Om farfar, påsk och vår!

Idag skulle min farfar fyllt 83 år - om han hade levt...

Han gick bort i lungcancer 1996, någon månad innan han skulle ha fyllt 70 år. Alldeles för tidigt.

När barnen kommer hem ska vi ta en tur till kyrkogården och hälsa på både farfar och farmor.
Jag har inte varit där sedan jag blev sjuk.

Jag har precis varit på jobbet ett par timmar. När jag kom hem var jag helt slut och låg och flämtade som en blåsbälg på soffan. Att tänka och koncentrera sig är tydligen inte en självklarhet när man har cytohjärna!

Nu är hela hemmet fullt av tuppar, kycklingar och flygfärdiga trollpackor. A och jag pyntade igår med både köpta och hemmagjorda påskalster och nu finns de både här och där, i alla former och färger.

Ute skiner solen och det känns som vår!

L cyklade till skolan i morse - alldeles själv; stolt över ansvar för cykelnyckel. A tog sparkcykeln till dagis, glatt pratandes om dagiskompisarna och deras upptåg och jag halvsprang bredvid.

Kram på er! A-K

Trött, men tar nya tag!

Upp som en sol.... Humöret går upp och ned. Idag är det upp.

A har en kompis hemma och de leker "Star Wars". L är i skolan. Jag ligger på soffan och softar lite, med ena örat koncentrerat på teven och det andra på leken däruppe....

Igår städade jag lite och putsade t om lite fönster. Idag känns det skönt att det är gjort.

Imorgon ska jag till jobbet. Det ska bli skönt att komma dit igen och träffa arbetskamraterna; om än bara på fika...

Vi har kollat lite på resor på nätet, men innan vi bokar måste jag dubbelkolla med doktorn, så att jag verkligen kan åka iväg utan problem efter strålningen.. Någon som vet?

Kram på er! A-K

Jag saknar mitt hår!

Ju längre tiden går desto mer saknar jag mitt hår. Det kan ha något att göra med att jag numera har lite ludd på skallen; ljust, glest och luddigt hårfjun.

Det fanns en tid i mitt liv då mitt hår var min allra käraste kroppsdel. Jag tyckte aldrig om min näsa, mina ögon såg sömniga ut, mina lår var tjocka, rumpan stor, men mitt hår var fint. Mitt hår och mina ögonfransar.

Mitt hår är borta och mina ögonfransar har blivit glesa. Kvar har jag bara allt det där andra, som jag sedan så lång tid tillbaka har slutit fred med.

Jag vet, håret kommer tillbaka (i de allra flesta fall, läste jag förfärat i broschyren om cellgift..), men ibland är det riktigt jobbigt att känna sig annorlunda.

Ibland är det urtrist att dra på sig en buff om huvudet och sminka sitt kortisonsvullna ansikte.

Ibland tycker jag att det är jättejobbigt att slå ifrån mig alla dessa nyfikna och närgångna blickar. Att skaka av mig och låtsas som om jag inget märker när folk vänder sig om och tittar på mig.

Visst, mitt utseende skriker cancer och jag vet att folk inte tittar för att göra mig obekväm. Jag vet att de tycker synd om mig och undrar, men ibland orkar jag bara inte.

Det finns tillfällen då jag har lust att chockera; att gå ut utan buff om skallen och visa mig som jag ser ut. Det finns gånger då jag har lust att skrika "Jag har cancer och har just fått cellgift, din jävla idiot" i telefonen till försäljare som undrar om de stör.

Det finns också gånger då jag helst vill gömma mig inomhus och inte visa mig. De gångerna skäms jag för mitt utseende. Skäms för ollonskallen, skäms för de svullna ekorrkinderna och skäms för att jag är sjuk helt enkelt.

Idag var jag en helt vanlig mamma som tittade på sonen när han spelade fotboll. Föräldrarna i laget vet om att jag har cancer och har sett mig så många gånger nu med min buff att de inte längre reagerar.

Idag glömde både jag och sambon att det är en annan tid nu; en tid med cancer, och vi åkte direkt hem och bokade en helg till Lalandia. En helg att umgås med familjen och njuta innan jag får nästa cellgift.

