Blås i partytutan - cellgiftsbehandling klar!!!!

Sista cellgiften är avklarad och picc-linen är utdragen. Kvar finns bara röd, irriterad hud och ett pyttesår där slangen har suttit! Hurra!

Nu är jag rödmosig som värsta försupna jultomte i snöyra och ska gå och lägga mig ett tag.

Jag skriver mer en annan dag!

Kram på er! A-K

Blodprov, doktorsbesök och öroninflammation

Det har varit en jobbig natt.... L kom in till oss vid halv tolv-snåret och grät och höll sig för örat.
4 timmar senare hade vi ännu inte somnat, trots alvedon, handtryck mot örat och ett idogt skiftande av sovställning.

När vi likt Guldlock (i sagan om Guldlock och de tre björnarna...) hade provat samtliga sängar i huset fastnade vi till slut på A:s säng (A hade för länge sedan sömnvinglat sig in till vårt sovrum när han vaknat av L:s gråt och låg och sussade sött bredvid sin pappa).

Där somnade vi till slut vid halv fem på morgonen och skulle helt klart kunnat sova mycket längre än till sju (!!!!), men jag var tvungen att gå upp då, eftersom jag skulle iväg till vårdcentralen och lämna några rör blod för provtagning.

Behöver jag skriva att jag har dåsat runt här idag som värsta Scooby Doo-zombien? Nä, antagligen inte, men jag skrev det ändå för att liksom understryka hur jäkla trött jag har varit idag!!!!

Iväg till vårdcentralen och lämnade blod alltså. Där stod jag och stampade ihop med samma bunke pensionärer som jag träffar där varje gång - och hängde på låset som om vi köade till ett biljettsläpp till Rolling Stones eller nån....

Labb-damerna var stränga idag och släppte inte in nån förrän närmare halv nio och jag knuffades utanför dörren med två envisa äldre herrar....

När jag äntligen - en aning tilltuffsad - kom därifrån, med säkerligen både digerdöds-bakterier och fågel-och svininfluensan hängandes i hälarna, var det dags att boka doktorstid för sonen.

Tio över ett var vi där och visst har han öroninflammation, så nu varvar vi mina kortisonare med sonens Kåvepenin.

Morfar tog med A på fotbollsträning och sedan mötte sambon upp på fotbollsplanen från jobbet och hämtade hem honom. Nu sover båda - och kanske sambon också... Han har inte kommit ner från nattningen ännu....

24 kortisontabletter far fram i min kropp nu och imorgon förstärker jag styrkan med 12 nya friska piller.

Imorgon är dagen D - sista cellgiftskuren! Något jag både firar och oroar mig inför. Blåser såklart i partytutan och spottar ut girlanger, eftersom det är SISTA CELLGIFTEN, men ängslas lite med oro i magen över att jag nu ska stå utan mina bästa försvarare mot fienden!

Hoppas nu bara att fienden är besegrad och bara ska få sista nådastöten av operationen och strålningen.....

MEN, imorgon är en GLAD DAG! Jag tränger undan oros-tankarna och tar fram alla partytutor, partyhattar, girlanger och ballonger jag har och sprider ut en massa små irriterande konfettistjärnor i kulörta färger överallt!

När jag går ifrån onkologen imorgon har jag klarat av 6 stycken cytostatika-kurer.

Även om jag naturligtvis har alla ev biverkningar från sista kuren framför mig är det ändå en milstolpe och fan vet om jag inte ska köpa en tårta och fira....

Så alla ni därute.... firar ni i tankarna med mig någon gång efter halv ett imorgon?

Kram på er! A-K

Laddar inför onsdag

Har haft en skön helg. Fint väder... och mycket trädgårdsarbete... för sambon... Jag har städat lite, vilat mycket och bara umgåtts med barnen.

På onsdag är det dags för den sista cellgiftsbehandlingen!

L är sjuk. Han har feber, är förkyld och har jätteont i huvudet, så han ska vara hemma från skolan imorgon. A är också ledig från dagis, så jag kan se fram emot en dag med full fart varvat med mycket mys.

