lördag 17 oktober 2009

Om ångest och rädsla

Jag är ju färdigbehandlad; cytostatikad, opererad och strålad. Nu är jag ju frisk, men inte helt friskförklarad.

De närmaste tre åren är jag livrädd när jag får ont i ryggen, ont i magen, hostar eller har ont i huvudet.

Det är jobbigt och ibland känns det som om man lever med en tidsinställd bomb; när som helst kan cancerskiten komma igen och det är bara slumpen som avgör om man är på ena eller andra sidan - återfall eller inte.

Ibland kan man glömma av skiten och det kan gå flera timmar utan att jag ens tänker på cancer, men ibland dyker tankarna upp och då måste jag gå igenom allt som hänt mig - om och om igen.

Från cancerbeskedet, igenom ångesten och rädslan, igenom cellgiften, illamåendet, tröttheten, håret som ramlade av i stora tussar, operationen, det beiga - huden som blev beige och avsaknaden av ögonbryn och ögonfransar, smärtan i skelettet.

Kvällen innan beskedet från röntgen, som skulle bestämma min framtid - kronisk cancer eller chansen att bli frisk, bröt jag ihop i duschen.

Då gick det upp för mig, på riktigt, att jag faktiskt kunde dö och vara tvungen att lämna mina barn.

Sorgen över att jag kanske inte skulle få uppleva mina söners nästa födelsedagar.

Sorgen över allt jag inte hunnit göra.

Sorgen över att mitt liv skulle sluta sådär; att dö i cancer.

Ångesten. Rädslan. Paniken. Förnekandet. Vägrandet.

Jag satt, på filmvis, på golvet i duschen - med vattnet strilandes över mig - och släppte ut all gråt, ångest och rädsla.

Sambons armar runt mig. Hans blöta tröja. Vattnet och tårarna.

Det är en betydelsefull scen av mitt liv, som förändrade mig totalt.

På min anslagstavla i köket hänger ett "rosa band". Det är ju tack vare forskningen som jag sitter här idag! Utan forskningen hade allt varit över.

Kram på er!

tisdag 13 oktober 2009

Hjälmhår med toning!

Till Marie och till alla er andra som har undrat hur det går för mitt hår!
Det växer som ogräs och just nu är jag, som sagt,
i hjälmfasen!
(Jag har t o m varit hos frissan och putsat till det lite vid öronen och tonat!)
Den uppmärksamme ser att jag har fått virvlar lite varstans på hela huvudet.
På morgonen för jag numera ett stolt krig med gelé och kam som enda vapen. Ibland vinner jag och ibland går jag ut som Stig-Helmer med tofsar på en bit och tuppkam på en annan.

Hjälmhår med toning, alltså!

Det kunde jag inte tro för några månader sedan!

Kram till er!

söndag 11 oktober 2009

Ibland undrar jag.....

vem ni är som läser min blogg......

Ibland blir jag nyfiken på hur många ni är....

fredag 9 oktober 2009

Inga cancergener här, inte!

Bra besked - inga mutationer alls!

Det verkar som om jag har haft en jäkla otur bara som fått bröstcancer - såhär pass ung!

Jag kommer att genomgå mammografi och ultraljud varje år för att undersöka så att inte cancerskiten sätter sig i det andra bröstet - jag har 20% risk att få det i andra bröstet, nämligen.

Doktorn undersökte mig idag också och kände på nyckelben, bröst, ärret och under armhålorna och det såg bra ut! Skönt!

Sen lyssnade han på lungor, kände på magen och tog blodtryck - allt medan han visslade.

Det känns bra! Nu väntar mammografi och ultraljud i december, men jag har fått VARDAG!

Inga fler operationer! Det är en bra dag idag! En "inga-cancergener-dag"!

Kram på er! A-K

onsdag 7 oktober 2009

Plötsligt händer det!

Ja, jag trodde väl aldrig att jag någon gång skulle gråta av lycka när mensen kom, men johodå!

Imorse dansade jag och sjöng och ringde och väckte mamma för att berätta den stora nyheten!

När jag tittade mig i spegeln så såg jag att jag hade tårar i ögonen!

Jag vet inte, men plötsligt så blir det så stort! Cancer! Cytostatika! Strålning! Inget bröst! Hård armhåla utan känsel! Ingen mens! Inget hår! MEN, så plötsligt.....plötsligt händer det!

Håret växer - och äggstockarna klarade sig! Lycka!

Härliga mens - härliga liv!

Kram på er!

tisdag 6 oktober 2009

På fredag!

På fredag ska jag äntligen få reda på gen-testet!

Jag har gått och väntat hela sommaren och tiden har sniglat sig fram. Nu kan jag knappt bärga mig!

Jag vill bara veta! Inte förrän jag vet, kan jag gå vidare. Just nu är jag i Ingemansland.

Har ingen koll på vad jag står inför - om jag ska opereras eller inte. Kanske kan jag faktiskt gå vidare i mitt liv. Kanske är vardagen här nu för att stanna.

Eller så måste jag opereras. Fast även om svaret blir att jag bär på någon av de där generna, så känns det ändå okej. För då vet jag åtminstone! Då vet jag vad som ligger framför mig.

Det här väntandet..... Jag blir galen.

Ingen mens ännu. Håret växer som attan - just nu är jag i hjälmstadiet! Föga smickrande, men ack så roligt!

Kram på er och håll tummarna för mig på fredag!

torsdag 1 oktober 2009

Näeeehh, finns det såna puckon!?

När jag satt på jobbet idag och var mitt inne i en projektavstämning så lyssnade jag med ett halvt öra på Lotta Bromé. Hon pratade om bröstcancer och rosa bandet! Hurra för det ! (rosa bandet, inte bröstcancer!)

Tydligen hade forskarna kommit fram till att vårt genomsökande av våra bröst är onödigt och skapar bara ångest. Många ofarliga knutor blir undersökta och ibland t om bortopererade! (Utropstecknet är ironi!)
Dödsantalet i bröstcancer har inte sjunkit sedan de gick ut med rekommendationen om att alla vi kvinnor ska känna igenom våra bröst.

För mig är detta så dumt att det är knappt att jag ens vill kommentera det. En kvinna från cancerfonden var i radiostudion och berättade - helt enligt min linje - att de flesta kvinnor som har bröstcancer, faktiskt själv har upptäckt knutan. Inte mammografin - utan kvinnan själv!

Det var inte detta som gjorde att jag höll på att koka över. Några projektavstämnings-sidor senare var de ute på stan (radioreportrarna inte projektavstämnings-sidorna (!)) och intervjuade folk.

Då stöter de på en kvinna och frågar henne om hon brukar undersöka sina bröst. Hennes svar får mig att hoppa av skorna.

- Nä, aldrig. Jag går inte ens på mammografi, säger hon stolt (!). Jag förstärker mitt immunförsvar och känner mig stark, äter bra och motionerar, så jag litar på min kropp och behöver inte känna igenom något. Sen om jag skulle få bröstcancer, så får det väl vara så.

Vad är det med folk? undrar jag (läs: skriker och se mig framför er med rök ur öronen och stampandes med foten)

Som om inte det var nog, så hördes en annan kvinna i etern svara på samma fråga.

- Nä, jag känner inte igenom mina bröst. Man ska inte in och rota i kroppen. Skulle man få cancer, så kan man självläka och bli av med cancern - förutsatt att man inte är inne och rotar.

Jaha, säger jag ironiskt - syns det inte, finns det inte.

Låt oss alla, likt strutsen, stoppa huvudet i sanden - och självläka! (ironiskt tonfall)

Kram på er! A-K