Nu är det snart dags för nästa cytostatika-kur. Jag får den mitt i påsklovet och barnen och sambon ska åka iväg ett par dagar och hälsa på min svägerska och hennes familj, som har hyrt en stuga.

Själv ska jag husera hos mina föräldrar. Jag kunde ha varit hemma, men när man mår dåligt så är det så skönt att ha någon som tycker lika synd om en som man själv gör - och då är det bra med sina föräldrar!

Kram på er! A-K

Om cykelnycklar och kallelser

Idag är en stor dag för L och hans mamma. Idag har nämligen L cyklat till skolan själv och därigenom fått ansvar för cykelnyckel.

Om några minuter ska han komma hem - stolt cyklandes förhoppningsvis. Om det inte är så att samme L lyckats glömma stänga ryggsäcksfacket och blivit av med nyckeln... Då kommer han troligtvis gåendes och något slokörad....

I posten idag låg en kallelse till strålning! Den 1 juli ska jag genomgå min första strålning! Det är en sån milstolpe för mig! Nu kan jag liksom se slutet på skiten.

Någon dag innan (24/6) ska jag in till strålningsenheten för fixering och CT....
Är lite osäker på vad detta är, men jag antar att CT:n görs för att säkerställa rätt strålningsställe? Men vad är fixering??

Så min plan för v 27-31 är strålning varenda vardag - goodbye semester!
Sambon tröstade mig med att han och barnen kunde åka till Mallis istället... Grrrrr.

Nu ska jag leta resor på nätet.... Ja, inte till sambon och pojkarna....utan till hela familjen i september.

Då är jag färdigbehandlad och då ska vi iväg och fira att den här perioden är över! Åhhhh, vad jag längtar!

Taxen har gett med sig! Och nu med facit i hand, så har jag inte fått särskilt många bett av hundjäkelen.

Att förvänta sig inför nästa Taxotere-behandling:

- efter ca 2-3 dagar få ont i hela skelettet - först jävligt och sen bli gammal trött käring.
- förstoppning och sen diarré - det där poffet....
- nageltrasning
- svettningar
- tröttheten

Skelettsmärtor, de riktigt jävliga, höll i sig i ungefär 2 dagar. Sen blev det hanterbart och gammal käring-smärtor.

Back on track någotsånär, om man bortser från tröttheten, ca 9 dagar senare....från cellgiftsdatum.

Den andra cellgiften - EC - som jag fick innan, var värre med illamåendet.
Taxoteren - är värre med skelettsmärtorna.

Men det blir nog jämt lopp dem emellan. Jäkla doktor som skrämde mig med pratet om skärselden! Så farlig tyckte jag definitivt inte att den var.

Ska bli kul (fel ordval...) att se hur min bröstsyster Monne upplever sin Taxotere....

Jag är glad. Det är vår i luften, sonen kom hem med cykel och cykelnyckel (!), det är fredag och jag har fått datum för strålning!!!!!

Kram på er! A-K

Tax-bett

Okej, nageltrasning kom som ett brev på posten. Jag har ändå oljat in, filat ned och målat med skyddande genomskinligt nagellack, men det räckte tydligen inte.....

Det fina nagelskydds-kitet fick jag från onkologen, innehållande ovanstående produkter och en informationsfolder där det stod om Taxoteres inverkan på naglarna.

Den värsta smärtan är över! Jag har lite ont i revbenen och i min högra stortå, men inget att tala om; så då gör jag inte det heller....

Tröttheten är kvar och det känns som om någon skyfflat in ett helt lass sand under ögonlocken på mig, så jag går omkring som en zombie. Idag orkade ändå zombien att sminka sig, så jag ser det som ett stort framsteg!

A fick trippel-vaccination + stelkramp igår. Idag är han lite låg och gnällig. Det värker i armen och han ser sliten ut. Ingen dagis imorgon, månne?

Imorgon ska jag iväg till vårdcentralen för omläggning av picc-linen.

Eftersom jag fick den där vitablodkropps-sprutan så slipper jag åka dit i tid och otid för att ta blodprov.

Enligt doktorn ska mina blodvärden ligga uppe på en bra nivå under mesta delen av perioden och då räckte det tydligen om jag kollar hela blodstatusen dagen innan nästa cellgift.

