Laddar inför onsdag

Har haft en skön helg. Fint väder... och mycket trädgårdsarbete... för sambon... Jag har städat lite, vilat mycket och bara umgåtts med barnen.

På onsdag är det dags för den sista cellgiftsbehandlingen!

L är sjuk. Han har feber, är förkyld och har jätteont i huvudet, så han ska vara hemma från skolan imorgon. A är också ledig från dagis, så jag kan se fram emot en dag med full fart varvat med mycket mys.

Jag är trött. Den här perioden har jag inte haft en enda energirik dag och det är extra jobbigt.

Jag hade behövt städa huset, men jag orkar inte idag. Kanske imorgon.... Det hade i allafall varit skönt om det hade varit städat innan jag ska få nästa giftkur!

Vi har fått tillökning i familjen - i form av en vandrande pinne! Sönerna är mycket stolta. Jag är väl inte lika exalterad...

Det var allt för nu.

Kram på er! A-K

Ryggvärk

Taxotere som spökar - hoppas jag....

Jag har ont i ryggen, har början till någon inflammation i ögonen och är så jävla trött.

Torra händer och fötter - trots att jag smörjer som tusan.

Det är så jäkla skönt att jag ska på sista cellgiften om en vecka! Sen är det över och jag kan börja leva igen.... Även om jag ska gå igenom operation och strålning också förstås....

Mitt ulliga hårfjun har börjat göra ont, så jag antar att det kommer att ramla av? Men jag har varit så glad över den tid som det har växt, har schamponerat noga och tagit väl hand om fjunen. Det har varit som en försmak på att håret faktiskt kommer tillbaka!

Under ett lager av cellgift finns det där - slumrande - och bara väntar på att växa sig långt och fint. Det känns bra.

Jag längtar efter MIG. Mitt gamla jag. Hoppas att JAG tittar fram när hela den här skiten är över!

Idag har jag varit och fikat på jobbet. Jag har kopierat mitt sjukintyg - har blivit sjukskriven till och med augusti och sedan ska jag börja arbetsträna. Det känns skönt att ha ett datum då mitt liv börjar igen.

Sen fick jag sjukersättning från Alecta. Tydligen ersätter de mig med 10 % av lönen efter 90 dagars sjukskrivning. Det är ju jättebra! Alltid välkommet med extra pengar!

Kram på er! A-K

Ångestnatt

Jag sover som en klubbad säl igenom nätterna i vanliga fall, men i natt vaknade jag med ett ryck efter en dröm.

I drömmen fick jag reda på att jag skulle dö, men det var egentligen inte det läskiga. Det läskiga var att jag var helt tillfreds med beskedet. Jag accepterade att jag skulle dö och tyckte att jag var färdig med livet.

När jag vaknade protesterade jag vilt i tankarna. Jag är inte alls tillfreds med ett sånt besked! Jag är definitivt inte redo att kasta in handduken, att sätta tofflorna eller stämpla ut!

Vad betydde den drömmen egentligen?

Jag började tänka alla om-tankar.

Tänk om jag får återfall....
Tänk om jag redan nu har aggressiva jävla cancerceller överallt...
Tänk om jag inte får vara med när mina barn växer upp....

Jag fick ångest, helt enkelt - och inser att nu kommer alla dessa tankar i kapp mig.

Nu är det så fullt i den tänkta garderoben att alla blåa paket knuffar upp dörren och ramlar ut ovanpå mig.

Jag ska kämpa mig upp givetvis, men just nu är det nog bäst att jag försöker sortera bland paketen innan jag tränger ihop dem i skåpet igen.

Kram på er! A-K

Släktskap med tvättbjörn

Igår eftermiddag när jag gick förbi spegeln såg jag en tvättbjörn... Det var jag, visade det sig sen.

Jag har mörka, röda, vistna och svullna påsar under ögonen. Jag vet inte om det är tröttheten eller om det är kortisonet eller om jag från och med igår faktiskt ser ut såhär.....

