vem ni är som läser min blogg......
Ibland blir jag nyfiken på hur många ni är....
Här och nu
4 år sedan
söndag 11 oktober 2009
fredag 9 oktober 2009
Inga cancergener här, inte!
Bra besked - inga mutationer alls!
Det verkar som om jag har haft en jäkla otur bara som fått bröstcancer - såhär pass ung!
Jag kommer att genomgå mammografi och ultraljud varje år för att undersöka så att inte cancerskiten sätter sig i det andra bröstet - jag har 20% risk att få det i andra bröstet, nämligen.
Doktorn undersökte mig idag också och kände på nyckelben, bröst, ärret och under armhålorna och det såg bra ut! Skönt!
Sen lyssnade han på lungor, kände på magen och tog blodtryck - allt medan han visslade.
Det känns bra! Nu väntar mammografi och ultraljud i december, men jag har fått VARDAG!
Inga fler operationer! Det är en bra dag idag! En "inga-cancergener-dag"!
Kram på er! A-K
Det verkar som om jag har haft en jäkla otur bara som fått bröstcancer - såhär pass ung!
Jag kommer att genomgå mammografi och ultraljud varje år för att undersöka så att inte cancerskiten sätter sig i det andra bröstet - jag har 20% risk att få det i andra bröstet, nämligen.
Doktorn undersökte mig idag också och kände på nyckelben, bröst, ärret och under armhålorna och det såg bra ut! Skönt!
Sen lyssnade han på lungor, kände på magen och tog blodtryck - allt medan han visslade.
Det känns bra! Nu väntar mammografi och ultraljud i december, men jag har fått VARDAG!
Inga fler operationer! Det är en bra dag idag! En "inga-cancergener-dag"!
Kram på er! A-K
onsdag 7 oktober 2009
Plötsligt händer det!
Ja, jag trodde väl aldrig att jag någon gång skulle gråta av lycka när mensen kom, men johodå!
Imorse dansade jag och sjöng och ringde och väckte mamma för att berätta den stora nyheten!
När jag tittade mig i spegeln så såg jag att jag hade tårar i ögonen!
Jag vet inte, men plötsligt så blir det så stort! Cancer! Cytostatika! Strålning! Inget bröst! Hård armhåla utan känsel! Ingen mens! Inget hår! MEN, så plötsligt.....plötsligt händer det!
Håret växer - och äggstockarna klarade sig! Lycka!
Härliga mens - härliga liv!
Kram på er!
Imorse dansade jag och sjöng och ringde och väckte mamma för att berätta den stora nyheten!
När jag tittade mig i spegeln så såg jag att jag hade tårar i ögonen!
Jag vet inte, men plötsligt så blir det så stort! Cancer! Cytostatika! Strålning! Inget bröst! Hård armhåla utan känsel! Ingen mens! Inget hår! MEN, så plötsligt.....plötsligt händer det!
Håret växer - och äggstockarna klarade sig! Lycka!
Härliga mens - härliga liv!
Kram på er!
tisdag 6 oktober 2009
På fredag!
På fredag ska jag äntligen få reda på gen-testet!
Jag har gått och väntat hela sommaren och tiden har sniglat sig fram. Nu kan jag knappt bärga mig!
Jag vill bara veta! Inte förrän jag vet, kan jag gå vidare. Just nu är jag i Ingemansland.
Har ingen koll på vad jag står inför - om jag ska opereras eller inte. Kanske kan jag faktiskt gå vidare i mitt liv. Kanske är vardagen här nu för att stanna.
Eller så måste jag opereras. Fast även om svaret blir att jag bär på någon av de där generna, så känns det ändå okej. För då vet jag åtminstone! Då vet jag vad som ligger framför mig.
Det här väntandet..... Jag blir galen.
Ingen mens ännu. Håret växer som attan - just nu är jag i hjälmstadiet! Föga smickrande, men ack så roligt!
Kram på er och håll tummarna för mig på fredag!
Jag har gått och väntat hela sommaren och tiden har sniglat sig fram. Nu kan jag knappt bärga mig!
Jag vill bara veta! Inte förrän jag vet, kan jag gå vidare. Just nu är jag i Ingemansland.
Har ingen koll på vad jag står inför - om jag ska opereras eller inte. Kanske kan jag faktiskt gå vidare i mitt liv. Kanske är vardagen här nu för att stanna.
Eller så måste jag opereras. Fast även om svaret blir att jag bär på någon av de där generna, så känns det ändå okej. För då vet jag åtminstone! Då vet jag vad som ligger framför mig.
Det här väntandet..... Jag blir galen.
