Trött.....

I helgen har vi varit på Lalandia och busat hela helgen. Mjäe, jag har mest tagit det lugnt och bara varit, men sambon och barnen har busat och badat. Det har blivit många skratt och mycket mys. En helg för avkoppling!

Jag var inte den ende som kom påklädd och med huckle in i badlandet. Det var jag, ett par förvirrade pensionärer (mjäe, de hade kanske inte huckle, men de kunde ha haft det...) och så en och annan muslim!

Vädret har varit kanonfint och vi har tagit små korta promenader - bara att få sol i ansiktet känns ju otroligt härligt!

Batterierna är inte laddade med energi, men väl med familjemys - och det är inte illa, det heller.

Trött är jag och har varit hela helgen. Jag skulle kunna sova hela natten och hela dagen och ändå vaknat upp och varit förlamande trött. Konstigt.

På tisdag börjar jag att ladda upp med kortisontabletter inför onsdagens femte cellgiftskur. Jag bävar lite inför biverkningarna, men inser samtidigt att det är bättre att ta tjuren vid hornen och få gjort skiten än att gå och vänta på det!

När onsdagen är över så har jag ju bara en enda (!) cellgiftskur kvar och det känns nästan lite overkligt.... Jag vågar liksom inte riktigt ropa hej ännu..

Sambon är ledig på onsdag och är med som moraliskt stöd när jag cellgiftar mig och det är fantastiskt skönt att ha honom där. Det är psykologiskt viktigt....att vi gör det ihop liksom.

Barnen har ju påsklov, så de ska lämnas till farmor och leta efter påskharen hos henne ett par dagar. Det är lite mixade känslor det där, med att lämna bort barnen.

Samtidigt som jag är trött och behöver vila, så saknar jag ju dem enormt mycket när de inte är här. Fast å andra sidan så har de ju roligare hos farmor när jag inte mår så bra.

Rapport biverkningar ang första kuren Taxotere: Nu kan jag lägga till torrsprickor under tumnagel! Det gör så jäkla ont. Jag har köpt Helosan-salva och den smörjer jag tummen med och lindar in i ett plåsterpaket - det blir lite bättre...

Sen undrar jag om cyto-hjärnan är i sitt esse.... När vi var ute på en av våra promenader så pekade jag bort mot en hage och sa till barnen: - Titta på de små hästarna! Barnen och mannen såg helt oförstående ut och det med rätta, eftersom jag pekade bort mot en massa getter!

Jag kunde ha svurit på att det var såna små söta hästar som gick omkring i hagen och betade.... Jag skyller på cellgiften....

Kram på er! A-K