Operation "Concealer" har tagit sin början....

Kram på er! A-K

Om att göra det bästa av situationen

Idag känns det bra. Trött, slapp och ont i leder och muskler, men bra psykiskt.

Jag och syrran ska iväg och köpa gödning, blommor och lite annat smått och gott och jag har för dagen matchat min svarta kofta och vita topp med en buff med samma färger.

Sminket sitter på. Jag har fått börja lägga en tjock rand brun ögonskugga längs med ögonfransraden - både uppe och nere - för att jag har så glesa fransar numera. Om jag inte sminkar mig, så ser jag ut som en sjuk Christoffer Reeve.....

Jag har börjat kämpa med mina extra-kilon. Man kan visst både gå upp i vikt och ned i vikt när man får Taxotere - och med min otur så går jag naturligtvis upp i vikt....vad annars???

Vi har en liten damm precis utanför vårt hus och nu när det har blivit vår så har vi fått besök av ett gräsandspar. Barnen älskar det och springer ut så fort de ser att paret vaggar upp till vår tomt. Precis vid tomtgränsen bjuds det på torrt, gammalt bröd och när måltiden är uppäten kvackar de ner till dammen igen. Jag älskar att bo såhär!

Jag läste på text-tv att bland bröstcancerpatienterna lever 88% fortfarande efter 5 år! Det är ju jättebra och naturligtvis tar jag detta till mig och tänker plussa på mig där och höja procenten lite till.

En bra inställning hjälper mycket - i allafall rent psykiskt! Jag tänker inte låtsas som om jag inte är rädd att jag ska tillhöra den andra delen av procentsumman - jag är skiträdd. Men, den rädslan och den ångesten åker ner i ett blått paket och så in i garderoben.

Kram på er! A-K

Om vardag

Solen lyser på skitiga fönster och bildar rutmönster i golvet i köket. Det luktar nyskurat golv och kaffedoft.

Dörren öppnas och in kommer äldsta sonen och slänger sin skolväska på tvättmaskinen.

Syrran är här och vi dricker kaffe och pratar. L äter mackor och dricker mjölk och springer sen ut i trädgården och sparkar fotboll.

Vi skrattar och pratar. Sonen tittar in emellanåt och sträcker armarna upp i segergest.

Jag hämtar A på dagis. Han och en kompis samlar arga skogsmyror i en balja under skratt och stoj. De har kepsar båda två och ser så friska och kavata ut att jag blir full i skratt.

Sambon ringer och hör vad vi ska äta till middag.

Det är vår och det är vardag. Idag finns ingen cancer.

Hann vända innan helvetet.. den här gången oxå!

Jag har varit på väg till helvetet, men hann vända innan - en bit innan.

Jag har haft värre ont den här gången. Skelettet, huvudvärken, svettningarna och frossan har känts av mer än förra gången.

Jag haltar fortfarande och det spränger och kryper i mig, men jag är definitivt på väg tillbaka!

Påsken har spenderats hos mina föräldrar. De har pysslat om mig, tagit hand om mig och servat mig och jag har mest bara legat och tagit plats. Det har varit guld värt!

Pojkarna och sambon har varit i Småland i en stuga ihop med min svärmor och svägerska och deras familjer och fiskat och påskat sig!

Nu har det gått drygt fyra månader med cancern i första rummet och det är klart att barnen, sambon och jag känner av det och känner oss slitna och trötta. Sambon får ju dra det tyngsta lasset här hemma när jag bara ligger och har ont. Barnen tycker att det är jobbigt att jag ibland inte ens orkar sitta uppe och spela Yatzi.

Vi tröstar oss med att det "bara" är några veckor till, men inser samtidigt att familjelivet och sambolivet tar skada av en sån här situation. Vi får nog lägga mycket energi och kraft på att hitta tillbaka till livet och till oss själva igen när allt det här cancerskitet är över.

Jag skriver mer en annan gång.

Kram på er sålänge! A-K