Ingen mens ännu. Håret växer som attan - just nu är jag i hjälmstadiet! Föga smickrande, men ack så roligt!
Kram på er och håll tummarna för mig på fredag!
torsdag 1 oktober 2009
Näeeehh, finns det såna puckon!?
När jag satt på jobbet idag och var mitt inne i en projektavstämning så lyssnade jag med ett halvt öra på Lotta Bromé. Hon pratade om bröstcancer och rosa bandet! Hurra för det ! (rosa bandet, inte bröstcancer!)
Tydligen hade forskarna kommit fram till att vårt genomsökande av våra bröst är onödigt och skapar bara ångest. Många ofarliga knutor blir undersökta och ibland t om bortopererade! (Utropstecknet är ironi!)
Dödsantalet i bröstcancer har inte sjunkit sedan de gick ut med rekommendationen om att alla vi kvinnor ska känna igenom våra bröst.
För mig är detta så dumt att det är knappt att jag ens vill kommentera det. En kvinna från cancerfonden var i radiostudion och berättade - helt enligt min linje - att de flesta kvinnor som har bröstcancer, faktiskt själv har upptäckt knutan. Inte mammografin - utan kvinnan själv!
Det var inte detta som gjorde att jag höll på att koka över. Några projektavstämnings-sidor senare var de ute på stan (radioreportrarna inte projektavstämnings-sidorna (!)) och intervjuade folk.
Då stöter de på en kvinna och frågar henne om hon brukar undersöka sina bröst. Hennes svar får mig att hoppa av skorna.
- Nä, aldrig. Jag går inte ens på mammografi, säger hon stolt (!). Jag förstärker mitt immunförsvar och känner mig stark, äter bra och motionerar, så jag litar på min kropp och behöver inte känna igenom något. Sen om jag skulle få bröstcancer, så får det väl vara så.
Vad är det med folk? undrar jag (läs: skriker och se mig framför er med rök ur öronen och stampandes med foten)
Som om inte det var nog, så hördes en annan kvinna i etern svara på samma fråga.
- Nä, jag känner inte igenom mina bröst. Man ska inte in och rota i kroppen. Skulle man få cancer, så kan man självläka och bli av med cancern - förutsatt att man inte är inne och rotar.
Jaha, säger jag ironiskt - syns det inte, finns det inte.
Låt oss alla, likt strutsen, stoppa huvudet i sanden - och självläka! (ironiskt tonfall)
Kram på er! A-K
Tydligen hade forskarna kommit fram till att vårt genomsökande av våra bröst är onödigt och skapar bara ångest. Många ofarliga knutor blir undersökta och ibland t om bortopererade! (Utropstecknet är ironi!)
Dödsantalet i bröstcancer har inte sjunkit sedan de gick ut med rekommendationen om att alla vi kvinnor ska känna igenom våra bröst.
För mig är detta så dumt att det är knappt att jag ens vill kommentera det. En kvinna från cancerfonden var i radiostudion och berättade - helt enligt min linje - att de flesta kvinnor som har bröstcancer, faktiskt själv har upptäckt knutan. Inte mammografin - utan kvinnan själv!
Det var inte detta som gjorde att jag höll på att koka över. Några projektavstämnings-sidor senare var de ute på stan (radioreportrarna inte projektavstämnings-sidorna (!)) och intervjuade folk.
Då stöter de på en kvinna och frågar henne om hon brukar undersöka sina bröst. Hennes svar får mig att hoppa av skorna.
- Nä, aldrig. Jag går inte ens på mammografi, säger hon stolt (!). Jag förstärker mitt immunförsvar och känner mig stark, äter bra och motionerar, så jag litar på min kropp och behöver inte känna igenom något. Sen om jag skulle få bröstcancer, så får det väl vara så.
Vad är det med folk? undrar jag (läs: skriker och se mig framför er med rök ur öronen och stampandes med foten)
Som om inte det var nog, så hördes en annan kvinna i etern svara på samma fråga.
- Nä, jag känner inte igenom mina bröst. Man ska inte in och rota i kroppen. Skulle man få cancer, så kan man självläka och bli av med cancern - förutsatt att man inte är inne och rotar.
Jaha, säger jag ironiskt - syns det inte, finns det inte.
Låt oss alla, likt strutsen, stoppa huvudet i sanden - och självläka! (ironiskt tonfall)
Kram på er! A-K
fredag 25 september 2009
Det finns nog liv i mina äggstockar....
Den senaste veckan har jag haft lite misstänkt mensvärk. Lite ont i ryggen och lite ont i magen, men än har det inte hänt något....
Vi får väl se, men att vara i klimakteriet är inte så "axelryckigt" som man skulle kunna tro.
