bröstet och äggstockarna. Om inte, så ska jag väl "bara" på de här återbesöken med jämna mellanrum de närmaste 3 åren.

Kram på er! A-K

Om att inte förstå människans anatomi....

Lite lagom skakig (och trött....vi hade gäster igår och de gick vid ett på natten.... Fem timmar senare skulle jag upp.....och jag somnade inte förrän efter två timmar....) åkte jag iväg till strålningen imorse.

Det började inte så bra. Det hade varit strömavbrott och min strålningsmaskin var inte redo förrän ca 40 minuter senare....

Väl inne, så fick jag reda på att eftersom jag gjort hälften av strålningen (hurra! Viftar med flaggor och blåser i partytutor!) så skulle jag röntgas.

Det hade väl inte gjort så mycket om nu inte röntgenmojängen klöddade....och det gjorde den naturligtvis, så där låg jag blixtstilla med händerna ovanför huvudet i tio minuter extra.

För er som inte har strålats någon gång, så kan jag berätta att det inte är världens mest bekväma brits eller kroppställning heller för den delen.

När allt var färdigt, så bad jag en av sköterskorna känna på min "knöl". Hon kände också en "förhårdnad" och ville söka jourläkaren, så det gjorde hon och jag blev ännu mer skakig....

En timme senare körde jag därifrån betydligt mer lättad och glad! För det visade sig att jag inte vet ett knyst om människans anatomi och min "knöl" var i själva verket en del av bröstmuskeln!

Så det kan bli!

Kram på er! A-K

Om när livet börjar återgå till det normala.... och om rädslan

Nu har jag gjort över hälften av strålningarna och jag mår relativt bra. Lite röd och mycket trött.

Däremot har jag börjat bli öm på bröstbenet och jag tycker mig känna en svullen lymfkörtel (tvi, tvi, tvi kattafan!)! Tanken om återfall åker rätt ner i en blå paket och in i den tänkta garderoben.

Paketet får ligga där till måndag när jag får höra med sköterskorna på strålningen om det (hoppas, hoppas) är normalt och enbart en biverkning av strålningen!!!!

Den här rädslan irriterar mig och gör mig förbannad!

Det här med att inte ha hår och nu som jag, ha kort kort hår, gör att det är många som glor på en när man är ute bland folk. Innan har jag inte direkt blivit irriterad utan mer hoppats att jag snart har blivit färdig med handlingen så att jag snabbt kunnat sätta mig i bilen och åkt bort från nyfikna blickar, men NU.....

Nu är jag så irriterad på alla som "ballglor" att jag skulle vilja fråga de rakt ut vad de är för fel på dem.

Jag fattar inte hur man som vuxen kan stå och titta ut någon utan att skämmas. Att barn gör det är sin sak, men vuxna....

Vi var på ett sommarland för ett tag sedan och då stod ett par mammor lite längre bort och verkligen studerade mig länge och noga samtidigt som de pratade lite med varandra.

I början ignorerade jag dem, men ju längre tiden gick desto argare blev jag och till slut ställde jag mig någon meter ifrån dem och riktigt glodde på dem utan att vika undan med blicken och då verkade det som om de fattade att det kanske är lite ofint att stå och glo på folk som uppenbarligen är sjuka! Jävla människor!

Igår följde barnen och Kärleken med för att titta på när jag strålades. Sköterskorna var jätterara och visade runt familjen bland strålningsmaskin och manövreringsrum och sedan stod de där, hela familjen, i manövreringsrummet och tittade på när jag blev strålad.

Det kändes viktigt på nåt sätt att de får se vad det är jag gör på morgnarna och de tyckte att det var spännande.

Idag regnar det och jag ska passa på att städa undan alla dammråttor som gömt sig lite här och där i hela huset.

Kram på er! A-K

Jag väntar på min silikontutte!

Bomullsinlägg i all ära, men nu skulle jag vilja ha min protes i silikon!

Jag är redo att byta ut min specialsportbehå med kardborrknäppning fram mot nya fina specialbehåar med fickor (ni vet dem som jag köpte tillsammans med en bikini för 2000 kr....ja, bikinin var ju slut, så den fick jag inte, men...ja, det är de behåarna i allafall).

Jag vill komma tillbaka till vardagen! Jag är redo. Mitt hår har snart växt ut till en frisyr - en kort frisyr i och för sig, men dock en frisyr! Min arm funkar nästan som vanligt igen. Jag har fått tillbaka en del av känseln; inte i armhålan, men en del på undersidan av armen. Jag börjar mer och mer känna mig som en person igen.

Hela det här året har jag känt mig som en patient; sjuk, utlämnad och rädd. Rädd är jag fortfarande, men nu tycker jag att jag är redo att ta tillbaka mitt liv.

Så när som helst nu kommer väl en kallelse, så att jag kan få prova ut min nya silikontutte!

Lycka!

Kram på er!