Trött.....

I helgen har vi varit på Lalandia och busat hela helgen. Mjäe, jag har mest tagit det lugnt och bara varit, men sambon och barnen har busat och badat. Det har blivit många skratt och mycket mys. En helg för avkoppling!

Jag var inte den ende som kom påklädd och med huckle in i badlandet. Det var jag, ett par förvirrade pensionärer (mjäe, de hade kanske inte huckle, men de kunde ha haft det...) och så en och annan muslim!

Vädret har varit kanonfint och vi har tagit små korta promenader - bara att få sol i ansiktet känns ju otroligt härligt!

Batterierna är inte laddade med energi, men väl med familjemys - och det är inte illa, det heller.

Trött är jag och har varit hela helgen. Jag skulle kunna sova hela natten och hela dagen och ändå vaknat upp och varit förlamande trött. Konstigt.

På tisdag börjar jag att ladda upp med kortisontabletter inför onsdagens femte cellgiftskur. Jag bävar lite inför biverkningarna, men inser samtidigt att det är bättre att ta tjuren vid hornen och få gjort skiten än att gå och vänta på det!

När onsdagen är över så har jag ju bara en enda (!) cellgiftskur kvar och det känns nästan lite overkligt.... Jag vågar liksom inte riktigt ropa hej ännu..

Sambon är ledig på onsdag och är med som moraliskt stöd när jag cellgiftar mig och det är fantastiskt skönt att ha honom där. Det är psykologiskt viktigt....att vi gör det ihop liksom.

Barnen har ju påsklov, så de ska lämnas till farmor och leta efter påskharen hos henne ett par dagar. Det är lite mixade känslor det där, med att lämna bort barnen.

Samtidigt som jag är trött och behöver vila, så saknar jag ju dem enormt mycket när de inte är här. Fast å andra sidan så har de ju roligare hos farmor när jag inte mår så bra.

Rapport biverkningar ang första kuren Taxotere: Nu kan jag lägga till torrsprickor under tumnagel! Det gör så jäkla ont. Jag har köpt Helosan-salva och den smörjer jag tummen med och lindar in i ett plåsterpaket - det blir lite bättre...

Sen undrar jag om cyto-hjärnan är i sitt esse.... När vi var ute på en av våra promenader så pekade jag bort mot en hage och sa till barnen: - Titta på de små hästarna! Barnen och mannen såg helt oförstående ut och det med rätta, eftersom jag pekade bort mot en massa getter!

Jag kunde ha svurit på att det var såna små söta hästar som gick omkring i hagen och betade.... Jag skyller på cellgiften....

Kram på er! A-K

Känslosam

Imorse när jag satt framför teven - som vanligt - med en kopp kaffe och A tjatande bredvid mig om att vi skulle ut och hoppa studsmatta....(A förstår inte att jag är trött.... och går runt som en Duracell-kanin och tjatar, tjatar och tjatar...), så fastnade jag på Malous efter tio.

Där pratade de om en bok, som jag har tänkt att jag skulle läsa som heter "Livet kan inte vänta". Den handlar om tre kvinnor med obotlig cancer. En av de där kvinnorna, Sabina, hade en blogg tills för några dagar sedan då hon gick bort; Sabinas kamp.

Jag följde den bloggen slaviskt och jag blev så ledsen när jag läste att hon hade dött.

På "Efter tio" satt två släktingar till en annan av kvinnorna; Hanne. Hon dog för ett år sedan av sin bröstcancer, som hade spridit sig vidare till skelettcancer. Innan hon dog fick de reda på att hennes syster, som nu var i Malous teve-soffa, också hade fått bröstcancer.

Hur som helst, jag blev så tagen av deras historia och kunde identifiera mig med deras bilder av sjukhus-sängar, cellgiftsdropp och huvudsjalar, att jag blev helt ledsen. Stora tårar rann ned på mina kinder och jag var ledsen, inte bara för deras skull utan också för min egen.

Jag har bröstcancer - det är fan inte klokt!

Systern hade opererat bort det friska bröstet också, eftersom det fanns en stor risk att få tillbaka cancern i det. Deras cancer är ärftlig - de är alltså bärare av någon av de där generna.

Jag vet inte om min är ärftlig. De har inte gjort någon utredning på mig ännu. Ska jag förutsätta att min är ärftlig och därför ta bort även det friska bröstet eller ska jag låtsas som ingenting??

Utredningen kommer säkert inte att göras förrän operationen är över. Ska jag då vänta på den eller ska jag kräva att de tar det andra bröstet samtidigt?

Kram på er! A-K

Trött

Oj, idag är jag så trött, så trött....

Imorse gick jag en lång runda i solskenet, men det straffar sig nu.... Jag är helt totalt tömd på energi och till barnens förtret orkar jag bara ligga i soffan.



Det verkar som om den här tröttheten blir värre och värre.



Nä, nu ska jag tillbaka till sofflocket och lägga mig under en filt och försöka få ut något mönster av alla de där svarta prickarna som dansar framför ögonen på mig....



Kram på er! A-K

April, april

Idag har jag redan hunnit lura både sambon och föräldrarna!

Sambon lurade jag med att det snöade hemma och föräldrarna med att L hade studiedag och frågade om de kunde komma och passa honom. Alla svalde de betet! Hihi!

Tröttheten blir värre och värre. Jag vet inte om det har med blodvärdet att göra eller om det är så att kroppen är sliten av alla cellgifter.....

