Jag mår okej. - fast utan utropstecken.

Jag är så trött. Trött, lite kräkig (inte mycket alls) och rödmosig om kinderna.

Ligger mest i soffan och sover emellanåt och tittar teve emellanåt.

Imorgon har jag satt som en dag, då jag ska ut och promenera, men idag måste jag vila...

Jag mår faktiskt okej. Jag trodde jag skulle ligga och krama toa-stolen, men nädå - det går bra.

Picc-linen kliar lite - annars ska jag inte klaga. Jag har kanske fått en lindrig dos - vad säger ni, som vet eller som tror? Blir det värre än såhär längre fram i cellgifts-träsket?

Kram på er - jag skriver mer när jag orkar. Gäsp.
A-K

Nu får cancerskitet på nöten!

Idag har jag varit och fått min första cellgiftskur!

Jag blev invisad till ett rum med fluffiga och sköna fåtöljer. Där slog jag mig ner och så spolade sköterskan katetern.
(Koksaltsprutor och koksalt i dropp kör man igenom slangen med för att rena den från torkat blod.)

Det gjorde lite ont när sköterskan skulle ta bort allt levrat blod på och runt mojen - och spriten hon tvättade med SVED!! Men jag höll god min.

Sedan började jag med en påse blodröd cellgift - den tog ungefär en timme. Droppmojängen tickade på medan jag läste Marian Keyes-bok.

Efter den röda cellgiften blev det koksalt och sedan det genomskinliga giftet som tog ungefär en halvtimme.

Ca 2 timmar alltså tog själva cellgiftsdroppet. Allt som allt var jag väl där i 3 timmar, så det var faktiskt ganska okej.

Jag ska tydligen vara beredd på att vara trött, bli kräkig (det är jag ju van vid numera....fast innan var det mest av rädsla...), bli förstoppad och få lite svårt att somna. Tydligen gör kortisonet att man blir lite rastlös.

Ja, just det. När jag satt där i godan ro och fick min blodröda cellgift, så sa sköterskan att urinen blir röd av den och det var en jäkla tur att hon sa det. För jäklar - hade jag inte vetat att det var cellgiftsfärg i toan så hade jag trott att cellgiftet frätt sönder mig inombords.

Blodrött kiss - känn på den!

Än så länge känner jag mig bara lite kräkig emellanåt, så vi får väl se hur natten blir.

Jag ska ta en pilla till mot illamående innan jag går och lägger mig.

På det hela taget - en bra dag!

Nu jäklar ska cancerskiten få på nöten!

Kram på er! A-K

Tjohoooo - ingen spridning!

Idag blev en jättebra dag!
Röntgen-plåtarna såg bra ut; alltså ingen spridning på cancerhelvetet!

Klockan nio skulle vi vara där - och det var vi. Doktorn däremot var där inte förrän halv tio!
Halv tio! Och den halvtimmen var den längsta i mitt liv.
Jag kunde inte ens läsa Hänt extra - fast det var den där tidningen med den omskrivna artikeln där Emma och Carl-Philip har gjort slut!

Jag passade på medan jag väntade, att haffa en sköterska som hjälpte mig att trycka ut lagom mycket Embla-kräm (bedövningskräm) och sätta ett stort genomskinligt plåster över.

När doktorn kom kallade han in mig och jag och mannen lommade in i rummet. Jag var så nervös att jag skakade och kräk-känslorna kom över mig i vågor.

Doktorn visade poker-fejs och tittade på sin data-skärm.
- Ja, vi inväntade ju röntgen-svaren och de har kommit nu.
Lång väntan och sneglande över glasögonen...
De ser bra ut.
Poker-fejs igen.

Fågelholks-A-K:
- Fanns där ingenting konstigt. Inga tumörer, prickar, fläckar eller någonting annat?

Pokerfejs-doktor:
- Nä. Förutom tumören i bröstet och de (han sa de, så jag antar att det är fler än en lymfkörtel som är smittad...) i armhålan så såg det väldigt bra ut.

Pokerfejs-doktor flyttar sig närmare och tittar mig i ögonen.
- Nu ska du bli frisk!

Åh, herregud, vad jag blev glad. Glad och trött! Alla spänningar släppte och jag kände mig matt, trött och så jävla glad!

Efter att ha ringt till mina föräldrar, min syster och SMS:at en kompis, så var det dags för Picc-line insättning. Och det är lika läskigt som det låter...

Mjä, det var inte så läskigt. Man fick lägga sig på en brits och så tvättade en snäll sköterska av armen med en tvättsvamp och så en massa sprit.

