Om operationen

Jag dök upp på Kirurgenavdelningen vid kvart i sju på morgonen; nyduschad med sån där tvättmoj, osminkad, onagelackad och supernervös. Sambon var med och såg liten och rädd ut i stor Puma-tröja.


Jag anmälde mig i receptionen och lämnade min rosa lapp där jag godkände att de fick lämna ut att jag var inlagd. Sköterskan bläddrade igenom ett stort anteckningsblock tills hon hittade mitt namn och jag blev invisad till väntrummet/matsalen.


Jag hann precis nappa åt mig en Allers innan en annan sköterska ropade upp mitt namn och gick före oss in till rum nr 5 där vi blev visade min säng. Jag fick fönsterplats!


Rummet delade jag med en annan tanta i 50+ årsåldern.


Sköterskan hämtade en urtvättad smutsvit landstinget-skjorta, som sett sina bästa dagar då Jesus var liten.... Ovanpå den skulle jag ha en blå morgonrock (så kallade sköterskan den - jag kallar den ännu en skjorta, fast blå). Trosorna skulle jag ha på. För dagen hade jag valt ett par trosor utan spets och utan string - och det var jag tacksam för eftersom jag skulle visa dem för en hel arsenal av människor under operationen.

Det finns en tid för spets och string och sen finns det en tid för mormorstrosor!


Jag krängde på mig skjortorna och satte mig på sängkanten och dinglade med benen och väntade på kirurgen som skulle "rita på mig".


Så kom han då, äntligen - den där doktorn. Jättelång, jättesmal, mycket hår i en kort frisyr med jättekort lugg och stora trygga glasögon. En doktor helt enkelt.

Han bad mig knäppa upp skjortan. (Nu är jag så van att flasha inför gubbar i femtioårsåldern att jag nästan är rädd för att jag ska göra det av bara farten i vanliga livet).

Han ritade med en svart tuschpenna runt hela bröstet och gjorde pilar och streck. Jag blev lugn när jag såg att vi var överens om vilket bröst det handlade om i allafall - man har ju läst och hört så mycket om att kirurger opererar på fel ställen.....


Eftersom jag inte fick något lugnande inför operationen, så fick jag - hör å häpna - GÅ till operationen!
Inget åka rullsäng här inte! Jag mumlade något argt om indragningar i vården, men fick inget gehör, så det var bara att lomma efter sköterskan.


Sambon följde med ända upp till operationsrummet, men sen fick han inte gå längre.


Sköterskan knackade på dörren och väl där inne möttes vi av en massa människor i gröna kläder och stora munskydd och mössor som sprang hit och dit i sina tofflor med gummisulor.


En brits rullades fram och den fick jag lägga mig på. Sen åkte jag in på operationsrummet (jag behövde inte gå längre...).

En käck sköterska i skogsgrön rock pratade lite om ditten och datten (fel uttryck!) och undrade om jag var allergisk mot något och sen så frågade hon om jag hade kissat nyligen.

Kissat hade jag ju gjort på morgonen där hemma, men sen eftersom jag inte hade druckit något, så hade jag inte blivit kissig, men nu när hon nämnde det så kände jag till min förtret att jag nog hade kunnat pressa fram några droppar - om jag hade fått!

Men, det fick jag inte minsann.

Sköterskan antydde att man när man var under narkos tydligen kunde kissa på sig!
Jo, tjena! Det var precis det jag ville höra!

Det hade jag inte ens tänkt på - tänk om jag där på operationsbordet - när jag ligger med skjortan öppen och - inte bara visar mina bröst - utan ligger med munnen öppen och antagligen både saglar och snarkar - även kissar ner mig! Kanske fiser! Men herregud - när bajsade jag sist???? Jag blev alldeles kallsvettig och fick svälja flera gånger medan jag försökte känna efter om jag kände mig gasig eller rent av bajsig?!

Om hon, den där käcka sköterskan - genom detta småprat försökte lugna mig, så gjorde hon inget särskilt bra jobb, det kan jag lova!

Hon mumlade något om ultraljud över urinblåsan som de tydligen kunde göra och ev. sätta kateter när jag var sövd - OM det nu skulle visa sig att det fanns urin i blåsan....

Innan jag hann fråga om det kunde vara så att man faktiskt kunde bajsa ner sig under narkosen - kom narkosläkaren in och presenterade sig på knagglig svenska.

Jo, just det - när den käcka sköterskan babblade på om hur mycket jag kunde förnedra mig under narkosen - så passade den andra på att sätta en nål i min högra hand och genom den nålen sprutade nu narkosläkaren in något medel.

- Men, ska du verkligen spruta in det där? tyckte jag sköterskan frågade!
Hon kan också ha sagt
- Ska du spruta in det nu?

Vad hon nu än sa, så kommer jag ihåg att jag tänkte: Okej, nu kommer det att gå åt helvete helt. Narkosläkaren vet inte vad han gör! Nu är det kört!

Då brände det till i handen och i hela högerarmen och ungefär samtidigt som jag mumlar att det gör jätteont, så får jag en mask över munnen och näsan.

- Syre, tror jag att sköterskan sa (jag hoppades att hon inte sa "Syra", men vid det laget var allt helt dimmigt och jag blev så trött, så att andas var det enda jag orkade göra; först vanligt sen lååånga andetag).
Tänk om jag bajsar och kissar ner mig, tänkte jag och sen minns jag inget mer förrän jag vaknade upp av att någon kallar mitt namn och mäter mitt blodtryck.

Jag orkade bara titta upp med ett öga i taget och sedan sov jag en stund till tills den där sköterskan kom tillbaka och spände blodtrycksmätaren runt armen igen.

När de tyckte att jag var vaken, så fick en Robin rulla upp mig på avdelningen medan jag halvslumrade.

Jag var fortfarande dimmig, men jag tror att de även uppe på avdelningen fortsatte med att störa mig och ta blodtryck stup i kvarten.

Jag kommer inte ihåg någon smärta, men väl dränage-slangarna som var två till antalet; en från armhålan och en från bröstet.

När jag vaknat på riktigt gläntade jag lite på min sjukhusrock och tittade ned mot där bröstet hade suttit. Det såg ganska okej ut. Ungefär som om jag hade tejpat ner bröstet och satt en vit tejpremsa över bröstvårtan.

Jag tittade också ner på mina mormorstrosor och jag pustade ut och tänkte att då kunde jag inte ha gjort vare sig nr 1 eller nr 2 - där på operationsbordet.

Sen fick jag fika; två halva frallor med ost och skinka. Jättegott, men jag hade inte så mycket aptit så jag åt bara den ena.

Jag mådde inte alls illa efter narkosen och var uppe och gick ett par timmar efter operationen.

Sen pratade jag med kirurgen och både han och sköterskorna log så där vänligt mot mig - nästan lite hånfullt, inbillade jag mig -vad pratar de om på sina fikaraster.... Kan jag ha fisit, månne??

- Allt gick bra, försäkrade kirurgen mig. Inga komplikationer alls.

Om jag har förnedrat mig eller inte lär jag nog aldrig få veta. Det är ju inget sånt man frågar om precis. Jag visslar och låtsas som ingenting.....

Kram på er! A-K