onsdag 25 februari 2009

Hälften gjort!

Idag har jag tagit min förhoppningsvis sista EC-behandling - slut på hallonsaften alltså (för er som inte är bröstsystrar, så är en av cellgifterna ilsket röd till färgen. Därför skämtar sjuksystrar och patienter om att man får hallonsaft och rödvin. Vi vet ju att det är cellgifter - annars hade vi ju inte mått dåligt av det - vi är inte dumma, men ni fattar, va? JA, jag vet Kaotiska Kryptiska Kaarina - jag mår dåligt av rödvin oxå! )

Nu har jag bara hälften av cellgifterna kvar!

De sista tre behandlingarna är Docetaxen och inför det så ska jag imorgon iväg till Vårdcentralen (föga förvånande...) och ta en spruta som ska få mina vita blodkroppar att öka på sig markant. Tydligen så går Docetaxenen ännu mer åt dem vita blodkropparna och eftersom jag redan i nuläget är rätt så lågt nere så får jag lite hjälp till mina "krigare" (ordet krigare använder jag när jag ska förklara för frågvisa barn vad immunförsvar är....).

Dessutom fick jag en burk med kortisonsalva med mig hem att smörja på ilsket röda plitor som vägrar kasta in handduken. De vätskar sig och lämnar äckligt gula blippor på omslaget och på min hud! Blä!

Sköterskan flyttade omslaget uppåt så att de ilsket röda plitorna ska försvinna - lite mer i vägen, men bättre än all klåda!

Sköterskan undrade om jag själv ville spruta in "extra krigare" med sprutan imorgon!
VA?? Jag skrattade lite, men tystnade fort när jag insåg att hon faktiskt menade allvar.

Är det verkligen någon som själv fixar det där med att sticka in en spruta i sin egen mage? Jag hade aldrig vågat! Jag får kräk-känslor bara jag tänker på det. (Det kan vara cellgifterna som gör det också, det får jag låta vara osagt....)

Och tumören har krympt ytterligare - bara 2,7 cm! Dessutom fick doktorn verkligen leta efter de där 2 körtlarna i armhålan som tydligen också krymper som attan. Perfekt!

Så detta är en bra dag. En trött och sliten dag, men en bra dag!

Kram på er - och tack för att ni orkar läsa igenom mina inlägg! A-K

tisdag 24 februari 2009

Tjohooo - cellgifter imorgon!

Johodå, mina neutrofila hade stigit till anmärkningsvärda 1,6! Hurra!

Totalt vita blodkroppar: 4,9 - det låter bra och mycket.

Neutrofila: 1,6

Hb: 126

Jag tycker att det låter som en kärnfrisk kropp, men jag är ju lekman såklart .... =)

Cellgifter imorgon alltså och när jag steppar ut från onkologen så har jag genomgått hälften av mina cytostatika-behandlingar. Det får man väl säga är en milstolpe, va?

Igår gjorde jag och barnen en egen sammansatt komposition av "10 små indianer".

Vi höll handen för munnen och den andra handen som en tänkt fjäder på huvudet. Sen sjöng vi och satt som skräddare (eller i vårt fall - indianer) runt en tänkt lägereld när plötsligt björnen (!) (moahhhahhha) dök upp. Det var svårt, för att inte säga omöjligt, att hålla sig för skratt när 10 små indianer (eller som i vårt fall - tre) sprang allt vad de kunde för att undgå den ilskna björnens käftar samtidigt som de höll för munnen och vajade med handen som en fjäder.....

Jag antar, såhär i efterhand att det var en "in the moment-grej" och att det kanske inte låter så fantastiskt när man berättar det, men herreguuuuuud vad jag skrattade!

Det är fantastiskt att ha barn!
Och tack Monne, din Ökande-vitablodkroppar-kram hjälpte!
Kram A-K

måndag 23 februari 2009

0,85 i neutrofila

På uppåtgående, men inte tillräckligt bra! Blä! De ska vara minst 1,5, men när de väl har börjat gå upp så kan det gå ganska fort, tröstade sjuksköterskan mig.

