Jodå, likt ett framrusande, lätt haltande... ånglok for jag fram och skrek och hade mig på äldste sonen för en stund sedan. A hade slagit honom med leksakssvärdet på benet varvid L tog skölden och slog allt vad han kunde med den smala änden på A:s skuldra, som sprack upp i ett sår med blå bultande svullnad runt om.
När A lugnat sig lite fick han också en släng av sleven och jag tog både svärd och sköld ifrån dem!
Jag håller på att bli galen! Blir galen på att vara här inne i huset i 24 timmar om dygnet, galen på bråkiga barn och galen på den här jävla sjukdomen som begränsar mig och gör mig till en dålig mamma!
Framför mig ser jag familjen Annorlunda från teve, som på ett pedagogiskt och lugnt sätt hade satt sig ner på huk framför L och A och förklarat för dem båda att det är fel att slåss och göra varandra illa. Inget skrik, inget ånglokande och inget dåligt samvete. Bara kärlek och kramar.
I vårt bråk kom inte kärleken och kramarna förrän arga mamman hade slutat att pysa rök ur öronen och L motvilligt gått med på att krama lillebror och de båda sagt förlåt.
Nu sitter de med huvudena ihop och spelar Nintendo DS. Jag sitter och skäms och önskar Arga mamman all världens väg in i den tänkta garderoben.
Jag har fått nog av min sjukdom, min trötthet och mina begränsningar. Jag är trött på cancer, sjalar, ollonskallar, picc-line, sjukhus och fan å hans mormor.
Jag vill tillbaka till tiden då jag hade gissat att picc-line var någon sorts gasledning eller nåt; till den tiden när man kunde planera semestrar och utflykter; när jag orkade åka iväg och shoppa och inte blev trött av bara tanken.
Tillbaka till den tiden då bröstcancer var något som drabbade andra och inte mig eller någon i min närhet.
Jag vill tillbaka till tiden då jag var en bra mamma; en mamma som orkade hoppa studsmatta och jaga barnen runt med häxhår och häxnäsa. Tillbaka till den person/mamma/sambo jag var då.
Kram på er! A-K
Här och nu
2 år sedan
Jag tycker att du är tapper som kämpar på i den anda du gör! Det är inte ofta man läser dina tankar som är som idag, utan oftast är du bara positiv och kämpar på som få. Jag är imponerad av dig!
SvaraRaderaStor kram till dig!
Hej!
SvaraRaderaJag hittade hit till dig genom en annan blogg. Ville säga att jag har varit här och att det inte alls är märkligt att du känner som du gör.
Det är sunda känslor hela registret med dem.
Och att ventilera av sig gör gott.
(fast det vet du säkert)
Och så kommer jag gärna tillbaka igen och hälsar på dig. Hoppas att det är ok.
Kram Lallis
KKK: Tack, vännen! Jag behövde nog kräka av mig en aning bara...Stor kram tillbax
SvaraRaderaLallis: Kul att du hittade hit! Ni är guld värda som kommenterar och stöttar! Kram
Känner igen, men det vet du redan... Det är en j-a skitsjukdom men vi ska ta oss igen det. Nu har vi inte så många behandlingar kvar!! Styrkekramar från vintersolsken
SvaraRaderaHej!
SvaraRaderaJag är själv mamma till två små barn och skall börja min cytostatika behandling nästa vecka. Har opererat bort bröst och lymfkörtlarna (6 av 11 angripna). Ville bara säga att jag har fått "lära" mig av en mycket klok kurator (som har stor erfarenhet av barn) att det är ok att vara arg/lättirriterad någon extra gång i en sån här situation. Barnen klarar det och är det så att du känner att du blev extra arg pga att du inte mår bra så förklara det men ha inte dåligt samvete!!!! Hon har också sagt att ibland så blir man ju faktiskt arg för att barnen har gjort fel och det klarar de med. Hoppas det kan hjälpa dig det hjälpte mig när hon sa det....
Du är fortfarande en bra mamma till dina barn. Den bästa de har!! Och snart skall både du och jag orka busa med våra barn igen! Då kommer vi säkert att vara ännu bättre och roligare mammor än innan!
Tack för att du delar med dig så jag vet vad jag troligen har att vänta när jag får mina behandlingar
Stor kram och med hopp om en gladare morgondag!
/Cecilia
Vintersolsken: Åh, vad jag behövde styrkekramarna! Ja, du har rätt - vi ska greja det! Kram tillbaka
SvaraRaderaCecilia: Tack, nu känns det genast bättre! Kram
Cecilia: Lycka till!
SvaraRadera