Jag är trött. Den här perioden har jag inte haft en enda energirik dag och det är extra jobbigt.

Jag hade behövt städa huset, men jag orkar inte idag. Kanske imorgon.... Det hade i allafall varit skönt om det hade varit städat innan jag ska få nästa giftkur!

Vi har fått tillökning i familjen - i form av en vandrande pinne! Sönerna är mycket stolta. Jag är väl inte lika exalterad...

Det var allt för nu.

Kram på er! A-K

Ryggvärk

Taxotere som spökar - hoppas jag....

Jag har ont i ryggen, har början till någon inflammation i ögonen och är så jävla trött.

Torra händer och fötter - trots att jag smörjer som tusan.

Det är så jäkla skönt att jag ska på sista cellgiften om en vecka! Sen är det över och jag kan börja leva igen.... Även om jag ska gå igenom operation och strålning också förstås....

Mitt ulliga hårfjun har börjat göra ont, så jag antar att det kommer att ramla av? Men jag har varit så glad över den tid som det har växt, har schamponerat noga och tagit väl hand om fjunen. Det har varit som en försmak på att håret faktiskt kommer tillbaka!

Under ett lager av cellgift finns det där - slumrande - och bara väntar på att växa sig långt och fint. Det känns bra.

Jag längtar efter MIG. Mitt gamla jag. Hoppas att JAG tittar fram när hela den här skiten är över!

Idag har jag varit och fikat på jobbet. Jag har kopierat mitt sjukintyg - har blivit sjukskriven till och med augusti och sedan ska jag börja arbetsträna. Det känns skönt att ha ett datum då mitt liv börjar igen.

Sen fick jag sjukersättning från Alecta. Tydligen ersätter de mig med 10 % av lönen efter 90 dagars sjukskrivning. Det är ju jättebra! Alltid välkommet med extra pengar!

Kram på er! A-K

Ångestnatt

Jag sover som en klubbad säl igenom nätterna i vanliga fall, men i natt vaknade jag med ett ryck efter en dröm.

I drömmen fick jag reda på att jag skulle dö, men det var egentligen inte det läskiga. Det läskiga var att jag var helt tillfreds med beskedet. Jag accepterade att jag skulle dö och tyckte att jag var färdig med livet.

När jag vaknade protesterade jag vilt i tankarna. Jag är inte alls tillfreds med ett sånt besked! Jag är definitivt inte redo att kasta in handduken, att sätta tofflorna eller stämpla ut!

Vad betydde den drömmen egentligen?

Jag började tänka alla om-tankar.

Tänk om jag får återfall....
Tänk om jag redan nu har aggressiva jävla cancerceller överallt...
Tänk om jag inte får vara med när mina barn växer upp....

Jag fick ångest, helt enkelt - och inser att nu kommer alla dessa tankar i kapp mig.

Nu är det så fullt i den tänkta garderoben att alla blåa paket knuffar upp dörren och ramlar ut ovanpå mig.

Jag ska kämpa mig upp givetvis, men just nu är det nog bäst att jag försöker sortera bland paketen innan jag tränger ihop dem i skåpet igen.

Kram på er! A-K

Släktskap med tvättbjörn

Igår eftermiddag när jag gick förbi spegeln såg jag en tvättbjörn... Det var jag, visade det sig sen.

Jag har mörka, röda, vistna och svullna påsar under ögonen. Jag vet inte om det är tröttheten eller om det är kortisonet eller om jag från och med igår faktiskt ser ut såhär.....

Operation "Concealer" har tagit sin början....

Kram på er! A-K

Om att göra det bästa av situationen

Idag känns det bra. Trött, slapp och ont i leder och muskler, men bra psykiskt.

Jag och syrran ska iväg och köpa gödning, blommor och lite annat smått och gott och jag har för dagen matchat min svarta kofta och vita topp med en buff med samma färger.

Sminket sitter på. Jag har fått börja lägga en tjock rand brun ögonskugga längs med ögonfransraden - både uppe och nere - för att jag har så glesa fransar numera. Om jag inte sminkar mig, så ser jag ut som en sjuk Christoffer Reeve.....