Fortsatt penicillin och så nya prover imorgon! Jag är nästan inneboende på Vårdcentralen - är där fasiken varje dag numera.

Det som är SKIT är att jag tycker att det är så jävla tråkigt att inte få komma ut och träffa folk! Det är fan som att sitta i fängelse. Jag ser fram emot imorgon när jag ska till Vårdcentralen och träffa mina kompisar pensionärerna - de är dom enda som jag "socialiserar" med nuförtiden.

Ja, jag är en surpuppa idag eller som A säger; Surpumpa.

L sade att han hade sett en trafikant på teve. Jaha, sa jag stolt och tyckte att jag hade en bildad son med imponerande vokabulär.... tills jag såg att han pekade på en elefant och bestämt hävdade att en trafikant är en sorts liten elefant.

Såna grejor får mig att skratta. Som den där gången när L var säker på att talgoxe var en tjur eller när jag frågade A om han ville ha mer dricka och han svarade - Nej tack, jag vill inte ha mer dricka, kram Rodney.

A-K

Blodprov avklarat

Imorse var jag på vårdcentralen ungefär en kvart över åtta. Jag smet förbi alla pensionärer och två provrör senare var jag ute igen. Smidigt, det där.

I dörren till provtagnings-rummet mötte jag en av de mina, dvs tjej i 30-årsåldern med sjal runt huvudet.

Lite förvånade tittade vi på varandra för att sedan hälsa igenkännande och leende till varandra. (Ungefär som förr när jag var liten och vi bilade i utlandet. Så fort det kom en bil med S på bilen så blinkade och tutade man till varandra - just bara för att man var svensk.)

Jag är inte bara svensk nu utan har också medlemskap i "Vi som har sjal på huvudet-landet". Ett trevligt folkslag av sällan skådat slag - tack och lov.....

Något som också sammanbinder, kanske speciellt oss 70-talister, är att prata om barndomen,
t ex tv-program, barnprogram osv osv.

Det kan bli prat om Professor Bathazar, Fem myror, Ballongen spricker, Hajk osv osv.

För mig dyker det speciellt upp en figur. En figur som jag gillade mycket och vars låt jag fortfarande kan sjunga högt för mina barn.

Därför har jag idag lagt in en bild på Daniel Doppsko, från Sålundastad - precis så som jag minns honom.

Håll till godo!

Kram på er! A-K

söndag 22 februari 2009

Upp och ned och fram och tillbaka

Igår var jag så ledsen och funderade över framtiden och om scenarier som KAN ske.

Idag är jag positiv och glad. När jag sminkade mig i morse tyckte jag t o m att jag var ganska snygg med ollonskalle; ögonen och ansiktet kommer liksom fram bättre utan hår.
Vem hade kunnat tro att jag kunde sluta fred med mitt hårlösa jag?

Det fick mig att tänka på hur anpassningsbar och töjbar man egentligen är i sina känslor och gjorde mig glad över att jag är en person som ser glaset halvfullt.

Men för att ta mig igenom måste jag också inse jävligheten i sjukdomen och bearbeta alla känslor som dyker upp oanmälda.

Jag känner mig fortfarande pigg och det känns som om proverna kommer att vara bra imorgon.

På måndag alltså, blodprovstagning och på onsdag min tredje cellgiftskur och min, enligt planeringen, sista EC-behandling. Då är jag halvvägs genom cyto-träsket och mina följande tre behandlingar kommer att vara Docetaxel.

Ja, jag är lite nervös inför Docetaxelen. Nu vet jag liksom hur jag reagerar på EC:n och så plötsligt står jag inför något nytt.

Dessutom ska jag ju ta en massa Betapred (12 tabletter x 2 dagen innan och så 12 tabl kl 08 samma dag och sen 12 tabl igen nästa dag).
Det säger ju sig själv att det finns en stor risk att jag inte kommer att vara Duracellkanin då precis...

