..... 24 strålningar kvar....

Nu har jag gjort min första strålning! (Säger man så??)

Det var inte så farligt även om jag var spänd som en fiolsträng när jag låg på britsen!

Först lämnade jag mitt lilla tidkort i en behållare på strålningsavdelningen och satte mig ned och väntade - bland alla pensionärerna....

Efter ett litet tag kom en sköterska och visade in mig i ett litet rum där vi satte oss mittemot varandra. Hon tog fram min journal - med alla mina foton. Jag vet inte varför jag ser ut som fan på alla foton????? Där satt jag liksom, fastsatt med ett gem - och såg ut som om nästa anhalt var elektriska stolen.

Sen berättade hon lite om vad som skulle hända och hur jag skulle göra. Det visade sig att jag mest bara skulle ligga som en säck potatis och inte röra mig, så det var ju inte så invecklat.

Sköterskan visade mig rummet där de sitter när jag ligger i strålningsmaskinen. De tittar tydligen på en skärm och sköter strålningsapparaturen med hjälp av knappar. Inte så mycket att säga mer om det....

Jag blev invisad i strålningsrummet och fick klä av mig på överkroppen (igen!!) bakom en skärm.

Jag fattar inte varför man ska ha en skärm att klä av sig bakom när ändå hela Sverige, verkar det som, kan se mig när jag är naken på överkroppen!!!! De sitter för tusan i ett angränsande rum och tittar på mig där jag ligger i bara mässingen med armarna ovanför mig och blottar mig för glatta livet. Varför i hela världen ska jag då ta av mig bakom en skärm?????

MEN, jag tog av mig bakom skärmen. Lade mig på britsen - det är alltid bökigt att komma upp på britsen eftersom de har lagt en rumpstopp för att markera var jag ska lägga rumpan, så först måste jag måtta in var jag ska hoppa upp och sen får jag försöka vara graciös och inte klumpa mig upp på britsen.

Väl uppe på bristen stod en sköterska på vardera sidan om mig och försökte få linjerna på min kropp att stämma överens med de röda strålarna. När de flyttade mig ett par mm åt sidan så fick jag alltså inte hjälpa till utan skull som sagt ligga som en säck potatis.

När allt stämde tog de fram den plastfolieinpackade gummiremsan och lade den över mitt ärr och sedan snurrade apparaten runt och tog lite röntgenbilder på mig för att förvissa om att jag och mina organ låg rätt.

Sen gick sköterskorna ut och maskinen började röra sig och pipa. Det var strålningen. Ett pip som varade i några sekunder och sen kom en sköterska in och ändrade en markör och sen ut igen, ett nytt pip och sköterskan kom in igen - och så höll det på i ca 20 minuter.

Strålningen kändes inte utan jag fick mest koncentrera mig på att inte röra mig och att försöka slappna av.

Nu är det alltså igång. Det känns skönt.

Förresten, det gjorde inte ont nu att hålla vänsterarmen ovanför huvudet!

Jag har beställt specialbehåar på internet för såna som jag som har ett bröst och en protes. Behåar med fickor. Svindyra. Jag köpte en svart och en vit och så slog jag till och köpte en bikini. Vad betalade jag för det kalaset? undrar ni. Jo, det ska jag tala om med utropsteckenröst! - 2000 kronor!!!!!!

Det går jäklar i mig inte att vara fattig när man är sjuk!

Kram på er! A-K