Hälften gjort!

Idag har jag tagit min förhoppningsvis sista EC-behandling - slut på hallonsaften alltså (för er som inte är bröstsystrar, så är en av cellgifterna ilsket röd till färgen. Därför skämtar sjuksystrar och patienter om att man får hallonsaft och rödvin. Vi vet ju att det är cellgifter - annars hade vi ju inte mått dåligt av det - vi är inte dumma, men ni fattar, va? JA, jag vet Kaotiska Kryptiska Kaarina - jag mår dåligt av rödvin oxå! )

Nu har jag bara hälften av cellgifterna kvar!

De sista tre behandlingarna är Docetaxen och inför det så ska jag imorgon iväg till Vårdcentralen (föga förvånande...) och ta en spruta som ska få mina vita blodkroppar att öka på sig markant. Tydligen så går Docetaxenen ännu mer åt dem vita blodkropparna och eftersom jag redan i nuläget är rätt så lågt nere så får jag lite hjälp till mina "krigare" (ordet krigare använder jag när jag ska förklara för frågvisa barn vad immunförsvar är....).

Dessutom fick jag en burk med kortisonsalva med mig hem att smörja på ilsket röda plitor som vägrar kasta in handduken. De vätskar sig och lämnar äckligt gula blippor på omslaget och på min hud! Blä!

Sköterskan flyttade omslaget uppåt så att de ilsket röda plitorna ska försvinna - lite mer i vägen, men bättre än all klåda!

Sköterskan undrade om jag själv ville spruta in "extra krigare" med sprutan imorgon!
VA?? Jag skrattade lite, men tystnade fort när jag insåg att hon faktiskt menade allvar.

Är det verkligen någon som själv fixar det där med att sticka in en spruta i sin egen mage? Jag hade aldrig vågat! Jag får kräk-känslor bara jag tänker på det. (Det kan vara cellgifterna som gör det också, det får jag låta vara osagt....)

Och tumören har krympt ytterligare - bara 2,7 cm! Dessutom fick doktorn verkligen leta efter de där 2 körtlarna i armhålan som tydligen också krymper som attan. Perfekt!

Så detta är en bra dag. En trött och sliten dag, men en bra dag!

Kram på er - och tack för att ni orkar läsa igenom mina inlägg! A-K

Tjohooo - cellgifter imorgon!

Johodå, mina neutrofila hade stigit till anmärkningsvärda 1,6! Hurra!

Totalt vita blodkroppar: 4,9 - det låter bra och mycket.

Neutrofila: 1,6

Hb: 126

Jag tycker att det låter som en kärnfrisk kropp, men jag är ju lekman såklart .... =)

Cellgifter imorgon alltså och när jag steppar ut från onkologen så har jag genomgått hälften av mina cytostatika-behandlingar. Det får man väl säga är en milstolpe, va?

Igår gjorde jag och barnen en egen sammansatt komposition av "10 små indianer".

Vi höll handen för munnen och den andra handen som en tänkt fjäder på huvudet. Sen sjöng vi och satt som skräddare (eller i vårt fall - indianer) runt en tänkt lägereld när plötsligt björnen (!) (moahhhahhha) dök upp. Det var svårt, för att inte säga omöjligt, att hålla sig för skratt när 10 små indianer (eller som i vårt fall - tre) sprang allt vad de kunde för att undgå den ilskna björnens käftar samtidigt som de höll för munnen och vajade med handen som en fjäder.....

Jag antar, såhär i efterhand att det var en "in the moment-grej" och att det kanske inte låter så fantastiskt när man berättar det, men herreguuuuuud vad jag skrattade!

Det är fantastiskt att ha barn!

Och tack Monne, din Ökande-vitablodkroppar-kram hjälpte!

Kram A-K

0,85 i neutrofila

På uppåtgående, men inte tillräckligt bra! Blä! De ska vara minst 1,5, men när de väl har börjat gå upp så kan det gå ganska fort, tröstade sjuksköterskan mig.

Fortsatt penicillin och så nya prover imorgon! Jag är nästan inneboende på Vårdcentralen - är där fasiken varje dag numera.

Det som är SKIT är att jag tycker att det är så jävla tråkigt att inte få komma ut och träffa folk! Det är fan som att sitta i fängelse. Jag ser fram emot imorgon när jag ska till Vårdcentralen och träffa mina kompisar pensionärerna - de är dom enda som jag "socialiserar" med nuförtiden.

Ja, jag är en surpuppa idag eller som A säger; Surpumpa.

L sade att han hade sett en trafikant på teve. Jaha, sa jag stolt och tyckte att jag hade en bildad son med imponerande vokabulär.... tills jag såg att han pekade på en elefant och bestämt hävdade att en trafikant är en sorts liten elefant.

Såna grejor får mig att skratta. Som den där gången när L var säker på att talgoxe var en tjur eller när jag frågade A om han ville ha mer dricka och han svarade - Nej tack, jag vill inte ha mer dricka, kram Rodney.