Efter det så packades det upp en faslans massa grejor från ett skåp.

Det var precis som på film; en sköterska packar upp och ger vidare till en helt grönklädd specialistsköterska med mun-skydd.

Ett sånt där rostfritt bord på hjul rullas fram och på en liten pappersduk ligger alla olika verktyg, kompresser, tvättlappar, plåsterlappar och nålar snyggt uppradade.

En liten ultraljudsskärm bredvid min brits och så sattes det igång. Den grönklädda specialistsköterskan förde runt ultraljuds-mojjen på min högra innerarm (ovanför armvecket) för att hitta en bra ven att föra in picc-linen i.

När en bra ven hittades så stack hon in nålen och rotade runt lite tills slangen var inne i venen och sen frågade hon hur lång jag var. Jag sa 1 och 67 och hon sa 46,8 minus 5. Så 42 blev det. Jag var fortfarande rusig av röntgen-beskedet, men jag tror att det var måttet på själva slangen.... Rätta mig om jag har fel... (Ingen panik - när jag gick ut ur rummet så kändes jag fortfarande som 1 och 67!)

Innan jag gick ut så tappade den grönklädda ut två rör med blod, som hon skulle skicka med den lustiga rör-posten som de har. Det var en dubbelkoll - jag antar att även de är kvalitets-certifierade! - för att säkerställa att det var en ven de var inne i och inte en artär.

Efter det så fick jag bege mig upp till lung-röntgen. Jag kom in direkt - har aldrig hänt mig förr. Jag antar att det kan bli förödande om Picc-linen ligger fel!

Ännu en gång fick jag flasha mig. Jag har aldrig visat brösten för så många män på så kort tid - inte på flera år i allafall, hihi. Nu känner jag mig inte ens obekväm längre.

- Ta av dig på överkroppen, säger de.
Jag tar av mig.
- Vad heter du?
- Vad vill du jag ska heta, säger jag....

Mjä, så säger jag kanske inte. Det är inget humoristiskt med att ha cancer, men jag måste skratta åt eländet ibland. Annars blir man knäpp.

I allafall - picc-linen låg rätt och jag fick åka hem. Jag skulle egentligen fått cellgift redan idag, men eftersom jag ändå måste in dit imorgon för att lägga om picc-linen och spola den. (Jag återkommer imorgon med att berätta hur det går till, för det vet jag inte ännu...)

Nu är behandlings-schemat såhär:

Imorgon:
Spolning och omläggning av Picc-line
Cellgifter

Fredag:
Syrran och jag ska iväg och prova peruker! Det kan bli spännande. Spännande och tragiskt.

Cellgifter ska jag få i 3 omgångar innan operation och sedan strålning och cellgifter igen!

Jag blev sjukskriven till den 30/4. Om jag känner mig okej av cytostatikan så kan jag nog jobba lite emellanåt. Hoppas det.

Innan vi åkte hem så hämtade jag en massa mediciner mot illamående, så nu är jag redo!

Tack för alla glada tankar och hållna tummar!

Kram A-K

Imorgon är en viktig dag!

Tänk på mig imorgon vid 9-snåret! Då sitter jag hos onkologen och får höra mina röntgen-resultat! Hoppas, hoppas att de inte visar på någon spridning!!!!!!

Idag har varit en ångestfull dag.

Ångesttankarna har vägrat bli instoppade i blåa paket och totalt bojkottat den tänkta garderoben.

Istället har den tänkta garderoben varit öppen på vid gavel och de blåa paketen har flugit runt i luften som ilskna getingar runt läskeblask.

Det är en så viktig dag imorgon - en avgörande dag. Besked på om jag blir frisk (!) eller om jag blir en av de kroniska cancersjuka med vetskapen om begränsad tid.....

Barnen har stojat omkring som vanligt. Vardagen går vidare.

Jag måste gå vidare; även om jag får ett tråkigt besked imorgon. Nånstans måste jag hämta kraft ifrån. Idag är det för mig en gåta. Imorgon kanske dimman lättar och allt känns bättre igen. Jag hoppas det.

Snälla, håll alla tummar för mig och tänk glada tankar - jag hoppas att jag har glada nyheter till er - och till mig - imorgon!

Kram A-K

Tack för hållna tummar, fingrar och tår!

Idag har jag genomgått en CT röntgen thorax och buk. Datortomografi sa receptionisten, så jag antar att det är samma. Vad vet jag?

Jag fick börja med att sitta ned i väntrummet med min enliterskanna vatten + kontrastmedel och vit pappersmugg (rymde 1 dl visade det sig - ja, muggen alltså!)