Jag har börjat kämpa med mina extra-kilon. Man kan visst både gå upp i vikt och ned i vikt när man får Taxotere - och med min otur så går jag naturligtvis upp i vikt....vad annars???

Vi har en liten damm precis utanför vårt hus och nu när det har blivit vår så har vi fått besök av ett gräsandspar. Barnen älskar det och springer ut så fort de ser att paret vaggar upp till vår tomt. Precis vid tomtgränsen bjuds det på torrt, gammalt bröd och när måltiden är uppäten kvackar de ner till dammen igen. Jag älskar att bo såhär!

Jag läste på text-tv att bland bröstcancerpatienterna lever 88% fortfarande efter 5 år! Det är ju jättebra och naturligtvis tar jag detta till mig och tänker plussa på mig där och höja procenten lite till.

En bra inställning hjälper mycket - i allafall rent psykiskt! Jag tänker inte låtsas som om jag inte är rädd att jag ska tillhöra den andra delen av procentsumman - jag är skiträdd. Men, den rädslan och den ångesten åker ner i ett blått paket och så in i garderoben.

Kram på er! A-K

Om vardag

Solen lyser på skitiga fönster och bildar rutmönster i golvet i köket. Det luktar nyskurat golv och kaffedoft.

Dörren öppnas och in kommer äldsta sonen och slänger sin skolväska på tvättmaskinen.

Syrran är här och vi dricker kaffe och pratar. L äter mackor och dricker mjölk och springer sen ut i trädgården och sparkar fotboll.

Vi skrattar och pratar. Sonen tittar in emellanåt och sträcker armarna upp i segergest.

Jag hämtar A på dagis. Han och en kompis samlar arga skogsmyror i en balja under skratt och stoj. De har kepsar båda två och ser så friska och kavata ut att jag blir full i skratt.

Sambon ringer och hör vad vi ska äta till middag.

Det är vår och det är vardag. Idag finns ingen cancer.

Hann vända innan helvetet.. den här gången oxå!

Jag har varit på väg till helvetet, men hann vända innan - en bit innan.

Jag har haft värre ont den här gången. Skelettet, huvudvärken, svettningarna och frossan har känts av mer än förra gången.

Jag haltar fortfarande och det spränger och kryper i mig, men jag är definitivt på väg tillbaka!

Påsken har spenderats hos mina föräldrar. De har pysslat om mig, tagit hand om mig och servat mig och jag har mest bara legat och tagit plats. Det har varit guld värt!

Pojkarna och sambon har varit i Småland i en stuga ihop med min svärmor och svägerska och deras familjer och fiskat och påskat sig!

Nu har det gått drygt fyra månader med cancern i första rummet och det är klart att barnen, sambon och jag känner av det och känner oss slitna och trötta. Sambon får ju dra det tyngsta lasset här hemma när jag bara ligger och har ont. Barnen tycker att det är jobbigt att jag ibland inte ens orkar sitta uppe och spela Yatzi.

Vi tröstar oss med att det "bara" är några veckor till, men inser samtidigt att familjelivet och sambolivet tar skada av en sån här situation. Vi får nog lägga mycket energi och kraft på att hitta tillbaka till livet och till oss själva igen när allt det här cancerskitet är över.

Jag skriver mer en annan gång.

Kram på er sålänge! A-K

Tumör borta!

Jo, doktorn kände och klämde och kunde inte hitta tillstymmelse till tumör i bröstet och inga körtlar i armhålan!!!!! Naturligtvis finns cancerceller kvar och operationen ska göras, men jag tycker ändå att detta är värt att fira!

Dessutom så sa han att när tumören har reagerat så starkt på cellgiften att den har försvunnit, så är det ett gott tecken! Och detta är en doktor som säger rakt ut vad han tycker - oavsett om det är bra eller dåligt!

Jag är så glad!!!!

Mina prover var jättebra. För att fortsätta hålla mina värden uppe, så får jag den förhatliga vita blodkroppssprutan imorgon, men det får jag ju ta....