A-K

Blodprov avklarat

Imorse var jag på vårdcentralen ungefär en kvart över åtta. Jag smet förbi alla pensionärer och två provrör senare var jag ute igen. Smidigt, det där.

I dörren till provtagnings-rummet mötte jag en av de mina, dvs tjej i 30-årsåldern med sjal runt huvudet.

Lite förvånade tittade vi på varandra för att sedan hälsa igenkännande och leende till varandra. (Ungefär som förr när jag var liten och vi bilade i utlandet. Så fort det kom en bil med S på bilen så blinkade och tutade man till varandra - just bara för att man var svensk.)

Jag är inte bara svensk nu utan har också medlemskap i "Vi som har sjal på huvudet-landet". Ett trevligt folkslag av sällan skådat slag - tack och lov.....

Något som också sammanbinder, kanske speciellt oss 70-talister, är att prata om barndomen,
t ex tv-program, barnprogram osv osv.

Det kan bli prat om Professor Bathazar, Fem myror, Ballongen spricker, Hajk osv osv.

För mig dyker det speciellt upp en figur. En figur som jag gillade mycket och vars låt jag fortfarande kan sjunga högt för mina barn.

Därför har jag idag lagt in en bild på Daniel Doppsko, från Sålundastad - precis så som jag minns honom.

Håll till godo!

Kram på er! A-K

Upp och ned och fram och tillbaka

Igår var jag så ledsen och funderade över framtiden och om scenarier som KAN ske.

Idag är jag positiv och glad. När jag sminkade mig i morse tyckte jag t o m att jag var ganska snygg med ollonskalle; ögonen och ansiktet kommer liksom fram bättre utan hår.
Vem hade kunnat tro att jag kunde sluta fred med mitt hårlösa jag?

Det fick mig att tänka på hur anpassningsbar och töjbar man egentligen är i sina känslor och gjorde mig glad över att jag är en person som ser glaset halvfullt.

Men för att ta mig igenom måste jag också inse jävligheten i sjukdomen och bearbeta alla känslor som dyker upp oanmälda.

Jag känner mig fortfarande pigg och det känns som om proverna kommer att vara bra imorgon.

På måndag alltså, blodprovstagning och på onsdag min tredje cellgiftskur och min, enligt planeringen, sista EC-behandling. Då är jag halvvägs genom cyto-träsket och mina följande tre behandlingar kommer att vara Docetaxel.

Ja, jag är lite nervös inför Docetaxelen. Nu vet jag liksom hur jag reagerar på EC:n och så plötsligt står jag inför något nytt.

Dessutom ska jag ju ta en massa Betapred (12 tabletter x 2 dagen innan och så 12 tabl kl 08 samma dag och sen 12 tabl igen nästa dag).
Det säger ju sig själv att det finns en stor risk att jag inte kommer att vara Duracellkanin då precis...

En annan fundering som har dykt upp nu när operationen kommer närmare är om man ska kräva att de opererar bort det friska bröstet också när de ändå är igång.

Några cellgiftskamrater (äldre sådana och med återfall i och för sig) sa att om de hade fått göra om allt igen så hade de velat ta bort det friska också som förebyggande åtgärd.

Då undrar jag naturligtvis: Sätter sig hellre återfallet i bröstet eller är det slumpen som avgör?

Annars så är det ju bättre att ha ett bröst kvar?

A-K

Om livets jävlighet

Idag fick jag reda på att en kompis till en kompis dog i cancer för en vecka sedan.

Hon var i min ålder och hade två barn som är 2 och 5 år.
Hon hade blivit friskförklarad efter att ha haft livmoderhalscancer och sedan fått återfall.

Jag blev så ledsen när jag fick reda på det - för hennes skull, men också för min.

Det hela blir så verkligt och jag inser att även om jag kan bli frisk från cancerinvaderingen, så är det inget som säger att det inte kommer tillbaka med förnyad styrka om ett, två eller fem år!

En sorg över att mitt bekymmerslösa liv är över.

Kommer jag att leva på helspänn nu efter att mina behandlingar är över och få ångest över varenda röntgen och blodprov? Hur länge kommer jag att leva? Kommer cancerhelvetet tillbaka??

Kommer jag att behöva återanvända de där tänkta blåa paketen i den tänkta garderoben för att stuva undan de mörka tankarna framöver??

Jag får ångest över den här tjejen och undrar hur hon har förberett sina barn på att hon kommer att dö.

Livets jävlighet.

Kram på er! A-K

Fortfarande infektionskänslig....

Så har då läkaren ringt och tydligen så har mina vita blodkroppar börjat fatta galoppen och ökat på sig lite, men de är nog några tröga rackare för det var inte tillräckligt.

Fortfarande för låga värden alltså och nu ska jag fortsätta knapra penicillin över helgen och så ska jag ta en fullständig blodstatus på måndag morgon för att se om jag (läs kroppen - för JAG orkar...) orkar med nästa cellgiftsbehandling (onsdag 25/2).

Skit skit och dubbelskit!

Kram på er! A-K