Den här litern smakade inte särskilt gott - lite sött och sliskigt, ungefär som glukosbelastning som man dricker för att testa sockret när man är gravid.... fast lite mer menlöst.

2,5 dl varje kvart skulle jag få i mig och detta under en timme.

Vid samma sittgrupp satt en tant som kämpade med sin kontrast och gjorde det rapandes, hostandes, snörvlandes och harklandes. Jag kan säga att det inte gjorde det hela lättare precis.

Jag fick gömma mig bakom en Hemmets Journal och låtsas vara kolossalt intresserad av bakverksrecept medan jag klöktes i smyg åt tanten...

Efter intaget av kontrastmedlet, så visades jag in i röntgenrummet.

Bakom skynket fick jag ta av mig på överkroppen och hoppa i en jättestor blå skjorta som man kunde knyta fram. Jag fick hasa ner jeansen och lägga mig på rygg på en brits.

På britsen låg jag då medan sköterskan kämpade med att sätta en nål i en av mina rullande blodådror i armvecket. Detta gick naturligtvis inte utan hon fick sätta en nål i handen på mig istället.

Sköterskan försvann in i kontrollrummet och kvar låg jag ensam med mina lyckogrejor kvar hos mannen i väntrummet och full av glada tankar, bilder av släkt och vänner på näthinnan, ett mantra "Ingen spridning, ingen spridning" och många långa andetag.

Britsen rörde sig fram och tillbaka och någon gång skulle jag andas in och hålla andan och någon gång skulle jag andas normalt.

Sköterskan kom in efter några gånger fram och tillbaka genom röntgencirkeln och injicerade en annan kontrastvätska i nålen på handen. Du kommer att bli varm inombords, sa hon innan hon försvann in i kontrollrummet igen.

Britsen rörde sig igen och plötsligt kände jag att jag blev varm i armen och sedan hela kroppen ner till blygdbenet. Kändes som om jag kissade på mig - varmt fast inte vått - tack och lov!

Tio minuter senare var jag färdig. Nervös, men glad att det var färdigt.

Nu - väntan, hålla tummar och be till högre makter!

Kram A-K

Imorgon är det dags!

Jag har egentligen ingenting att skriva i detta inlägget mer än att jag är supernervös inför morgondagens CT-röntgen!

Imorgon tar jag på mig förutom kläder, dessa turgrejor...

- ett stycken lyckohalsband som A har gjort av pärlor (massor av hjärt-pärlor i glada färger, en nallebjörn-pärla som symboliserar L och en ank-pärla som symboliserar A)
- en ring som är vänd åt rätt håll från mamma
- en lyckoberlock fastsatt i mitt armband från min svägerska

Dessutom har jag min man med mig!

Mer tur-grejor än så kan jag väl knappast ha med mig, va?

Klockan 11.00 imorgon börjar jag dricka mitt kontrast och sedan 12.00 ska jag röntgas!

Håll tummarna för mig!

Kram på er!
A-K

Om "knölen" och väntan

Det har varit en lång väntan. Den värsta väntan har jag nog kvar; är nog mellan tisdag och onsdag - innan jag får besked.

Jag har läst, läst och läst om cancer, återfall, spridning, behandlingar, peruker, blodprov och fan å hans moster. Jag är inte lika kunskapstörstande som jag var i början (i början, herregud - jag fick reda på att jag har cancer för mindre än en månad sedan, men det känns som år!).

Jag är inne i en bubbla för närvarande. Den bubblan behöver jag för att stå ut, för att orka gå upp på morgonen och för att orka med vardagen.

I bubblan är allt som vanligt. Jag ignorerar helt mitt vänstra bröst och tänker på annat när jag duschar och vidrör det. Bröstet och de svullna lymfkörtlarna i armhålan känns inte som mina. De är främmande, äckliga och invaderade av fienden. "Syns de inte - finns de inte".

Det är en enorm press att gå runt med cancer i kroppen och veta att den får härja fritt i kroppen utan att något görs för att stoppa den.

Tiden när allt ska analyseras, röntgas, kännas på och ta prover är en tid som är psykiskt ohälsosam. En väninna sa att man skulle vilja bli nedfrusen och sen vakna när allt var färdiganalyserat och det känner jag också.

Mina barn räddar mig från att läggas in på psyket. Med dem runt omkring mig hinner jag inte tänka så mycket. Det är sång, dans, lek och skratt såväl som gråt, skrik och vägran; vardag helt enkelt och jag älskar det!