Om när livet börjar återgå till det normala.... och om rädslan

Nu har jag gjort över hälften av strålningarna och jag mår relativt bra. Lite röd och mycket trött.

Däremot har jag börjat bli öm på bröstbenet och jag tycker mig känna en svullen lymfkörtel (tvi, tvi, tvi kattafan!)! Tanken om återfall åker rätt ner i en blå paket och in i den tänkta garderoben.

Paketet får ligga där till måndag när jag får höra med sköterskorna på strålningen om det (hoppas, hoppas) är normalt och enbart en biverkning av strålningen!!!!

Den här rädslan irriterar mig och gör mig förbannad!

Det här med att inte ha hår och nu som jag, ha kort kort hår, gör att det är många som glor på en när man är ute bland folk. Innan har jag inte direkt blivit irriterad utan mer hoppats att jag snart har blivit färdig med handlingen så att jag snabbt kunnat sätta mig i bilen och åkt bort från nyfikna blickar, men NU.....

Nu är jag så irriterad på alla som "ballglor" att jag skulle vilja fråga de rakt ut vad de är för fel på dem.

Jag fattar inte hur man som vuxen kan stå och titta ut någon utan att skämmas. Att barn gör det är sin sak, men vuxna....

Vi var på ett sommarland för ett tag sedan och då stod ett par mammor lite längre bort och verkligen studerade mig länge och noga samtidigt som de pratade lite med varandra.

I början ignorerade jag dem, men ju längre tiden gick desto argare blev jag och till slut ställde jag mig någon meter ifrån dem och riktigt glodde på dem utan att vika undan med blicken och då verkade det som om de fattade att det kanske är lite ofint att stå och glo på folk som uppenbarligen är sjuka! Jävla människor!

Igår följde barnen och Kärleken med för att titta på när jag strålades. Sköterskorna var jätterara och visade runt familjen bland strålningsmaskin och manövreringsrum och sedan stod de där, hela familjen, i manövreringsrummet och tittade på när jag blev strålad.

Det kändes viktigt på nåt sätt att de får se vad det är jag gör på morgnarna och de tyckte att det var spännande.

Idag regnar det och jag ska passa på att städa undan alla dammråttor som gömt sig lite här och där i hela huset.

Kram på er! A-K

Jag väntar på min silikontutte!

Bomullsinlägg i all ära, men nu skulle jag vilja ha min protes i silikon!

Jag är redo att byta ut min specialsportbehå med kardborrknäppning fram mot nya fina specialbehåar med fickor (ni vet dem som jag köpte tillsammans med en bikini för 2000 kr....ja, bikinin var ju slut, så den fick jag inte, men...ja, det är de behåarna i allafall).

Jag vill komma tillbaka till vardagen! Jag är redo. Mitt hår har snart växt ut till en frisyr - en kort frisyr i och för sig, men dock en frisyr! Min arm funkar nästan som vanligt igen. Jag har fått tillbaka en del av känseln; inte i armhålan, men en del på undersidan av armen. Jag börjar mer och mer känna mig som en person igen.

Hela det här året har jag känt mig som en patient; sjuk, utlämnad och rädd. Rädd är jag fortfarande, men nu tycker jag att jag är redo att ta tillbaka mitt liv.

Så när som helst nu kommer väl en kallelse, så att jag kan få prova ut min nya silikontutte!

Lycka!

Kram på er!

Om att inte räcka till....

Jag har nu strålats fem gånger och jag börjar bli lite röd över strålningsområdet, mår lite illa och är trött, men annars funkar det bra.

Mina små telningar har sovit hos farmor mellan söndag-tisdag och idag direkt efter strålningen körde jag glad i hågen dit för att hämta hem dem.

Det var härligt att se dem igen och vi smidde upp planer på att de skulle få ringa varsin kompis när de kom hem, men redan i bilen hem började det.

L började protestera mot allt möjligt som jag sa. Jag ignorerade det de första gångerna, men rätt vad det var så började de fula orden komma och han fiskade efter att jag skulle bli arg och det lyckades till slut.

Den arga mamma kom fram och ju mer Den arga mamman var framme desto trotsigare blev Det arga barnet. Plötsligt blev allt det rosenröda bara svart och sunkigt och väl hemma åkte L upp på rummet så att det rök om det (läs: Den arga mamman fick dra upp honom).

När Den arga mamman drog sig tillbaka så fick jag så ont i min vänsterarm av allt dragande och all ork bara försvann och plötsligt satt jag med ansiktet i händerna och bara grät.

Det trotsiga barnet var fortfarande kvar och satt och skrek arga ord uppe från rummet - totalt omedveten om all uppgivenhet som fanns vid köksbordet.

Näeh, jag är definitivt inte tillbaka där jag var innan - stabil nog att handskas med trotsiga barn.