Dessutom tog de blodprov på mig och ska sätta igång med genundersökningen, dvs undersöka om jag bär på bröstcancergenerna BRCA1 eller BRCA2.

OM jag har BRCA1, så har jag stor risk att få bröstcancer i även det nu friska bröstet och dessutom 50% risk att få äggstockscancer!!!! Så skulle den jävla genen finnas hos mig, så opereras dessutom både det friska bröstet samt äggstockarna bort i förebyggande.

OM jag har BRCA2 så innebär det att även mina söner kan få bröstcancer, men där finns det ingen förhöjd risk för mig att få äggstockscancer. Det friska bröstet tas bort.

Den operation som jag ska göra i slutet av maj innebär att det sjuka bröstet tas bort. Det högra bröstet rör de inte i detta läget.

Det som talade för att jag har BRCA1-genen är att min tumör är HER 2-negativ och hormon-negativ och så tyckte jag att han sa E-negativ (vad nu det innebär...). Så ser tydligen mönstret ut för de tumörerna som dyker upp när man har den här genen.

Det som talar emot är att jag inte har någon närma i släkten som har eller har haft bröst- eller äggstockscancer. Detta är ju väldigt märkligt, eftersom man tydligen har jättestor risk (tyckte han skrev 50-80%) att få bröstcancer när man väl har genen. Det kan ju vara så att min pappa är bärare (män får inte bröstcancer av BRCA1-genen, men kan vara bärare och skicka den vidare till sina döttrar), men det innebär ju också att isåfall bör ju min farfar också haft genen och hans pappa i sin tur....eftersom ingen av kvinnorna som vi vet har haft bröstcancer.

Min högst amatörmässiga känsla är att jag INTE bär på någon gen utan att jag bara har haft en jävla otur, helt enkelt som har först och främst tillhört 1 av 10 kvinnor som får bröstcancer och sen dessutom tillhört den 1-2% av de här 10% som får den under 35 års ålder!

Jag kan leva med den oturen och hoppas att jag inte har någon jävla bröstcancer-gen!

Nä, nu ska jag inte svära - det är ju en firardag idag! Tumören är borta och jag har bara EN enda cellgiftsbehandling kvar!!!! (Firar, firar - med tänkt partyhatt och sån där blåsmojäng som tjuter och rullar ut sig!)

Nu inväntar jag taxbetten - rödmosig och kortisonsvullen som jag är!

Kram på er! Så glad jag blir att ni kommenterar och orkar läsa mitt dravel!
A-K

24 kortisonare senare....

Japp, nu har jag laddat upp med kortison inför morgondagens femte behandling!

Som fågel Fenix ska jag lyfta från askan...(påsktema, tänkte jag.... fågel=kyckling...) och bli dålig först och sedan bli så frisk, så frisk, så frisk!

Idag drabbades jag av en sån enorm trötthet att jag bara somnade i soffan, som en klubbad säl, efter inhandlingen av påskäggen till mina bortskämda små illbattingar...

Trots Skattkammarön, Lalandia och Skånes Djurpark, så får mina små älsklingar "inte göra nåt roligt - nångång!!!!" Dessutom är det "tråkigt hemma för du e bara sjuk och trött"....

Men påskägg har den tråkiga mamman fixat till de små (påsk)lammen. Hrmpf!

Jag har också varit en runda på Vårdcentralen och tagit blodprov - peppar, peppar, kattafan - att de är bra, så jag får behandling imorgon!

När jag skuttar ifrån onkologen imorgon, så har jag bara en futtig behandling kvar och jag funderar starkt på att dansa till parkeringen, likt en kärlekskrank Laila mot sin Niclas....fast i mitt fall - en skallig, trött åttioåring mot en måttligt road sambo.....

Tolv kortisonare till imorgon bitti och sen är jag fulltankad och redo inför Taxoteren!

Jag är säkerligen inte lika tuff imorgon och följande vecka, men sen, sen är jag på gång igen!

Glad Påsk på er - och käka lite (läs mycket) godis för mig oxå!