En annan fundering som har dykt upp nu när operationen kommer närmare är om man ska kräva att de opererar bort det friska bröstet också när de ändå är igång.

Några cellgiftskamrater (äldre sådana och med återfall i och för sig) sa att om de hade fått göra om allt igen så hade de velat ta bort det friska också som förebyggande åtgärd.

Då undrar jag naturligtvis: Sätter sig hellre återfallet i bröstet eller är det slumpen som avgör?

Annars så är det ju bättre att ha ett bröst kvar?

A-K

lördag 21 februari 2009

Om livets jävlighet

Idag fick jag reda på att en kompis till en kompis dog i cancer för en vecka sedan.

Hon var i min ålder och hade två barn som är 2 och 5 år.
Hon hade blivit friskförklarad efter att ha haft livmoderhalscancer och sedan fått återfall.

Jag blev så ledsen när jag fick reda på det - för hennes skull, men också för min.

Det hela blir så verkligt och jag inser att även om jag kan bli frisk från cancerinvaderingen, så är det inget som säger att det inte kommer tillbaka med förnyad styrka om ett, två eller fem år!

En sorg över att mitt bekymmerslösa liv är över.

Kommer jag att leva på helspänn nu efter att mina behandlingar är över och få ångest över varenda röntgen och blodprov? Hur länge kommer jag att leva? Kommer cancerhelvetet tillbaka??

Kommer jag att behöva återanvända de där tänkta blåa paketen i den tänkta garderoben för att stuva undan de mörka tankarna framöver??

Jag får ångest över den här tjejen och undrar hur hon har förberett sina barn på att hon kommer att dö.

Livets jävlighet.

Kram på er! A-K

fredag 20 februari 2009

Fortfarande infektionskänslig....

Så har då läkaren ringt och tydligen så har mina vita blodkroppar börjat fatta galoppen och ökat på sig lite, men de är nog några tröga rackare för det var inte tillräckligt.

Fortfarande för låga värden alltså och nu ska jag fortsätta knapra penicillin över helgen och så ska jag ta en fullständig blodstatus på måndag morgon för att se om jag (läs kroppen - för JAG orkar...) orkar med nästa cellgiftsbehandling (onsdag 25/2).

Skit skit och dubbelskit!
Kram på er! A-K

Väntar på blodprovssvar.....

Nu har jag varit på blodprovstagning på Vårdcentralen.

Det verkar som om pensionärerna har mer överseende när man traskar förbi med en sjal runt huvudet - ingen försökte tackla mig med rollatorn i allafall....

Nu väntar jag och så ska jag ringa in till onkologen i eftermiddag och få besked vad jag ska göra härnäst.

Penicillinen heter Tavanic och en ask innehåller bara 7 tabletter - dunderkur? Man ska ta en tablett om dagen, så nu är jag uppe i 3, så får vi se om det hjälper upp värdena lite.

Jag mår fortfarande bra och känner mig pigg. Innan jag ringer ska jag ta mig ut i snön och slira mig runt på en promenad.

Sambon ska köra iväg och hämta barnen - som har sportlovat sig hos farmor ett par dagar - och jag ska passa på att städa. Jag har sagt det förr och säger det igen - Var fan kommer all smuts ifrån??

Men jag ska inte klaga. Jag tillhör ju de störda människorna som faktiskt tycker att det är roligt att städa.... Jag vet, helt sjukt.... det med.

Ikväll är det Let´s dance och Carl-Jan är tydligen magsjuk! Det kan sluta hur som helst och jag ska sitta förberedd iförd mysbyxor och en stoooor skål med popcorn!

Carl-Jan for president!

Kram på er! A-K

onsdag 18 februari 2009

Ingen tror på Johnny för han ljuuuuuuger....

Min kropp är Johnny - och han ljuger!

