Sedan jag fick det där cancerbeskedet, den 16 december, så har jag lärt mig så mycket om mig själv. Jag har lärt mig att jag är stark, målmedveten, positiv och att jag har en jävla vilja.
Att få till en vardag och ett liv som är värt att leva, trots att jag har tunga cellgifter, trodde jag var omöjligt den 16 december.
Jag såg ett liv framför mig där jag var sängliggande, jättesjuk och där barnen tassade runt mig med rödgråtna ansikten. Inget kan vara mer fel just nu.
Vi har en vardag. En vardag där jag emellanåt är den värsta mamman som finns. En vardag där jag hjälper till med läxor, läser böcker för mina barn och umgås med dem och då och då faktiskt får höra att jag är den bästa mamman i hela världen.
Vi har vänt på hela grejen och den cancersjuka mamman jagar numera skrattande barn runt i huset och leker häxa (i Roald Dahls Häxorna har häxor inget hår....) istället för att ligga nedbäddad i soffan.
Det känns så skönt och när man mår så här oförskämt bra som jag gör nu en vecka efter cellgift, så är det faktiskt helt okej.
Det enda som jag grämer mig åt är att jag är infektionskänslig den här veckan och att jag därför inte ska ut i affärer, inte hälsa på snoriga människor (vem är inte förkyld nu??), barnen får inte ha lekkamrater hemma osv osv.
På onsdag går jag av mitt infektionskänsliga skift och kan då röra mig lite friare. Jag ska iväg till jobbet på tisdag ändå....så jäkla noga kan det väl inte vara, va?
Vädret är ju jättefint; med snö och sol - vi är ute så mycket vi kan. Ute frodas inga bakterier och man känner sig ännu piggare när man kommer in sen.
Sen ska jag inte sticka under stol med (var kommer det där uttrycket ifrån??) att jag är så mycket tröttare nu än jag var innan, men trötthet kan jag ta. Trötthet är ett överkomligt pris när det gäller att bli frisk och få bort invaderingen!
Idag är det internationella barncancerdagen!
Något som är värre än att ha cancer för mig är att barn har cancer.
Så idag tänker jag extra mycket på Alfons, Gustav, Moa och på alla andra barn som har cancer eller har dött av cancer. Och så tänker jag mycket på deras föräldrar och syskon som går igenom så mycket jävlighet och tvingas stå vid sidan om.
Slutmening för idag blir; Cancer är skit!
Kram på er! A-K
Här och nu
2 år sedan
Ja, det finns verkligen inget värre än när barn drabbas av cancer!
SvaraRaderaVisst tar du väl blodprover under resans gång. I så fall har du ju lite koll på hur infektionskänslig du är. Jag fick inga som helst råd att hålla mig undan, förutom precis dom dagarna jag knappt hade några vita blodkroppar... Nog ska du väl kunna gå till jobbet på tisdag.
Vad härligt att du och barnen har hittat ett bra sätt att hantera det hela. Barn har verkligen en förmåga att ta till sig obehagliga saker på ett alldeles speciellt sätt. Härute har ungarna velat se min äggskalle. Och när dom väl har fått det, så är det bra med det.
Kämpa på! Kram Busan
TAck för din blogg! Nyopererad väntar jagresultatet av tumöranalysen. Endast Strålningen eller även cellgifter???
SvaraRaderaBlir glad och känner mig smittad av ditt jävlar anama. Jag tror du kommer långt på det och den starka viljan! Tack!