Det har varit en jobbig natt.... L kom in till oss vid halv tolv-snåret och grät och höll sig för örat.
4 timmar senare hade vi ännu inte somnat, trots alvedon, handtryck mot örat och ett idogt skiftande av sovställning.
När vi likt Guldlock (i sagan om Guldlock och de tre björnarna...) hade provat samtliga sängar i huset fastnade vi till slut på A:s säng (A hade för länge sedan sömnvinglat sig in till vårt sovrum när han vaknat av L:s gråt och låg och sussade sött bredvid sin pappa).
Där somnade vi till slut vid halv fem på morgonen och skulle helt klart kunnat sova mycket längre än till sju (!!!!), men jag var tvungen att gå upp då, eftersom jag skulle iväg till vårdcentralen och lämna några rör blod för provtagning.
Behöver jag skriva att jag har dåsat runt här idag som värsta Scooby Doo-zombien? Nä, antagligen inte, men jag skrev det ändå för att liksom understryka hur jäkla trött jag har varit idag!!!!
Iväg till vårdcentralen och lämnade blod alltså. Där stod jag och stampade ihop med samma bunke pensionärer som jag träffar där varje gång - och hängde på låset som om vi köade till ett biljettsläpp till Rolling Stones eller nån....
Labb-damerna var stränga idag och släppte inte in nån förrän närmare halv nio och jag knuffades utanför dörren med två envisa äldre herrar....
När jag äntligen - en aning tilltuffsad - kom därifrån, med säkerligen både digerdöds-bakterier och fågel-och svininfluensan hängandes i hälarna, var det dags att boka doktorstid för sonen.
Tio över ett var vi där och visst har han öroninflammation, så nu varvar vi mina kortisonare med sonens Kåvepenin.
Morfar tog med A på fotbollsträning och sedan mötte sambon upp på fotbollsplanen från jobbet och hämtade hem honom. Nu sover båda - och kanske sambon också... Han har inte kommit ner från nattningen ännu....
24 kortisontabletter far fram i min kropp nu och imorgon förstärker jag styrkan med 12 nya friska piller.
Imorgon är dagen D - sista cellgiftskuren! Något jag både firar och oroar mig inför. Blåser såklart i partytutan och spottar ut girlanger, eftersom det är SISTA CELLGIFTEN, men ängslas lite med oro i magen över att jag nu ska stå utan mina bästa försvarare mot fienden!
Hoppas nu bara att fienden är besegrad och bara ska få sista nådastöten av operationen och strålningen.....
MEN, imorgon är en GLAD DAG! Jag tränger undan oros-tankarna och tar fram alla partytutor, partyhattar, girlanger och ballonger jag har och sprider ut en massa små irriterande konfettistjärnor i kulörta färger överallt!
När jag går ifrån onkologen imorgon har jag klarat av 6 stycken cytostatika-kurer.
Även om jag naturligtvis har alla ev biverkningar från sista kuren framför mig är det ändå en milstolpe och fan vet om jag inte ska köpa en tårta och fira....
Så alla ni därute.... firar ni i tankarna med mig någon gång efter halv ett imorgon?
Kram på er! A-K
