Om nära familj, kära vänner - nya, gamla och nygamla

Jag blir kärleksbombad. Nä, jag har inte själv hittat på det braiga ordet. Jag läste det i en blogg, men det är ett bra ord som säger mycket.

När man går igenom en kris, så sägs det att man lär sig vilka ens riktiga vänner är; i nöden prövas vännen.

Jag är så lyckligt lottad. Med fina, omtänksamma mamma och pappa som hör av sig många gånger om dagen. Ibland bara för att höra hur jag har sovit på natten!
En fin syster, som fixar allting till nyårsafton och jag behöver bara komma!
En fin svärmor med sin man, som erbjuder sig att passa barn om mannen och jag behöver gråta, prata eller bara vara.
En fin svägerska med familj, som ringer och berättar om nya cellgiftstabletter som hon hört om på nyheterna som ska minska återfall.

Fina, fina väninnor; nya som nygamla som tar en kopp kaffe med en tråkmåns eller som skriver inlägg och mejl som är så fulla av stöd och omtanke att man nästan börjar gråta.

Älskade underbara mannen som håller min hand om natten när jag förgäves stoppar in ångest-tankar i tänkta, blåa paket. Som håller om mig och låter mig vara liten och rädd, men drar upp mig igen och pepprar mig full av positiva tankar.

Goa, älskade barn, som tjatar ut mig från toan för att jag ska hjälpa på Nicke Nyfiken-spelet. Som kramas och gosar och som låter mig snusa i deras hår när jag behöver det som mest.
Som ligger så nära, så nära om natten att jag nästan ligger utanför sängen.

Mitt i allt elände, så är jag så glad. Så glad att ni alla finns runt omkring mig.

Nä, jag är inte alls ensam.