Det är helt jävla jobbigt! Både humörmässigt, svettningsmässigt och slemhinnemässigt....
Ärret efter mitt bortopererade cancerinvaderade bröst har läkt jättebra och om ett ärr kan vara fint och slätt, så är mitt det.
Jag har fortfarande ingen känsel i armhålan och på underarmen, men känseln på ärret har delvis kommit tillbaka! Alltid något!
Strålningen har dessutom hämmat tillväxten av armhålehår i den strålade armhålan och det är ju ingenting som man surar över precis!
Allt hår växer som tusan (förutom det ovan nämnda armhålehåret, som sagt....) och till och med det sabla hårstrået som växer i mitt ärr under hakan (som jag tillskansade mig när syrran tvingade mig att vara häst och hoppa över ett hinder, som i verkliga livet var en liten trälist, som när jag "The clumsy horse" skulle skutta över det, bröts i två vassa delar som beslöt sig för att borra in sig i ovan nämnda underhaka!) är tillbaka med full styrka!
Jag jobbar 75% och är helt slutkörd när jag kommer hem vid kvart i tre-snåret. Med facit i hand skulle jag naturligtvis börjat lite lugnare, men nu, för mig, är det bara rakt fram som gäller! Någon gång längre fram ska väl tröttheten ge med sig, eller?
Stelheten håller i sig och fingrarna gör ont på morgnarna innan jag har mjukat upp dem. Jag har börjat sticka och märker att det hjälper lite mot smärtan.
Jag har haft huvudvärk lite från och till - och naturligtvis ligger en hel hög med ångestfyllda blåa paket i den tänkta garderoben, men jag har beslutat mig för att låtsas som ingenting.
Fortfarande inget svar från gen-testet!
Kram till er alla därute!
Vi får väl se, men att vara i klimakteriet är inte så "axelryckigt" som man skulle kunna tro.
Det är helt jävla jobbigt! Både humörmässigt, svettningsmässigt och slemhinnemässigt....
Ärret efter mitt bortopererade cancerinvaderade bröst har läkt jättebra och om ett ärr kan vara fint och slätt, så är mitt det.
Jag har fortfarande ingen känsel i armhålan och på underarmen, men känseln på ärret har delvis kommit tillbaka! Alltid något!
Strålningen har dessutom hämmat tillväxten av armhålehår i den strålade armhålan och det är ju ingenting som man surar över precis!
Allt hår växer som tusan (förutom det ovan nämnda armhålehåret, som sagt....) och till och med det sabla hårstrået som växer i mitt ärr under hakan (som jag tillskansade mig när syrran tvingade mig att vara häst och hoppa över ett hinder, som i verkliga livet var en liten trälist, som när jag "The clumsy horse" skulle skutta över det, bröts i två vassa delar som beslöt sig för att borra in sig i ovan nämnda underhaka!) är tillbaka med full styrka!
Jag jobbar 75% och är helt slutkörd när jag kommer hem vid kvart i tre-snåret. Med facit i hand skulle jag naturligtvis börjat lite lugnare, men nu, för mig, är det bara rakt fram som gäller! Någon gång längre fram ska väl tröttheten ge med sig, eller?
Stelheten håller i sig och fingrarna gör ont på morgnarna innan jag har mjukat upp dem. Jag har börjat sticka och märker att det hjälper lite mot smärtan.
Jag har haft huvudvärk lite från och till - och naturligtvis ligger en hel hög med ångestfyllda blåa paket i den tänkta garderoben, men jag har beslutat mig för att låtsas som ingenting.
Fortfarande inget svar från gen-testet!
Kram till er alla därute!
onsdag 2 september 2009
Jag har förlorat motivationen och det skrivna ordet.
Så har den då kommit till mig; den där punkten där man känner att...nä, nu har jag faktiskt inte mer att säga om den här perioden av mitt liv.
Jag har inget mer att skriva, inga fler ord om cancerinvaderingen och just nu, så sätter jag punkt.
Jag återkommer när jag har lite mer att skriva om, när gentestet är färdigt, när jag har varit på Lydiagården och när/om jag blir bröstopererad.
Jag har börjat jobba idag. Det känns skönt. Det känns vardag - och jag älskar det!
Tills sen - ha det gott!
Kram A-K
Jag har inget mer att skriva, inga fler ord om cancerinvaderingen och just nu, så sätter jag punkt.
Jag återkommer när jag har lite mer att skriva om, när gentestet är färdigt, när jag har varit på Lydiagården och när/om jag blir bröstopererad.
Jag har börjat jobba idag. Det känns skönt. Det känns vardag - och jag älskar det!
Tills sen - ha det gott!
Kram A-K
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
