En ollonskalle

Igår tog sambon sin trimmer och rakade av allt mitt hår!

Innan dess hade jag själv fått ett helt handfat fullt med hår, när jag drog handen genom håret. Då beslutade jag mig.

Sen grät jag. Barnen grät och sambon var allvarlig.

Några minuter senare var håret i vasken och jag satt på golvet och höll om mina gråtande barn. Ömsom gråtande, ömsom skrattande. Det var bisarrt, tragiskt och komiskt på samma gång.

Jag ser snarare ut som en fånge från forna koncentrationsläger än som cancersjuk. Allt hår har ju inte rasat - jag har lite stubb och så lite "öar" där håret är helt borta. Helt fläckig liksom.

Men det är jävligt med mm-tjockt stubb som faller av..... Det ramlar ner på ryggen under tröjan och dessutom lägger stubbet sig i sängen och klias.

Ikväll ska jag skrubba mig på huvudet i duschen och det som inte ramlar av då får sambon ta med rakhyvel.

Det är kallt utan hår. Riktigt kallt.

Men det värsta är att A skäms över mig. Han vill inte att jag ska skjutsa honom till kompisar. Han tycker att jag ser konstig ut och jag förstår honom.

Jag försöker intala mig att det går över; att ju mer han ser mig och ju mer jag visar mig ute, desto lättare blir det för honom.

L tycker också att det är jobbigt, men han tycker att det är okej så länge jag har buffen på mig.

Men sanningen är ju att det är så här jag kommer att se ut i ett tag framöver. Jag kan acceptera det, men jag vill inte att mina barn ska skämmas över mig.....

Det är en jobbig dag. En skallig dag.

Kram på er. A-K