Svettningarna är kvar och jag svettas varmt och kallt omvartannat, men jag antar om det är allt vad "tax-bett" jag får, så ska jag nog vara tacksam.... eller tax-sam...hihi - jag var tvungen...

Kram på er! A-K

Arga mamman!

Jodå, likt ett framrusande, lätt haltande... ånglok for jag fram och skrek och hade mig på äldste sonen för en stund sedan. A hade slagit honom med leksakssvärdet på benet varvid L tog skölden och slog allt vad han kunde med den smala änden på A:s skuldra, som sprack upp i ett sår med blå bultande svullnad runt om.

När A lugnat sig lite fick han också en släng av sleven och jag tog både svärd och sköld ifrån dem!

Jag håller på att bli galen! Blir galen på att vara här inne i huset i 24 timmar om dygnet, galen på bråkiga barn och galen på den här jävla sjukdomen som begränsar mig och gör mig till en dålig mamma!

Framför mig ser jag familjen Annorlunda från teve, som på ett pedagogiskt och lugnt sätt hade satt sig ner på huk framför L och A och förklarat för dem båda att det är fel att slåss och göra varandra illa. Inget skrik, inget ånglokande och inget dåligt samvete. Bara kärlek och kramar.

I vårt bråk kom inte kärleken och kramarna förrän arga mamman hade slutat att pysa rök ur öronen och L motvilligt gått med på att krama lillebror och de båda sagt förlåt.

Nu sitter de med huvudena ihop och spelar Nintendo DS. Jag sitter och skäms och önskar Arga mamman all världens väg in i den tänkta garderoben.

Jag har fått nog av min sjukdom, min trötthet och mina begränsningar. Jag är trött på cancer, sjalar, ollonskallar, picc-line, sjukhus och fan å hans mormor.

Jag vill tillbaka till tiden då jag hade gissat att picc-line var någon sorts gasledning eller nåt; till den tiden när man kunde planera semestrar och utflykter; när jag orkade åka iväg och shoppa och inte blev trött av bara tanken.

Tillbaka till den tiden då bröstcancer var något som drabbade andra och inte mig eller någon i min närhet.

Jag vill tillbaka till tiden då jag var en bra mamma; en mamma som orkade hoppa studsmatta och jaga barnen runt med häxhår och häxnäsa. Tillbaka till den person/mamma/sambo jag var då.

Kram på er! A-K

Fysisk smärta!

I natt har jag sovit rätt så bra, faktiskt. Jag har fortfarande ont, men hanterbart.

Än så länge så känner jag så här av Taxoteren:

- ont i hela skelettet (känns inuti skelettet, ungefär som om skelettet ska brytas av)
- värk i knä, rygg, fingrar och tår (gammal tanta-krämpor)
- förstoppning och diarré (jätteont i magen i någon dag och sen poff (!)...ja, ni förstår själv....)
- ollonskallesvett (kall- och varm svettig omvartannat)
- trött, trött, trött
- beige (jag är beige utan färgskiftningar - över hela kroppen beige, liksom. Som om jag vore tecknad....)

Det som är bra med denna cellgiften är:

- inget illamående!!!!
- det tar 2-3 dagar innan biverkningarna sätter in

Doktorn sa att om det skulle bli riktigt jävligt med biverkningarna; om jag t ex grät och skrek av smärta, så kunde jag få morfin utskrivet. Vanliga värktabletter hjälper inte, enligt doktorn.

Jag, för det är nog väldigt olika, behöver inget morfin. Min smärta är hanterbar. Jag känner mig bara mörbultad och gammal.

Nu när jag läser igenom vad jag skriver, så låter det som om jag har det riktigt jävligt - så är det inte. Jag ligger i soffan och dåsar, ändrar ställning, upp och går emellanåt och så tillbaka till soffan igen....

Det känns tvärtom lite bättre idag än vad det gjorde igår.

Mitt skäggstrå på hakan har förresten tackat för sig och gått till sällare jaktmarker. Se där ja, inget ont som inte för något gott med sig....

Tack för era fina kommentarer och för att ni tänker på mig! Det betyder så mycket!
Kram på er! A-K