Det trotsiga barnet sitter kvar på sitt rum och surar - jag sitter här och surar. Ibland är det pissigt att vara mamma.....

Kram på er! A-K

Mensen överhoppad en tredje gång....

... och jag börjar mer och mer fundera över hur jag ställer mig till att hamna i ett alldeles för tidigt klimakterie.


Ja ja, det är ju inte helt kört ännu - kroppen är väl inte helt återställd efter cellgifterna, men visst börjar man fundera.


De här svettningarna, eller vallningar som man säger när man är i klimakteriet..... Mamma säger vallningar och hon har ju varit där... är skitjobbiga!


Jag kan sitta och hålla på med något och känna mig sval och fräsch för att i nästa sekund bli alldeles varm, röd i huvudet och kallsvettig i pannan.

Ibland gör det mig förbannad! Fan vad det är jävligt, kan jag tycka! Att bli av med ett bröst, kanske komma i klimakteriet, få strålningsskador på operationsområdet och att vara förlamande rädd för återfall i tre-fyra år framöver.

Jag kan tycka så jäkla synd om mig själv ibland.

Ibland gråter jag över mitt förlorade bröst och mitt jättekorta hår. Jag känner mig så oattraktiv och så gammal!

Jag kan bli förtvivlad över att jag ska behöva lägga i en protes i behån innan jag kan visa mig för folk. I nästa stund kan jag skratta över att jag måste springa runt i huset och leta efter bröstet (protesbröstet alltså. Det andra bröstet behöver jag inte leta efter - jag brukar hitta det hängandes och slängandes i nivå med knäskålarna ungefär...hihi)

Nu kom jag bort från ämnet.... Det jag skulle komma fram till var att det finns så många känslor kring det här med att vara/ha varit sjuk.

När jag var inne på strålningsbehandling uttryckte sköterskorna sitt missnöje angående de nya sjukresorna som gör det svårare att få ersättning när man, som jag, åker in till sjukhuset varenda vardag.

Jag nickade med och hummade, men sanningen är att jag är så tacksam över att de där sjukhusmänniskorna kan hjälpa mig och bota mig, så att om det hade varit så att jag skulle behöva åka till Kiruna varenda dag och få resa sista biten med hundspann med Roger Pontare som slädkamrat och slåss med vargar på vägen, så hade jag gjort det - gladeligen.

Så grejen är att jag är så mycket - arg, förbannad, ledsen, rädd, glad, tacksam, hoppfull, ängslig och allt det där huller om buller varenda dag.

Kram på er! A-K

..... 24 strålningar kvar....

Nu har jag gjort min första strålning! (Säger man så??)

Det var inte så farligt även om jag var spänd som en fiolsträng när jag låg på britsen!

Först lämnade jag mitt lilla tidkort i en behållare på strålningsavdelningen och satte mig ned och väntade - bland alla pensionärerna....

Efter ett litet tag kom en sköterska och visade in mig i ett litet rum där vi satte oss mittemot varandra. Hon tog fram min journal - med alla mina foton. Jag vet inte varför jag ser ut som fan på alla foton????? Där satt jag liksom, fastsatt med ett gem - och såg ut som om nästa anhalt var elektriska stolen.

Sen berättade hon lite om vad som skulle hända och hur jag skulle göra. Det visade sig att jag mest bara skulle ligga som en säck potatis och inte röra mig, så det var ju inte så invecklat.

Sköterskan visade mig rummet där de sitter när jag ligger i strålningsmaskinen. De tittar tydligen på en skärm och sköter strålningsapparaturen med hjälp av knappar. Inte så mycket att säga mer om det....

Jag blev invisad i strålningsrummet och fick klä av mig på överkroppen (igen!!) bakom en skärm.

Jag fattar inte varför man ska ha en skärm att klä av sig bakom när ändå hela Sverige, verkar det som, kan se mig när jag är naken på överkroppen!!!! De sitter för tusan i ett angränsande rum och tittar på mig där jag ligger i bara mässingen med armarna ovanför mig och blottar mig för glatta livet. Varför i hela världen ska jag då ta av mig bakom en skärm?????

MEN, jag tog av mig bakom skärmen. Lade mig på britsen - det är alltid bökigt att komma upp på britsen eftersom de har lagt en rumpstopp för att markera var jag ska lägga rumpan, så först måste jag måtta in var jag ska hoppa upp och sen får jag försöka vara graciös och inte klumpa mig upp på britsen.

Väl uppe på bristen stod en sköterska på vardera sidan om mig och försökte få linjerna på min kropp att stämma överens med de röda strålarna. När de flyttade mig ett par mm åt sidan så fick jag alltså inte hjälpa till utan skull som sagt ligga som en säck potatis.

När allt stämde tog de fram den plastfolieinpackade gummiremsan och lade den över mitt ärr och sedan snurrade apparaten runt och tog lite röntgenbilder på mig för att förvissa om att jag och mina organ låg rätt.