Kram A-K

Ett underskattat utflyktsmål

Imorse, innan jag hann tänka på hur trött jag alltid är nuförtiden, så hävde jag ur mig till nymornade barn att vi skulle åka till Skånes Djurpark.

Sagt och gjort - efter ett kaffebälande som hade platsat i Guinness Rekordbok, begav vi oss iväg till detta underskattade utflyktsmål.

Barnen har varit där tusentals gånger, men skuttar ändå lika förväntansfulla ur bilen och småspringer till entrén varenda gång vi kommer dit.

Det mysigaste är den medhavda matsäcken. Den ska gärna avnjutas direkt efter sälarna - som idag visade upp en bedårande vit sälkut - och överblivna smulor ska kastas åt hungriga svanar, gräsänder och diverse andra nyfikna fjäderfän.

Jag håller mig och min rumpa på behörigt avstånd från svanarna. Min syster blev jagad av en när hon var liten (svan - inte rumpa!). Den sprang efter henne och bet henne i häcken! Det är lömska djur, de där fjäderbeklädda monsterna!

Det bästa för en sliten, cellgiftstrött tvåbarnsmamma är Tarzan-banan. Idag fick de klättra, balansera och gå armgång två gånger, medan jag tacksamt satt på bänken mittemot med solen i ansiktet. Härligt!

Ungefär två timmar senare befann vi oss vid visenterna; barnen fortfarande med spring i benen och jag mer och mer benhasande och med tungan dragandes i asfalten.... Herregud, vad jag har dålig kondis nuförtiden. Jag flåsar och pustar värre än Stora Stygga Vargen när han ska blåsa ner de tre små grisarnas hus.

Nu håller jag på att tvätta. Barnen är ute och skjuter prick med vattenpistol. Det är vår!

Kram på er! A-K

Trött.....

I helgen har vi varit på Lalandia och busat hela helgen. Mjäe, jag har mest tagit det lugnt och bara varit, men sambon och barnen har busat och badat. Det har blivit många skratt och mycket mys. En helg för avkoppling!

Jag var inte den ende som kom påklädd och med huckle in i badlandet. Det var jag, ett par förvirrade pensionärer (mjäe, de hade kanske inte huckle, men de kunde ha haft det...) och så en och annan muslim!

Vädret har varit kanonfint och vi har tagit små korta promenader - bara att få sol i ansiktet känns ju otroligt härligt!

Batterierna är inte laddade med energi, men väl med familjemys - och det är inte illa, det heller.

Trött är jag och har varit hela helgen. Jag skulle kunna sova hela natten och hela dagen och ändå vaknat upp och varit förlamande trött. Konstigt.

På tisdag börjar jag att ladda upp med kortisontabletter inför onsdagens femte cellgiftskur. Jag bävar lite inför biverkningarna, men inser samtidigt att det är bättre att ta tjuren vid hornen och få gjort skiten än att gå och vänta på det!

När onsdagen är över så har jag ju bara en enda (!) cellgiftskur kvar och det känns nästan lite overkligt.... Jag vågar liksom inte riktigt ropa hej ännu..

Sambon är ledig på onsdag och är med som moraliskt stöd när jag cellgiftar mig och det är fantastiskt skönt att ha honom där. Det är psykologiskt viktigt....att vi gör det ihop liksom.

Barnen har ju påsklov, så de ska lämnas till farmor och leta efter påskharen hos henne ett par dagar. Det är lite mixade känslor det där, med att lämna bort barnen.

Samtidigt som jag är trött och behöver vila, så saknar jag ju dem enormt mycket när de inte är här. Fast å andra sidan så har de ju roligare hos farmor när jag inte mår så bra.

Rapport biverkningar ang första kuren Taxotere: Nu kan jag lägga till torrsprickor under tumnagel! Det gör så jäkla ont. Jag har köpt Helosan-salva och den smörjer jag tummen med och lindar in i ett plåsterpaket - det blir lite bättre...

Sen undrar jag om cyto-hjärnan är i sitt esse.... När vi var ute på en av våra promenader så pekade jag bort mot en hage och sa till barnen: - Titta på de små hästarna! Barnen och mannen såg helt oförstående ut och det med rätta, eftersom jag pekade bort mot en massa getter!