Igår var jag iväg och handlade kläder. Mitt bland en massa hostande och nysande människor.
Jag vägrade. Jag vägrade att hålla mig inne när jag var pigg och kände mig bra.

På kvällen körde vi hem till ett par kompisar och drack en kopp kaffe.

Imorse kände jag mig fortfarande pigg och vi var hemma hos mina föräldrar och hälsade på.

Allt kändes som vanligt. Som förr liksom - och mamma sade att jag såg så pigg och fräsch ut.

På kvällen ringde de från onkologen och sa att mina prover var lågt nere. Mina vita blodkroppar låg på 0,36 och ska tydligen ligga över 1,5, så jag fick pallra mig ner till apoteket och hämta antibiotika!

Nu ska jag ta penicillin till på fredag då jag ska in på extra provtagning, så får vi se vad det visar för resultat.

Om jag får feber, ont när jag kissar eller ont i halsen så ska jag ringa in till onkologen. Då får jag tydligen antibiotika i blodet.

Tydligen mår min kropp inte så bra som den låtsas - min kropp heter Johnny. Och han ljuger!

Tusan oxå - tillbaks i karantän!

Kram på er! A-K

måndag 16 februari 2009

Vänner är kärlek!


Jag är så glad och så varm inombords! Idag när jag frusen gick ut till brevlådan för att samla in dagens reklam och räkningar, så låg där ett paket med mitt namn på.


Jag trodde att det var L:s jeans som äntligen kom tillbaka från H&M, så döm om min förvåning när det trillar ut ett stort choklad och en påse grönt te tillsammans med ett brev med en underbar liten flicka på.


Det var från en av mina bästaste vänner som jag har kommit så nära nu på senare tid. Hon heter Nina och är så underbar, omtänksam och vacker - både på insidan och utsidan!


Tack snälla du!


Vänner är kärlek!


Kram på er! A-K

söndag 15 februari 2009

Om mig och om Internationella barncancerdagen!

Sedan jag fick det där cancerbeskedet, den 16 december, så har jag lärt mig så mycket om mig själv. Jag har lärt mig att jag är stark, målmedveten, positiv och att jag har en jävla vilja.

Att få till en vardag och ett liv som är värt att leva, trots att jag har tunga cellgifter, trodde jag var omöjligt den 16 december.

Jag såg ett liv framför mig där jag var sängliggande, jättesjuk och där barnen tassade runt mig med rödgråtna ansikten. Inget kan vara mer fel just nu.

Vi har en vardag. En vardag där jag emellanåt är den värsta mamman som finns. En vardag där jag hjälper till med läxor, läser böcker för mina barn och umgås med dem och då och då faktiskt får höra att jag är den bästa mamman i hela världen.

Vi har vänt på hela grejen och den cancersjuka mamman jagar numera skrattande barn runt i huset och leker häxa (i Roald Dahls Häxorna har häxor inget hår....) istället för att ligga nedbäddad i soffan.

Det känns så skönt och när man mår så här oförskämt bra som jag gör nu en vecka efter cellgift, så är det faktiskt helt okej.

Det enda som jag grämer mig åt är att jag är infektionskänslig den här veckan och att jag därför inte ska ut i affärer, inte hälsa på snoriga människor (vem är inte förkyld nu??), barnen får inte ha lekkamrater hemma osv osv.

På onsdag går jag av mitt infektionskänsliga skift och kan då röra mig lite friare. Jag ska iväg till jobbet på tisdag ändå....så jäkla noga kan det väl inte vara, va?

Vädret är ju jättefint; med snö och sol - vi är ute så mycket vi kan. Ute frodas inga bakterier och man känner sig ännu piggare när man kommer in sen.

Sen ska jag inte sticka under stol med (var kommer det där uttrycket ifrån??) att jag är så mycket tröttare nu än jag var innan, men trötthet kan jag ta. Trötthet är ett överkomligt pris när det gäller att bli frisk och få bort invaderingen!

