På fredag!

På fredag ska jag äntligen få reda på gen-testet!

Jag har gått och väntat hela sommaren och tiden har sniglat sig fram. Nu kan jag knappt bärga mig!

Jag vill bara veta! Inte förrän jag vet, kan jag gå vidare. Just nu är jag i Ingemansland.

Har ingen koll på vad jag står inför - om jag ska opereras eller inte. Kanske kan jag faktiskt gå vidare i mitt liv. Kanske är vardagen här nu för att stanna.

Eller så måste jag opereras. Fast även om svaret blir att jag bär på någon av de där generna, så känns det ändå okej. För då vet jag åtminstone! Då vet jag vad som ligger framför mig.

Det här väntandet..... Jag blir galen.

Ingen mens ännu. Håret växer som attan - just nu är jag i hjälmstadiet! Föga smickrande, men ack så roligt!

Kram på er och håll tummarna för mig på fredag!

Näeeehh, finns det såna puckon!?

När jag satt på jobbet idag och var mitt inne i en projektavstämning så lyssnade jag med ett halvt öra på Lotta Bromé. Hon pratade om bröstcancer och rosa bandet! Hurra för det ! (rosa bandet, inte bröstcancer!)

Tydligen hade forskarna kommit fram till att vårt genomsökande av våra bröst är onödigt och skapar bara ångest. Många ofarliga knutor blir undersökta och ibland t om bortopererade! (Utropstecknet är ironi!)
Dödsantalet i bröstcancer har inte sjunkit sedan de gick ut med rekommendationen om att alla vi kvinnor ska känna igenom våra bröst.

För mig är detta så dumt att det är knappt att jag ens vill kommentera det. En kvinna från cancerfonden var i radiostudion och berättade - helt enligt min linje - att de flesta kvinnor som har bröstcancer, faktiskt själv har upptäckt knutan. Inte mammografin - utan kvinnan själv!

Det var inte detta som gjorde att jag höll på att koka över. Några projektavstämnings-sidor senare var de ute på stan (radioreportrarna inte projektavstämnings-sidorna (!)) och intervjuade folk.

Då stöter de på en kvinna och frågar henne om hon brukar undersöka sina bröst. Hennes svar får mig att hoppa av skorna.

- Nä, aldrig. Jag går inte ens på mammografi, säger hon stolt (!). Jag förstärker mitt immunförsvar och känner mig stark, äter bra och motionerar, så jag litar på min kropp och behöver inte känna igenom något. Sen om jag skulle få bröstcancer, så får det väl vara så.

Vad är det med folk? undrar jag (läs: skriker och se mig framför er med rök ur öronen och stampandes med foten)

Som om inte det var nog, så hördes en annan kvinna i etern svara på samma fråga.

- Nä, jag känner inte igenom mina bröst. Man ska inte in och rota i kroppen. Skulle man få cancer, så kan man självläka och bli av med cancern - förutsatt att man inte är inne och rotar.

Jaha, säger jag ironiskt - syns det inte, finns det inte.

Låt oss alla, likt strutsen, stoppa huvudet i sanden - och självläka! (ironiskt tonfall)

Kram på er! A-K

Det finns nog liv i mina äggstockar....

Den senaste veckan har jag haft lite misstänkt mensvärk. Lite ont i ryggen och lite ont i magen, men än har det inte hänt något....

Vi får väl se, men att vara i klimakteriet är inte så "axelryckigt" som man skulle kunna tro.
Det är helt jävla jobbigt! Både humörmässigt, svettningsmässigt och slemhinnemässigt....

Ärret efter mitt bortopererade cancerinvaderade bröst har läkt jättebra och om ett ärr kan vara fint och slätt, så är mitt det.

Jag har fortfarande ingen känsel i armhålan och på underarmen, men känseln på ärret har delvis kommit tillbaka! Alltid något!

Strålningen har dessutom hämmat tillväxten av armhålehår i den strålade armhålan och det är ju ingenting som man surar över precis!

Allt hår växer som tusan (förutom det ovan nämnda armhålehåret, som sagt....) och till och med det sabla hårstrået som växer i mitt ärr under hakan (som jag tillskansade mig när syrran tvingade mig att vara häst och hoppa över ett hinder, som i verkliga livet var en liten trälist, som när jag "The clumsy horse" skulle skutta över det, bröts i två vassa delar som beslöt sig för att borra in sig i ovan nämnda underhaka!) är tillbaka med full styrka!

Jag jobbar 75% och är helt slutkörd när jag kommer hem vid kvart i tre-snåret. Med facit i hand skulle jag naturligtvis börjat lite lugnare, men nu, för mig, är det bara rakt fram som gäller! Någon gång längre fram ska väl tröttheten ge med sig, eller?

Stelheten håller i sig och fingrarna gör ont på morgnarna innan jag har mjukat upp dem. Jag har börjat sticka och märker att det hjälper lite mot smärtan.

Jag har haft huvudvärk lite från och till - och naturligtvis ligger en hel hög med ångestfyllda blåa paket i den tänkta garderoben, men jag har beslutat mig för att låtsas som ingenting.

Fortfarande inget svar från gen-testet!

Kram till er alla därute!

Jag har förlorat motivationen och det skrivna ordet.

Så har den då kommit till mig; den där punkten där man känner att...nä, nu har jag faktiskt inte mer att säga om den här perioden av mitt liv.