Jag kunde ha svurit på att det var såna små söta hästar som gick omkring i hagen och betade.... Jag skyller på cellgiften....

Kram på er! A-K

Känslosam

Imorse när jag satt framför teven - som vanligt - med en kopp kaffe och A tjatande bredvid mig om att vi skulle ut och hoppa studsmatta....(A förstår inte att jag är trött.... och går runt som en Duracell-kanin och tjatar, tjatar och tjatar...), så fastnade jag på Malous efter tio.

Där pratade de om en bok, som jag har tänkt att jag skulle läsa som heter "Livet kan inte vänta". Den handlar om tre kvinnor med obotlig cancer. En av de där kvinnorna, Sabina, hade en blogg tills för några dagar sedan då hon gick bort; Sabinas kamp.

Jag följde den bloggen slaviskt och jag blev så ledsen när jag läste att hon hade dött.

På "Efter tio" satt två släktingar till en annan av kvinnorna; Hanne. Hon dog för ett år sedan av sin bröstcancer, som hade spridit sig vidare till skelettcancer. Innan hon dog fick de reda på att hennes syster, som nu var i Malous teve-soffa, också hade fått bröstcancer.

Hur som helst, jag blev så tagen av deras historia och kunde identifiera mig med deras bilder av sjukhus-sängar, cellgiftsdropp och huvudsjalar, att jag blev helt ledsen. Stora tårar rann ned på mina kinder och jag var ledsen, inte bara för deras skull utan också för min egen.

Jag har bröstcancer - det är fan inte klokt!

Systern hade opererat bort det friska bröstet också, eftersom det fanns en stor risk att få tillbaka cancern i det. Deras cancer är ärftlig - de är alltså bärare av någon av de där generna.

Jag vet inte om min är ärftlig. De har inte gjort någon utredning på mig ännu. Ska jag förutsätta att min är ärftlig och därför ta bort även det friska bröstet eller ska jag låtsas som ingenting??

Utredningen kommer säkert inte att göras förrän operationen är över. Ska jag då vänta på den eller ska jag kräva att de tar det andra bröstet samtidigt?

Kram på er! A-K

Trött

Oj, idag är jag så trött, så trött....

Imorse gick jag en lång runda i solskenet, men det straffar sig nu.... Jag är helt totalt tömd på energi och till barnens förtret orkar jag bara ligga i soffan.



Det verkar som om den här tröttheten blir värre och värre.



Nä, nu ska jag tillbaka till sofflocket och lägga mig under en filt och försöka få ut något mönster av alla de där svarta prickarna som dansar framför ögonen på mig....



Kram på er! A-K

April, april

Idag har jag redan hunnit lura både sambon och föräldrarna!

Sambon lurade jag med att det snöade hemma och föräldrarna med att L hade studiedag och frågade om de kunde komma och passa honom. Alla svalde de betet! Hihi!

Tröttheten blir värre och värre. Jag vet inte om det har med blodvärdet att göra eller om det är så att kroppen är sliten av alla cellgifter.....

Har börjat fundera på strålningen - måste man vara sjukskriven då oxå, eller orkar man börja jobba då? Går man tillbaka till jobbet som om inget hade hänt eller börjar man med, typ halvtid för att känna sig för?? Blir man trött av strålningen?

Jag längtar till jobbet och till vardagen igen, med allt vad det innebär. Däremot inser jag att jag behöver tonvis med energi först och det är något som jag inte har idag.

Kanske får man tillbaka orken när cellgiftsbehandlingarna är slut? Hur pass jobbig är operationen? Har man ont länge efteråt?

Idag sa A att han tyckte att jag var finare med hår. Hihi, ja - inte hade det varit den här "frisyren" om jag själv hade kunnat välja.

Däremot har det börjat växa mer och mer nu och jag står häpen inför alla mina fjun på huvudet! Den här cellgiften har oxå håravfall som biverkning, men mina hårstrå trotsar och växer....

Det är bra - trotsa på! Kram på er! A-K