Idag är det internationella barncancerdagen!
Något som är värre än att ha cancer för mig är att barn har cancer.

Så idag tänker jag extra mycket på Alfons, Gustav, Moa och på alla andra barn som har cancer eller har dött av cancer. Och så tänker jag mycket på deras föräldrar och syskon som går igenom så mycket jävlighet och tvingas stå vid sidan om.

Slutmening för idag blir; Cancer är skit!

Kram på er! A-K

fredag 13 februari 2009

Hjärnspöken?

Tumören i bröstet är numera "bara" 3,5 cm och när jag tvingar mig själv att känna på den, så kan jag verkligen förstå hur jag har kunnat missa den i alla dessa påstådda år.

Om jag jämför med högra bröstets "innehåll", så känns de ungefär likadana. Visst, tumören i vänstra bröstet är lite större, men annars tycker jag att det är lika knöligt i högra bröstet.

Nu börjar jag oroa mig för att det kanske är cancer i det andra bröstet oxå?! Men, i såfall borde de väl kunna se något på mammografin - det högra bröstet är ju också mammografierat (finns det ordet?).

Men, så tänkte jag: (läs: en väninna påpekade....) Jag har ju gjort en CT-röntgen på thorax och buk och doktorn sa ju att tumören i vänstra bröstet och i armhålan hade synts på röntgen... Då borde ju oxå den "hjärnspökande upphittade tumören" i det högra synts om den hade funnits?? Eller?

Hm, jag får nog inte tyst på hjärnspökena om jag inte frågar doktorn om det nästa gång jag träffar honom. Kanske kan han i allafall känna??

Idag är en "frisk" dag. Jag har t o m kunnat städat undan dammråttorna under sängen och jagat bort bacillerna på toaletterna....

Snart ska jag ta A med ut och möta stora sonen när han ska hem från skolan.
Lite frisk luft har ju ingen dött av...

Och ikväll är det Let´s dance! Barnen och jag är stora fans av Carl-Jan! Inte för att han dansar så bra - bevisligen - utan för att jag gillar honom och barnen tycker han ser rolig ut när han klappar i takt med dansen....
Sambon klappar inte i takt med Let´s dance - han skakar på huvudet mest och käkar popcorn.

Kram på er! A-K

onsdag 11 februari 2009

Ingen duracell-kanin precis...

Detta jäkla snöande! Jo, visst det är kul för barnen - de har sportlov nästa vecka, men JAG då??

Jag tar det från början...

Imorse tittade jag ut och såg att det var alldeles vitt ute och det fortsatte snöa.

Snäll mamma, som jag är när andan faller på, så tänkte jag skjutsa L till skolan
(så slapp han dra pulka, termobyxor, vantar, mössa och väska till skolan och framförallt, så slapp han komma hem med bara en vante och ingenting annat, iklädd ett stort fågelungegap när jag, Arga mamman, hade undrat var i h-vete resten tagit vägen....)

Jag tassade ut, pulsade visade det sig sedan, och skyfflade bort all snö från bilen och så startade jag den, så att den skulle vara varm och skön när vi skulle iväg.

Det jag inte såg, var att bakom bilen mot vägen, låg en jäääätestooor driva (nja, det var kanske överdrivet, men en driva för en hel karl, det var det) som plogbilen hade varit omtänksam nog att skyffla upp mitt för vår infart.

Jag hade stora planer för imorse; L skulle skjutsas till skolan, A till dagis, jag skulle in till vårdcentralen för blodprovstagning och sedan skulle jag åka till jobbet, utan att passera GÅ...

När jag hade tvingat i L frukost och A hade gnällt lite om att hans vinterskor var såååååå gamla och fula, så satt vi alla i bilen och jag rättade till backspegeln och skulle precis backa. DÅ såg jag den, ja drivan alltså!