Har börjat fundera på strålningen - måste man vara sjukskriven då oxå, eller orkar man börja jobba då? Går man tillbaka till jobbet som om inget hade hänt eller börjar man med, typ halvtid för att känna sig för?? Blir man trött av strålningen?

Jag längtar till jobbet och till vardagen igen, med allt vad det innebär. Däremot inser jag att jag behöver tonvis med energi först och det är något som jag inte har idag.

Kanske får man tillbaka orken när cellgiftsbehandlingarna är slut? Hur pass jobbig är operationen? Har man ont länge efteråt?

Idag sa A att han tyckte att jag var finare med hår. Hihi, ja - inte hade det varit den här "frisyren" om jag själv hade kunnat välja.

Däremot har det börjat växa mer och mer nu och jag står häpen inför alla mina fjun på huvudet! Den här cellgiften har oxå håravfall som biverkning, men mina hårstrå trotsar och växer....

Det är bra - trotsa på! Kram på er! A-K

Om farfar, påsk och vår!

Idag skulle min farfar fyllt 83 år - om han hade levt...

Han gick bort i lungcancer 1996, någon månad innan han skulle ha fyllt 70 år. Alldeles för tidigt.

När barnen kommer hem ska vi ta en tur till kyrkogården och hälsa på både farfar och farmor.
Jag har inte varit där sedan jag blev sjuk.

Jag har precis varit på jobbet ett par timmar. När jag kom hem var jag helt slut och låg och flämtade som en blåsbälg på soffan. Att tänka och koncentrera sig är tydligen inte en självklarhet när man har cytohjärna!

Nu är hela hemmet fullt av tuppar, kycklingar och flygfärdiga trollpackor. A och jag pyntade igår med både köpta och hemmagjorda påskalster och nu finns de både här och där, i alla former och färger.

Ute skiner solen och det känns som vår!

L cyklade till skolan i morse - alldeles själv; stolt över ansvar för cykelnyckel. A tog sparkcykeln till dagis, glatt pratandes om dagiskompisarna och deras upptåg och jag halvsprang bredvid.

Kram på er! A-K

Trött, men tar nya tag!

Upp som en sol.... Humöret går upp och ned. Idag är det upp.

A har en kompis hemma och de leker "Star Wars". L är i skolan. Jag ligger på soffan och softar lite, med ena örat koncentrerat på teven och det andra på leken däruppe....

Igår städade jag lite och putsade t om lite fönster. Idag känns det skönt att det är gjort.

Imorgon ska jag till jobbet. Det ska bli skönt att komma dit igen och träffa arbetskamraterna; om än bara på fika...

Vi har kollat lite på resor på nätet, men innan vi bokar måste jag dubbelkolla med doktorn, så att jag verkligen kan åka iväg utan problem efter strålningen.. Någon som vet?

Kram på er! A-K

Jag saknar mitt hår!

Ju längre tiden går desto mer saknar jag mitt hår. Det kan ha något att göra med att jag numera har lite ludd på skallen; ljust, glest och luddigt hårfjun.

Det fanns en tid i mitt liv då mitt hår var min allra käraste kroppsdel. Jag tyckte aldrig om min näsa, mina ögon såg sömniga ut, mina lår var tjocka, rumpan stor, men mitt hår var fint. Mitt hår och mina ögonfransar.

Mitt hår är borta och mina ögonfransar har blivit glesa. Kvar har jag bara allt det där andra, som jag sedan så lång tid tillbaka har slutit fred med.

Jag vet, håret kommer tillbaka (i de allra flesta fall, läste jag förfärat i broschyren om cellgift..), men ibland är det riktigt jobbigt att känna sig annorlunda.

Ibland är det urtrist att dra på sig en buff om huvudet och sminka sitt kortisonsvullna ansikte.

Ibland tycker jag att det är jättejobbigt att slå ifrån mig alla dessa nyfikna och närgångna blickar. Att skaka av mig och låtsas som om jag inget märker när folk vänder sig om och tittar på mig.

Visst, mitt utseende skriker cancer och jag vet att folk inte tittar för att göra mig obekväm. Jag vet att de tycker synd om mig och undrar, men ibland orkar jag bara inte.

Det finns tillfällen då jag har lust att chockera; att gå ut utan buff om skallen och visa mig som jag ser ut. Det finns gånger då jag har lust att skrika "Jag har cancer och har just fått cellgift, din jävla idiot" i telefonen till försäljare som undrar om de stör.

Det finns också gånger då jag helst vill gömma mig inomhus och inte visa mig. De gångerna skäms jag för mitt utseende. Skäms för ollonskallen, skäms för de svullna ekorrkinderna och skäms för att jag är sjuk helt enkelt.

Idag var jag en helt vanlig mamma som tittade på sonen när han spelade fotboll. Föräldrarna i laget vet om att jag har cancer och har sett mig så många gånger nu med min buff att de inte längre reagerar.

Idag glömde både jag och sambon att det är en annan tid nu; en tid med cancer, och vi åkte direkt hem och bokade en helg till Lalandia. En helg att umgås med familjen och njuta innan jag får nästa cellgift.

Nu är det snart dags för nästa cytostatika-kur. Jag får den mitt i påsklovet och barnen och sambon ska åka iväg ett par dagar och hälsa på min svägerska och hennes familj, som har hyrt en stuga.

Själv ska jag husera hos mina föräldrar. Jag kunde ha varit hemma, men när man mår dåligt så är det så skönt att ha någon som tycker lika synd om en som man själv gör - och då är det bra med sina föräldrar!

Kram på er! A-K