Sen gick sköterskorna ut och maskinen började röra sig och pipa. Det var strålningen. Ett pip som varade i några sekunder och sen kom en sköterska in och ändrade en markör och sen ut igen, ett nytt pip och sköterskan kom in igen - och så höll det på i ca 20 minuter.

Strålningen kändes inte utan jag fick mest koncentrera mig på att inte röra mig och att försöka slappna av.

Nu är det alltså igång. Det känns skönt.

Förresten, det gjorde inte ont nu att hålla vänsterarmen ovanför huvudet!

Jag har beställt specialbehåar på internet för såna som jag som har ett bröst och en protes. Behåar med fickor. Svindyra. Jag köpte en svart och en vit och så slog jag till och köpte en bikini. Vad betalade jag för det kalaset? undrar ni. Jo, det ska jag tala om med utropsteckenröst! - 2000 kronor!!!!!!

Det går jäklar i mig inte att vara fattig när man är sjuk!

Kram på er! A-K

Strålning imorgon!

Ja, jag är lite nervös inför morgondagen och dessutom irriterad över den där jäkla blåa färgen som jag är målad med - ett streck på vardera sidan om bröskorgen och så ett i mitten.

Värmen gör att färgen kladdas ut och fortsätter det så här så lär jag gå in på strålningen om ett par veckor som en smurf. Jag försöker rita i dem (linjerna) så gott det går, men så fort jag går utanför dörren så kladdar de igen.

Mina svettningar (klimakterie-svett) gör inte det hela bättre.

Mensen har inte kommit tillbaka och nu har den hoppat över en tredje gång. Tydligen så kan det ta tid innan äggstockarna har hämtat sig efter cellgifterna och ibland så kan det t om bli så att man hamnar i klimakteriet!

Jag räknar kallt med att mina äggstockar ska komma igång igen, men det kan kanske ta några veckor till. Tills dess får jag väl stå ut med dessa svettningar - även om det är drygt.

Däremot så känner jag mig stel i kroppen och när jag har suttit ett tag och ska upp och gå så gör det ont innan jag har ledat till mig. När jag har gått ett par steg så släpper det stela igen....

Kan det vara benmärgen som ska rätta till sig och komma upp i rätt värden igen? (Ångest över återfall!!!!!)

Dessutom så har jag fått svårt att sova om nätterna. Jag ligger och spänner kroppen och det är nästan omöjligt för mig att slappna av och hitta en skön sovställning.

En natt märkte jag att jag låg och knöt händerna hårt - kanske därför jag har ont i kroppen?

Kram på er! A-K

Fixation och röntgen idag

Idag har jag varit på ett första besök på strålningsavdelningen.

Imorse var jag på fixation. Jag hade absolut ingen aning vad fixation var och för er som undrar så ska jag berätta vad det är.

Jag fick blotta mig som vanligt - bara naken på överkroppen alltså (!) - och lägga mig på britsen. Där fick jag ett stöd under knävecken och en "rumpstopp" nedanför rumpan så att jag inte skulle kasa ner. Ett stöd fördes in under nacken på mig och sen fick jag lägga upp mina armar ovanför huvudet i speciella armhållare (såg ut som benstöden i en gynekologstol ungefär - fast för armar).

Det var inte skönt, kan jag säga, att hålla vänsterarmen ovanför huvudet. Det gör fortfarande ont att ha armen så högt även fast jag kämpar på med mina sjukgymnaströrelser.

Jag fick flytta mig lite och anpassa mig efter de röda ljusstrålarna, som lyste på mig, så att jag låg rätt på britsen.

Ingvar, som han hette, lade en plastbit ovanför ärret och ritade av ärret på plasten. Sen klippte han ut en gummiremsa som jag ska ha ovanför ärret när jag strålas.

Det var alltså fixationen.

Efter fixationen röntgades jag för att de skulle kunna rita in var strålarna ska komma så att det skadar så lite organ som möjligt.

Jag lade mig på britsen och så passade de in mig så att jag stämde med de röda ljusstrålarna igen. Sen tejpade de fast koppartrådar runt det obefintliga bröstet (så att doktorn skulle kunna se var bröstet har suttit).

Den där gummiremsan klistrades fast över ärret och in i röret åkte jag alltså. Varför är det så svårt att slappna av när man ligger där i det där röret?

När det hade surrat färdigt och jag åkte ut igen från röret så började man rita en massa linjer på mig. Några linjer på båda sidorna av bröstkorgen och så en linje mitt emellan brösten (t).

Efter det så tog dem kort på linjerna - och på mig! Kanske jag dyker upp som en twistad Playmate of the year!

Sen var jag färdig! Jag fick en penna med mig - att fylla i linjerna med när jag har duschat.

En vecka till strålning! Nu är det snart igång!

Kram på er! A-K