Så det var bara att skotta bort det värsta i full fart (shit, jag är skyldig svärburken en hel förmögenhet!), lämpa av L och A, åka till vårdcentralen och sen släpa mig in i soffan hemma. För inte fan orkade jag åka till jobbet efter allt skottande!

Den energin som jag hade i morse, ligger ute i snödrivorna på vår infart!

Resultatet blir att jag istället får åka inom jobbet imorgon innan jag ska spola picc-linen.

När barnen kom hem följde jag med dem ut och så åkte vi snow-racer och hade snöbollskrig. En halvtimme senare låg jag och sov på soffan.

Kontentan är att jag måste hushålla mer med den eventuella energin som jag har. Den räcker bra mycket mindre än jag är van vid och rätt som det är så blir jag sååååå trött att jag inte orkar stå upp ens och då måste soffan/sängen finnas till hands för en sliten mamma med cellgift i kroppen.

Men, bortsett från skottandet idag, så har jag haft en "frisk" dag!

Kram på er! A-K

tisdag 10 februari 2009

Pigg som en mört!

Idag är en pigg och "frisk" dag - "för jag är ju trots allt cancerinvaderad".

Det känns som vanligt.
Bråk med store sonen i morse, gnäll från lille sonen, frukost under hot (L hatar frukost), tandborstning med Musse Pigg-tandborstarna (elektriska varianter som spelar en trudelutt när 1 minut har gått och så byter man från underkäke till ovankäke...), ivägskick till skolan, A till dagis, iväg till jobbet, fika på jobbet, jobb, jobb, jobb och sen hem vid 12 och soffpotatis i en timme tills L kom hem från skolan, iväg och hämta A på dagis, handla, laga mat (köttfärspaj), tjat på barnen (de åt bara pajdegen - och det fast jag hade i creme fraiche med vitlök i köttfärsen.... can you believe it??), tömma diskmaskinen, skrapa all god köttfärsmoj från ungarnas tallrikar i slasken (grrrrr).., lasta i diskmaskinen, osv, osv.... .

Det är härligt med vardag - fastän inte mina barn uppskattar god mat - gjord med kärlek!

Idag kom två söta flickor och ringde på min dörr och frågade efter L.... (Aaaaaaahhhh, säger mitt modershjärta.)

( Neeeeeejjhhhh!, säger samma modershjärta när min käre son springer ner och möter upp söta flickor med bar överkropp och oknäppt gylf och håret på ända!!!!)

A kom fram till att han inte gillar flickor. Han tycker mest om fiskpinnar, spagetti och köttfärssås (inte min då alltså utan sambons - grrrr) och pizza. Och sen inte mer.

Sambon åt min köttfärspaj och tyckte den var god. Ville bara ha med det, så att ingen tror att barnen har rätt och jag fel.....

Kram på er! A-K

måndag 9 februari 2009

Är igenom den värsta perioden, tror jag....

Shit, igår var jag sjuk! Jag mådde illa, var trött, yr och ont i kroppen. Jag låg i sängen mest hela dagen och då var det inte så lätt att tänka positiva tankar....

Jag var arg, ledsen och bitter. Ja, bitter på hela den här jävla cancerinvaderingen. Varför ska jag behöva tappa håret, må skit och dessutom bli stympad? Varför just jag, liksom?

Jag inser nu, att jag inte kommer att kunna gå igenom den här skiten och bara rycka på axlarna.
Det är verkligt och jävligt och jag är mitt inne i det.

Bara tanken på de där två påsarna med cellgifter får mig att må illa (jag får kräksaliv i mungiporna bara jag tänker på det...).
Ungefär som den gången jag blev skitfull på att bara dricka hotshots hela kvällen - jag kunde inte dricka hotshots på flera år och knappt ens nu.

Idag känner jag mig bättre. Jag är fortfarande lite illamående och lite trött, men inte alls i närheten av gårdagen.