Jag har inget mer att skriva, inga fler ord om cancerinvaderingen och just nu, så sätter jag punkt.

Jag återkommer när jag har lite mer att skriva om, när gentestet är färdigt, när jag har varit på Lydiagården och när/om jag blir bröstopererad.

Jag har börjat jobba idag. Det känns skönt. Det känns vardag - och jag älskar det!

Tills sen - ha det gott!

Kram A-K

Nu kommer alla känslorna på en och samma gång....

Det har nu gått en vecka sedan strålningsmuck och jag har fått lite problem med strålningsområdet.

Det är rött, kliar och ärret är svullet. Man ser väldigt tydligt var strålningsområdet är och innanför det kliar det och är ilsket rött.

Jag smörjer in mig med kortisonkräm och vanlig mjukgörande kräm utan parfym. Förhoppningsvis blir det snart bättre.

Dessvärre så kan jag inte i nuläget ha på en "klister-protes". Jag antar att jag får vänta med den ett tag.

Jag har blivit remitterad till Lydia-gården. "En återhämtning för själen" säger min senaste onk.läkare.

Där kan jag tydligen gå långa promenader, vila, måla och lyssna på föreläsare och roligast av allt; prata med andra i min situation! Jag ser fram emot detta jättemycket!

Och visst, det är som de säger..... Plötsligt så kommer alla känslorna på en och samma gång, för att citera Per Gessle....

Det här är ju inget man går igenom med en axelryckning....

Kram på er! A-K

Strålningsmuck!

Jag pustar ut - nu är behandlingarna över! STRÅLNINGSMUCK!

Nu återstår det "bara" återbesöken var tredje månad - ångest!

Men återbesöken ska jag inte tänka på idag!

16 dec - 4 aug

Massor av dagar, veckor och månader som jag har fått cellgifter, tagit blodprov, röntgats och strålats - nu är jag klar!

Den 1 september går jag tillbaka till jobbet! Jag ska börja på 75% och det ska bli sååååå härligt!

Innan dess ska Kärleken och jag ta med våra söner till Cypern en vecka. Där ska vi fira att vi har stått ut, att det har gått bra (ta i trä!) och att vi fortfarande har varandra!

Kram på er! A-K

Min strålningsfamilj

Det är märkligt, det där. Hur man så fort finner sig i situationer och skapar vanor och ritualer.

I väntrummet på strålningen, t ex.
I snart fem veckor har jag träffat samma personer varje morgon och sett hur vi har anpassat oss till varandra.

Precis där väntrummet börjar sitter en kvinna i min ålder. Hon har lite mindre hår än vad jag har, är lite mer kortisonsvullen i ansiktet och ser lite tröttare ut.
Varje morgon lägger hon sin väska på första bänken, går bort till kaffeautomaten och trycker på svart kaffe-knappen.
När hon går tillbaka mot bänken med sitt kaffe, tittar hon upp och möter oss andra med blicken och nickar halvleende som hälsning.

Rygg i rygg med kvinnan, sitter en invandrarfamilj. Mamman är i min ålder, har burka och ser orolig och uppkörd ut, pappan har en sån där mustig mustasch och ser lite barsk ut. De har två söner, en lite äldre och en yngre som är patient. Den lille killen har svart lapp för ögat och studsar runt till synes helt oberörd av ögonlappens allvar.

Två bänkar längre fram sitter ett äldre par. De brukar ta bussen till sjukhuset och får bråttom iväg när kvinnan är färdigstrålad.
Mannen är vithårig med en massa stänk av silver, har glasögon över ett par pliriga snälla ögon, och brukar studera mig i smyg när jag sitter och läser om Malin Berghagen i Se och Hör.
Kvinnan är i sjuttioårsåldern, har sjal för huvudet och stora mormorsglasögon. Hon är rätt så tunn i kroppen och brukar le och nicka till mig som hälsning på morgonen.

Mitt emot det rara äldre paret brukar jag sätta mig. Jag nappar åt mig en Se och Hör, Allers eller Hemmets Journal i förbifarten innan jag sätter mig. Dessförinnan har jag nickat till alla mina strålningskollegor.

När jag satt mig ner så kommer personalen nedrullandes med en sjuksäng med en man i sextioårsåldern. De ställer sängen på långsidan vid dörren. Jag undrar alltid hur det är med den mannen. Han ser så sjuk och trött ut, men hans nakna tår brukar röra sig, som min farmors gjorde när hon satt och såg på teve - lite trivsamt och nöjt liksom.

Ungefär vid den tidpunkten brukar en äldre man med en lapp som näsa bli inkallad för strålning. Han har alltså ingen näsa utan bara en vit kompress.

Vi är som en bisarr familj, på nåt sätt.

Igår när jag blivit färdigbehandlad gick jag förbi undersökningsrummen och ut från ett sådant rum kommer min äldre rara tant - hon med sjalen och de stora runda brillorna.

Jag skulle precis nicka igenkännande till henne när jag ser att hon var alldeles rödgråten. Hennes skakiga hand höll en vit näsduk och torkade bort tårarna under glasögonen. Hon mötte inte min blick utan fortsatte förbi mig, snyftandes och torkandes.

Mitt leende fastnade och jag gick ut på parkeringen med en klump i halsen.

Jag sitter i dödens väntrum emellanåt.

Kram A-K