Världens bästa syster har precis varit här och fått med mig ut på en promenad. En kort en, på tjugo minuter, för jag orkar inte längre idag. Det var skönt att få lite frisk luft - jag har suttit inne i fyra dagar och inte orkat mer än att glänta på terrassdörren och snabbandats frisk luft.

Utslagen har bleknat vid picc-linen, så jag antar att det nya plastet fungerar.

På onsdag ska jag ta blodprov och på torsdag ska jag få picc-linen spolad.

Nu ska jag lägga mig en stund och invänta barnens hemkomst. Lugnet före stormen.

Kram på er! A-K

fredag 6 februari 2009

Trött och rödmosig

Om någon har sett hur Boy George ser ut nuförtiden, så är det väl ungefär så jag ser ut i skrivande stund. Plöfsig, rödmosig och trött - och skallig.

Jag har inte ens orkat sminka mig idag, utan bara legat och degat i soffan.

Illamående emellanåt, men mest trött.

Mina föräldrar har varit här idag och aktiverat barnen - sambon har jobbat.

Kram på er! A-K

onsdag 4 februari 2009

Det är inte bara hårsäckarna som tagit skada....

Tumören har krympt! Från 6 cm till fabulösa 3,5! Och även körtlarna i armhålan har krympt betydligt! Hurra, hurra!

Tydligen ska jag ha 6 cellgiftsbehandlingar innan operation. Efter operationen ska jag få strålning, men tydligen inte mer cellgifter. Det känns skönt.

Mina cellgifter heter Epirabilint och Cykloforfamid (med stor risk för felstavning och feltolkning, ni vet väl hur doktorer skriver, va?). Kan detta vara FEC?

Dessa cellgifter ska jag ha en gång till och sedan ska jag "gå igenom skärselden", sa min läkare. Låter lagom spännande.... Jag ska få Docetaxel och det ska tydligen vara jobbigt, vad vet jag? Någon som vet?

Tydligen har jag fått någon sorts reaktion på den där plast-limmade-grejen över picc-linen, så sköterskan satte dit någon sorts allergi-plast och det känns redan bättre.

Om det kliar mer eller blir värre, så ska jag åka in igen för då får jag väl tydligen någon antibiotika, som ska ta bort utslagen.

Mina blodvärden hade varit ganska långt nere, men jag tycker ändå att jag har varit hyfsat pigg, men åter igen; vad har jag att jämföra med?

Nä, nu ska jag mysa ner mig i soffan och halvsova lite framför teven.

Kram på er! A-K

tisdag 3 februari 2009

Vantarna på och spolning med varmt vatten....

..... sen gick blodprovet som en dans. Blodet rann lite sakta, men det gick ändå.

Jag åkte in på jobbet också ett par timmar. Det var jätteroligt att dyka ner i högarna och trevligt att fika med arbetskamraterna.

Ju fler jag visar mitt hårlösa jag för, desto bättre mår jag, konstigt nog. Jag inbillar mig att det blir lättare ju mer jag är ute bland folk.

Imorgon ska jag få cellgiftsbehandling nummer 2 och sen, om det blir som förra gången, har jag nog 3 dagar då jag är trött och illamående framför mig.

Innan jag åker iväg imorgon, ska jag få i mig 16 kortisontabletter. För illamåendet, antar jag.
Så det ska jag inte glömma.

Ska bli skönt att få picc-linen omlagd och be dem byta plast. En bröstsyster tipsade mig om att det kan vara plasten som jag reagerar på. Jag är så glad att jag har en massa av er "erfarna" runt mig som kan tipsa om grejor.

Mina föräldrar har varit här en stund idag för att inspektera flinten. De försäkrade mig på "föräldra-vis" att jag var så söt även utan hår. Tänk, så skönt med föräldrar. Man kan se ut som fan, men de bedyrar ändå att man är fin!

Kram på er! A-K

måndag 2 februari 2009

En fin present från Pys


Tack snälla Pysan för denna fina utmärkelse! Jag blir så glad, så glad, så glad!
Reglerna är att jag måste lista 5 saker som jag inte kan vara utan, så here goes... (Min familj och mina vänner är inga saker, men dom kan jag inte vara utan.)
1. Mina linser (mina glasögon kan jag vara utan, så det skriver jag inte)
2. Dator
3. Telefon
4. TV
5. Choklad
Herregud - vad tråkig jag är, men mer spännande än så blir det inte....
Nu ska jag skicka detta vidare till några av mina favvo-bloggar...
Kram på er! A-K

Det kunde varit värre

Jag har börjat vänja mig nu.

Visst sätter jag morgondrägglet i halsen varje morgon när jag möter min spegelbild, men lika snabbt inser jag att det inte är ett skalligt spöke i spegeln utan bara jag.

Och om jag ska vara ärlig, så ser jag ganska okej ut med buff runt huvudet - i allafall när jag har sminkat mig. Det kunde varit värre. Faktiskt.

Barnen har nog också vant sig och vill faktiskt att jag ska följa med om vi ska någonstans. Det måste ju vara positivt, eller hur?

Imorgon ska jag till vårdcentralen för blodprovstagning. Ännu en match mot pensionärerna.

Sen ska jag iväg till jobbet i någon timme - för att fika och bläddra i lite papper...

På onsdag är det cellgiftsbehandling nr 2 och jag räknas inte längre som nybörjare. Ett steg längre mot hösten. Skönt.

Tack alla ni för fina kommentarer! Det är inte alltid att jag kommenterar tillbaka, men jag uppskattar era ord jättemycket.

Picc-linen kliar och de röda utslagen är kvar. Ska fråga om dem på onsdag.

På onsdag ska jag också träffa doktorn. Bl a ska jag fråga om vilken cellgift jag får.
Det verkar som om alla andra vet vad deras cellgift heter och jag vill verka lika insatt som dom.....så det så.
Min egen gissning är FEC - heter det så? Doktorn babblade om en massa olika bokstavskombinationer och jag tror att han skrev sådär...

Mår okej idag. Ja, faktiskt - det känns okej. Dessutom har jag nog gått ner nåt kilo nu när håret är borta.... Man får ta vara på det positiva!

Kram på er! A-K

söndag 1 februari 2009

En ollonskalle

Igår tog sambon sin trimmer och rakade av allt mitt hår!

Innan dess hade jag själv fått ett helt handfat fullt med hår, när jag drog handen genom håret. Då beslutade jag mig.

Sen grät jag. Barnen grät och sambon var allvarlig.

Några minuter senare var håret i vasken och jag satt på golvet och höll om mina gråtande barn. Ömsom gråtande, ömsom skrattande. Det var bisarrt, tragiskt och komiskt på samma gång.

Jag ser snarare ut som en fånge från forna koncentrationsläger än som cancersjuk. Allt hår har ju inte rasat - jag har lite stubb och så lite "öar" där håret är helt borta. Helt fläckig liksom.

Men det är jävligt med mm-tjockt stubb som faller av..... Det ramlar ner på ryggen under tröjan och dessutom lägger stubbet sig i sängen och klias.

Ikväll ska jag skrubba mig på huvudet i duschen och det som inte ramlar av då får sambon ta med rakhyvel.

Det är kallt utan hår. Riktigt kallt.

Men det värsta är att A skäms över mig. Han vill inte att jag ska skjutsa honom till kompisar. Han tycker att jag ser konstig ut och jag förstår honom.

Jag försöker intala mig att det går över; att ju mer han ser mig och ju mer jag visar mig ute, desto lättare blir det för honom.

L tycker också att det är jobbigt, men han tycker att det är okej så länge jag har buffen på mig.

Men sanningen är ju att det är så här jag kommer att se ut i ett tag framöver. Jag kan acceptera det, men jag vill inte att mina barn ska skämmas över mig.....

Det är en jobbig dag. En skallig dag.

Kram på er. A-K